Mera självskadebeteenden.

Jepp, jag kände att jag inte skrivit klart om självskadebeteende. Inte heller den här gången är det något grafiskt eller detaljerat.
 
Självskadebeteendet jag skrev om förra gången, att till exempel skära sig, är ju väldigt tydligt. Det är lätt att upptäcka, om man vet vad man ska titta efter, och om personen med skadorna låter någon se. Det är såklart också lätt att se, om personen är öppen med det. Den typen av självskadande kan dock se olika ut, gemensamt är att man vill tillfoga kroppen smärta och/eller se blod. Att nypa, slå, rispa, bränna är också vanligt. För vissa är smärtan prioriterat, för andra är det blodvitet. 
 
Men ett självskadebeteende kan också vara lite mer subtilt. Det kan vara så "enkelt" som att bara inte ta hand om sig, inte sova och äta regelbundet till exempel, eller utsätta sig för risker och kanske strunta i mediciner man behöver. En del tränar alldeles för mycket. Ett självdestruktivt beteende som är lättare för omgivningen att upptäcka är att man dricker för mycket, för ofta. Man kanske använder droger eller umgås med människor som behandlar en illa. Kanske är man ute och balanserar på kanten till kriminella handlingar, någon muckar gräl med ordningsvakter på krogen eller i tunnelbanan. En del blir mer promiskuösa och sätter ett eventuellt förhållande på spel. Vissa tar överdoser av läkemedel.
 
Självskadebeteende är inte samma sak som att vilja dö. Det är inte samma sak som självmordsförsök, även om det kan se ut så. Det handlar om syftet. En person med självskadebeteende kan naturligtvis också vara suicidal, men det behöver inte vara så. Långt ifrån alla vill heller söka sjukvård, tvärtom är det (som jag skrev igår) oerhört skamfyllt att skada sig själv. Därför är det också svårt att veta hur utbrett det är. Det är vanligare hos kvinnor än hos män, men den allmänna bilden av en trulig tonåring som behöver uppmärksamhet stämmer inte alltid. Vuxna gör det också, det var tydligt på 140. Men det kan vara ett sätt att påverka omgivningen, när någon gör sig illa så skapar det ett omsorgsfullt beteende hos omgivningen, vilket kanske är just det man vill ha.
 
Självskadebeteende är vanligt vid flera olika psykiska diagnoser, bipolär sjukdom, depression, PTSD, autismspektrumstörning, psykos och bipolär personlighetsstörning till exempel. Det finns dessutom ett samband mellan ätstörning och självskadebeteenden.
 
Så vad driver en människa till att göra sig själv illa, på olika sätt? Det är naturligtvis olika från person till person, men det är vanligt att man vill straffa sig själv (på grund av risig självkänsla och -bild), straffa omgivningen, en desperat handling för att få känna NÅGONTING, att få känna sig levande, att omvandla den psykiska smärtan till en fysisk eller att känna att man har kontroll. Självskadebeteende har beskrivits som ett beroende, den som är sjuk har enormt svårt att stå emot impulsen att skada sig själv. Jag har också försökt beskriva det, flera gånger, och jag tror att det närmaste jag kommer är att jämföra det med rökning. När man är arg, stressad, orolig eller ledsen är det lätt att tända en cigg. Det kan vara skönt att ha cigaretterna med sig, även om man inte kan röka just då, att de ligger i väskan är en trygghet, OM man får möjlighet. Ibland röker man bara för att man vet att det kommer dröja till nästa tillfälle. Första blosset kan göra att axlarna åker ner en våning och man slappnar av. För en person som skär sig kan det vara samma sak. En del har alltid ett rakblad i väskan eller plånboken, om det skulle behövas. Många gånger räcker vetskapen om en "utväg". Någon skär sig i förebyggande syfte, det är inte alltid en impulshandling. Ibland kan det vara fantastiskt skönt att veta att "när jag kommer hem så kan jag...", då orkar man med dagen. Eller den som väljer att springa av sig ilska och frustration, eller styrketräna! Det är ju samma sak, bara det att träningen är bra för en, det är ju varken rökning eller självskada. 
 
Jag fick höra av en skötare på 140 att självskadare egentligen är endorfin-junkies. Och det stämmer väl på sätt och vis. Man får ju ändå en dos sådana när det gör ont. Av samma person fick jag lära mig att det kan hjälpa att hålla i en frysklamp. Och det hjälper faktiskt ibland, det gör ju ont trots att man har en handduk runt den, och det är ofarligt. Lämnar inga ärr. En del ritar med röd tuschpenna på huden, där de tänkt skära, och sätter sen på plåster. Det finns strategier att ta till, men en metod passar inte alla. Jag tror det beror på vad som driver en.
 
Det är svinjobbigt att stå bredvid en person som självskadar, men det är viktigt att komma ihåg att det är minst lika jobbigt för den sjuka! Under ett samtal på 140 (mycket därifrån nu!) dök det upp en jämförelse med ett barn i "trotsåldern". Barnet beter sig på ett icke önskvärt sätt och det är tufft för föräldarna. Men barnet kan inte göra annat, och barnet har det nog ännu tuffare än föräldrarna. Självskadebeteenden kan man allra oftast behandla, och "trotsåldern" går över, och på många plan haltar jämförelsen. Men jag tror att som anhörig måste man komma ihåg att det som är vansinnigt frustrerande för en själv förmogligen är dubbelt så tufft för den sjuka. 
 
 
 
Nä, hörrni. Nu har jag nog rantat klart. Det är ett viktigt ämne för mig. Det är så tabubelagt, men de (vi!) med självskadebeteenden av  olika slag behöver inte bli mer skammade. Vi behöver stöd. Och hjälp. Det är helt okej att inte orka dock, det är inte meningen att man som anhörig ska gå under på grund av någon annan. Det är också viktigt att komma ihåg!
 
Puss!

Intellektualisering och tillit.

Intellektualisering kan vara världens knepigaste ord. Jag har ganska nyligen lärt mig det. Vet ni vad det betyder?
 

Vid intellektualisering betraktar personen det hotande på ett rationellt och akademiskt vis, utan att blanda in de egna känslorna. Därmed undviker man helt eller delar av den ångest eller det obehag som temat annars skulle väcka.

  • En person som diagnostiserats med en obotlig, dödlig sjukdom ger till synes lugn medicinsk information till sina anhöriga om sjukdomens olika utvecklingsstadier och berättar vad som kommer att ske i behandlingsväg, och redovisar kanske t.o.m. statistik. Personen övergår sedan till att tala om praktiska saker som hur begravningen ska ordnas, och om hur det fungerar med försäkringspengar, testamente, dödsbo, skatter och andra ekonomiska ting som familjen måste känna till.
 
(Wikipedia)
 
Jag ägnar mig ganska mycket åt det här beteendet, och jag har inte riktigt förstått att det är en försvarsmekanism. Det var inte förrän i onsdags, hos läkaren, som jag blev införstådd med vad det heter, vad det är och vad det beror på. För första gången var det en läkare som ville samla ihop alla mina "problemområden" och hon ville att vi skulle ta tag i dem nu, på riktigt. Det blev en relativt lång lista med problem, men tack vare intellektualiseringen kunde jag faktiskt identifiera alla problem på egen hand. Sen var vi lite oense om en del saker som jag inte såg som ett problem alls, men som hon tyckte var tydligt. Vi är inte alltid ense, min läkare och jag, men jag antar att det inte är så ovanligt inom psykiatrin. Hon är väldigt respektfull och tar mig på allvar, gör det hon lovat och följer upp. Hon var dock lite bekymrad över att jag valsat runt i psykiatrin i så många år utan att någon sett till att gräva lite djupare och inte bara skrapa på ytan. Men det är ju inte vårdens fel att jag inte pratar. Jag tror inte någon därifrån kan göra så att jag litar på en människa såpass att jag orkar berätta, det ligger ju enbart hos mig. Ärligt talat har jag lite svårt att förstå hur det är tänkt att vi ska jobba på mina tillitsproblem när jag inte litar på min behandlare?
 
Att jag inte litar på någon behöver inte betyda så mycket alls egentligen, personen behöver inte ha gjort mig något eller ljugit någon gång. Däremot kan ett förtroende under uppbyggnad raseras av ett ord, en gest, en handling, en blick. Och det ligger inte hos den här personen. Jag har försökt förklara för psykologer hur det fungerar i mitt huvud, men det är så svårt. Min nuvarande vill veta vad jag är rädd för, och varför det är så viktigt att lita på någon fullt ut. På något sätt landade det i att jag är rädd för att mina svaghet ska utnyttjas. Jag vet inte om det verkligen är så, för jag är ju till exempel väldigt öppen med mina "svagare" sidor här. Och på Facebook. Och i verkliga livet. Men det är inte samma sak. Det handlar mer om hur den jag pratar med hanterar det jag berättar, det jag är. Att bemöta mig helt rätt är nog omöjligt, och när det blir fel är det inget jag visar. Jag kan ju inte försöka styra hur andra människor ska bete sig mot mig. Ibland kan jag börja berätta något och jag märker att den jag pratar med blir obekväm, och då slätar jag över och byter ämne. 
 
Det handlar om detaljer. Jag skrev igår att jag lägger märke till allt. En aldrig så liten rätning av ryggen, en huvudvridning, ett andetag, en paus. En nanosekund och allt är förändrat. Jag fattar att inte alla vill prata om psykisk ohälsa (som många nog tycker borde blivit bättre vid det här laget), ätstörningar, självskador, ångest och all annan skit. Jag måste portionera ut det, lite i taget, läsa av personen framför mig och avgöra hur jag kan gå vidare. Nästan alltid slutar det med att jag tystnar. Jag låtsas som att allt är som vanligt, och känner mig ännu lite mer ensam i röran. 
 
Jag behöver någon som jag vet orkar när jag inte gör det. Som inte mår dåligt själv av att jag mår apa. Jag nådde nästan ända fram med min förra psykolog, fantastiska Lawrence. Det tog fem år innan jag började vara ärlig hos honom. Min nuvarande kommer förmodligen aldrig få det förtroendet. En del tycker ju att man ska byta om man känner så, men jag orkar inte med fler som ska försöka nå fram. På sätt och vis tänker jag att jag kommer aldrig reda upp det här, jag måste helt enkelt lära mig hantera och dölja det.
 
Jag önskar att jag bara kunde luta mig tillbaka och lita på att bli omhändertagen när jag behöver det. Men jag kan inte. Har aldrig kunnat. Det känns som att jag aldrig kommer kunna göra det. Och det beror inte alls på människorna jag omger mig av. Jag vet att så många har de bästa intentioner, som så gärna vill stötta och hjälpa. Och jag känner mig som en svikare när jag inte kan ta emot. Min läkare har kommit längst av mina vårdkontakter. Hon ställer rätt frågor tror jag. Jag vet inte. 
 
Usch, jag känner att jag kanske borde strunta i det här med bloggandet. Det blir så spretigt och ofokuserat, det blir inte som jag vill. Men det här är ett forum där jag kan förklara för dig varför det är som det är. Hur det står still bakom det som ses. Och kanske är det inte mest du som är intresserad, det är kanske bara är jag som behöver skriva. Ventilera. Bekänna. Intellektualisera och rota lite bland allt det jobbiga. Lite som en dagbok, med skillnaden att jag inte har behov av att hålla det hemligt. Om det kan ge någon minsta lilla uns av en tanke eller känsla av att läsa så är det bra. Om någon får lite större förståelse för psykisk ohälsa, och då naturligtvis mer specifikt bipolär sjukdom, och allt som kan följa med så har jag lyckats. Det blir ju NÄSTAN som att vara ärlig och berätta irl.
 
Tack, för att du läser. Tack!
 
 
 
 
.

Mediciner och sånt

Herregud, jag är inne i ett stim av blogginlägg! 
 
Jag har tänkt mycket på det här med mediciner. Jag äter ju som bekant en hel del:
 
Lithionit - stämningsstabiliserande (och det enda läkemedlet som är bevisat effektivt mot suicid) (inte för att jag behöver det)
Voxra - antidepressivt och bra mot lite av varje, till exempel är det en nikotinantagonist
Seroquel - stämningsstabiliserande 
Oxascand - lugnande
Theralen - lugnande
 
Också D-vitamin och Folsyra. Och Levaxin för att sköldkörteln inte lirar som den ska.
 
Jag har faktiskt haft ungefär samma dosering på det mesta rätt länge. Alla blodprov som tas ligger väldigt bra. Det är skönt att få allt relevant kollat minst en gång om året, njurvärdena kan påverkas av litium, liksom sköldkörteln. Men den är ju paj sen tidigare och kontrolleras bara så den inte går bananas helt plötsligt. 
 
En klar fördel med litium jämfört med andra psykofarmaka är att man kan mäta funktionen genom blodprov. Man ska ha ett värde mellan 0,6 och 0,9 för att medicinen ska ha verkan, men inte bli farlig. Det är ganska enkelt och exakt, och det gör inget om man glömmer en dos eller två. Missar jag seroquel blir jag illamående dagen efter, Voxran känner jag också av om jag inte tagit. Det lugnande tar jag bara vid behov, väldigt sällan.
 
Tidigare hade jag också Stilnoct för att somna på kvällarna. Den fungerade oftast, men en natt vaknade jag cirka fyra timmar efter intag för att gå upp och kissa. På toaletten svimmade jag. Eller somnade. Jag vaknade med huvudet nere på golvet, mellan väggen och toaletten, liggandes på rygg över toastolen. Och jag kunde inte röra mig. Inte en millimeter. Dels gjorde det väldigt ont i ryggen och dels var kroppen som förlamad. Jag kunde bara ropa på Andreas, som till slut kom och hjälpte mig därifrån. Det var som att vara sådär sjukt full så man inte kan röra sig av rädsla för yrseln som kommer. Efter den natten bestämde jag mig för att inte ta dem igen. Jag måste ju kunna vakna och hjälpa ett barn som är oroligt eller kissnödigt eller vad som helst. Men jag sover faktiskt bra ändå. Eller ja, läkaren var inte helt nöjd, jag sover mycket tyngre än jag brukar. Jag vaknar inte av barn som kommer inte och kryper ner under mitt täcke. Men läkaren är å andra sidan sällan nöjd med det jag gillar.
 
En annan sak som varit aktuell nu i höst är min läkares uppfattning om att jag har en ätstörning. Jag VET att mitt ätbeteende är stört, men det har varit mycket värre än vad det är nu. Under ett samtal med min psykolog kom jag på att en stor del av det störda snarare är ett uttryck för social fobi. Eller social ångest som det heter nu. För det vet jag också att jag "lider av". Det märkliga är att jag inte uppfattar att jag lider av det. Det är ju bara sån jag är, så jag fungerar. Psykologen sa att man kan bota sånt, men vad blir det kvar av mig då? 
 
Åh, en massa funderingar såhär på kvällen. Jag är trött, det har varit många intryck idag. Jag borde absolut gå och sova. 
Gnäll, bipolär, medicin, psykisk ohälsa, ätstörning | | Kommentera |
Upp