Bipolär, ospecificerad. Troligen typ 2.

Ja, det är vad "är". Eller "har" kanske.
 
Det här fick jag veta i mars 2014, så jag har vetat om det ett bra tag, men inte velat gå ut med det tidigare. När allting ställdes på sin spets och jag blev inlagd så tänkte jag att jag lika gärna kunde vara öppen med var jag var, och varför. Jag har skyllt på depression, utmattning eller bara allmän stress när någon frågat varför jag inte jobbar. Det kändes som att det inte var hållbart längre. Man blir inte inlagd på grund av stress, inte när det finns tre små barn i hemmet som behöver en.
 
Jag har testat massor av olika mediciner, alla med sina biverkningar så som viktökning, ökad aptit, sömnsvårigheter, illamående, etc etc... Just nu äter jag 9 olika mediciner, tre av dem är stämningsstabiliserande och ska se till att jag inte halkar omkring bland toppar och dalar, utan stannar på en "lagom" nivå. Två av dem ska få mig att sova någorlunda om nätterna.
 
Att vara typ 2 är lite slarvigt uttryckt att vara bipolär light. Man utvecklar inte några tvättäkta manier, utan stannar i ett hypomant tillstånd. Det kan vara nog så skadligt och ödesdigert, men det kräver oftast inte sjukhusvård som en mani gör. Trots att en är väldigt uppåt, glad, energisk och pigg så kan en fortfarande inse att det inte är sunt. En hypoman period kan verka positiv, men en kan likaväl bli irriterad och lynnig, och då är det verkligen inte positivt. Dessutom lämnar varje hypoman period hjärnan med en ökad sårbarhet för nya uppvarvade perioder, så en vill gärna undvika dessa tillstånd.
 
Jag älskar att vara hypomanisk. Jag orkar allt, klarar allt och behöver varken äta eller sova så mycket som vanligt. Och att inte äta något är ytterligare en trasslig sak, jag lider av en ätstörning, UNS. Utan Närmare Specifikation. Så det här med ökar aptit på grund av vissa mediciner är svinjobbigt. För andra kanske det är värt att gå upp några kilo för att må bra, men för mig fungerar det inte på det sättet. Hjärnan ställer helt in sig på mat och matintag, jag får svårt att tänka på något annat. Och ångesten när jag går upp i vikt är inte rolig.
 
Jag har lidit av ångest, depressioner och panikattacker sen jag var tonåring. Ätstörningen likaså. Nu äntligen vågar jag, och orkar jag vara öppen med det.
Jag kommer att fortsätta vara öppen med hela den här karusellen, men den är bara en del av mig. Jag är mer än bara bipolär och ätstörd.
 
Fråga om du undrar något, jag vill att du ska förstå, jag vill att alla ska förstå. <3
Allmänt | | 2 kommentarer |

Tillbaka till verkligheten.

Inte för att jag vet om det här är verkligheten, men ändå.
 
I torsdags skrevs jag ut från avdelning 140 på Danderyds sjukhus. Det är en låst avdelning för psykiatrisk vård. Där hade jag då spenderat två månader. Kunde ni tänka er det? Två månader på en låst avdelning. Jag har inte varit inlåst på så sätt att jag inte fått gå ut alls, men jag har behövt be personalen om hjälp för allt jag vill göra, ta fram något ur min garderob, duscha, gå ut, ladda telefonen... Allt är låst och säkerhetstänkandet högt, telefonen skulle laddas i ens garderob så ingen skulle göra sig illa med hjälp av sladden, inga halsdukar eller halsband, bälten och skärp är förbjudna. Men det var tryggt.
 
Jag är ju en trygghetsjunkie, jag behöver känna mig trygg. 140 kändes tryggt, de flesta i personalen var fantastiska, jag har funnit vänner jag inte trodde jag skulle. Det skulle bli en kortare inläggning över helgen, på sin höjd tio dagar, för lite observation och bedömning om ECT kunde vara något för mig. Så fick de nästan tvinga hem mig till slut. Jag blev väl lite hospitaliserad och kände mig trygg där. Väl hemma skulle jag ju hålla koll på mig själv och administrera mediciner och allt det där. Ingen som fanns ett knapptryck bort, oavsett tid på dygnet.
 
Men, det går bättre än jag förväntade mig. Jag kommer ihåg att ta medicinerna ungefär när jag ska. Jag mår hyfsat okej.
 
Så. En får väl säga to be continued. Välkomna att hänga med på färden. ;)
Allmänt | | 2 kommentarer |
Upp