Folks reaktioner på suicid.

 
 
Så snart man diskuterar suicid med "normalstörda" människor så kommer samma gamla trötta argument upp: "DET ÄR SÅ SJÄLVISKT ATT TA LIVET AV SIG!". Fast alltså... Nä. Det är inte själviskt. Det är den yttersta handlingen, när hoppet slocknat. Det är ett enormt misslyckande från samhällets sida, att inte lyckats hjälpa en sjuk människa. Det är en tragedi. Det är naturligtvis en sorg. De som lämnas kvar förstår inte alltid varför. Det är en ilska som måste få ta plats. Ilska kanske just för att man inte förstår.
 
Psykisk ohälsa är potentiellt dödlig. Bipolära har en förkortad livslängd, inte bara på grund av suicid, utan för att sjukdomen frestar på hjärta och blodkärl, bland annat. Det sliter på kroppen att slängas mellan depression och hypomani/mani. Bipolär sjukdom ligger på WHO:s tiotopplista över mest funktionshindrande sjukdomar. Det ska inte förringas. 
 
Jag hör och ser folk säga och skriva till personer med suicidtankar "tänk på din familj!" eller "du är älskad!". Låt mig säga såhär: när man är så långt nere i det där mörkret att man börjar se döden som ett alternativ, då är det skit samma vem som älskar en. Då spelar inte ens familj någon större roll. Det är lite det som är grejen, när man mår så dåligt så har man inte förmågan att ta in andras upplevelser. Man blir oerhört självupptagen, vilket är fullt förståeligt. Man orkar inte med yttre stimuli. Man är så sjukt skuldtyngd, och att någon då (i all välmening) börjar jiddra om att man ska tänka på andra, det gör inte saken bättre. Kanske kan det till och med göra saken värre, någon lägger sten på börda. 
 
Det är en jämförelse som haltar en aning, men när någon dör av cancer så är det just vad som sägs, det var canccern som vann. När någon dör för egen hand så borde vi kanske bli bättre på att säga "det var hens depressioner som vann, sjukvården lyckades inte hjälpa". Inte sopa under mattan och mena att personen aktivt valde att dö, som en självisk gärning. 
 
Jag har pratat med många personer med suicidtankar, jag har haft dem själv i perioder. Bara att någon vågar prata om det, utan att vara rädd, gör mycket. Det är tungt att prata med någon som har för avsikt att avsluta sitt liv, men många vittnar också om att den person som gjorde skillnad kanske inte gjorde så mycket konkret, men att hen inte backade när det blev jobbigt. Kanske följde hen med till psykakuten. Kanske lämnade hen inte den suicidala ensam när det krisade som mest. Kanske bokade de in att ses ofta, om så bara för att gå och handla, små små framtidsplaner. För det viktigaste att komma ihåg - det kommer att gå över. Till dess får man som vän agera respirator åt den sjuka, vara den konstgjorda andningen, utföra hjärt- lungräddning till personen står pall för att andas själv. 
 
Men en sjukt viktig sak, man ska inte låta sig dras ner med den sjuka. Man måste våga ställa krav på den sjuka, att ta emot hjälp från vården till exempel. Sätta gränser om sig själv är väldigt viktigt. För båda inblandade.
 
.
 
.
bipolär, psykisk ohälsa | | Kommentera |

Jag vet inte om jag vågar säga det här...

 
 
...men jag gör det ändå. Två kvällar och en dag den här veckan har jag träffar vänner. Och det har enbart varit positivt! Jag har åkt hem med en känsla av lätt lycka i bröstet, och jag minns inte när det hände sist. Junta i tisdags, det blev relativt sent. Träffade älskade Pernilla i onsdags, i Uppsala, på Ikea, jag kunde köra hela vägen dit och hem utan att pausa. Jag åkte hem med ett leende, inte ångest för att vi ätit (en av få människor jag inte bryr mig om felaktiga tänkanden kring mat med) och en känsla av att fått ny energi. Igår kväll var jag på sinnesromässa med en vän. Själva mässan i sig var kanske inte det jag tyckte bäst om, utan det var när jag skjutsade hem honom och vi pratade en stund innan jag körde hemåt. Jag orkade höra koltrasten i skymningen, jag orkade uppskatta det. Jag orkade inte prata med en massa okända människor, så långt har jag inte kommit än, men jag var där! Och jag kunde köra både till och från Sundbyberg utan att köra fel och utan att behöva stanna. Jag kunde!
 
Och det är en töntig sak att vara glad över, men det är inte på det här sättet det brukar vara för mig. Jag är ganska säker på att det beror på att jag tar Theralen tre gånger om dagen, ångesten hinner aldrig få starkt fäste innan det är dags för nästa dos. Jag tänker absolut inte säga att jag är ångestfri, för det är jag verkligen inte, men ångesten ligger som mest på 3-4 nånting, och det är precis innan medicinering. Någon dag hoppas jag att jag kan känna det här, och må såhär, helt utan läkemedel. Kanske kommer jag aldrig komma dit, men jag vill i alla fall! Mediciner kommer jag ju alltid behöva äta, men kanske kan jag få andra verktyg att hantera min ångest? Jag har förstått att andra får terapier och behandlingar kastade efter sig så snart de knystar ångest, jag får bara mediciner. Men efter den här utredningen kanske jag också kan få adekvat behandling? Riktad behandling. (Nej, jag räknar inte "Jag vill att du genomgår en ätstörningsbehandling" som erbjudande om terapi. Det var ju mer ett straff.)
 
Har jag förresten sagt att jag är så jävla glad för all pepp och alla hejarop ni skickade åt mitt håll under inläggningen? TACK TACK TACK! Er värme når långt in i hjärtat och ger mig en känsla av omtänksamhet. Tusen tack! Ni gör större skillnad än ni kanske tror!
 
 
 
 
<3
 
 
 
 
 
 
 
 
bipolär, medicin, vänskap, Ångest | | En kommentar |

Förlåt, men...

 
 
...jag blir knäpp på det här. Jag är helt införstådd med att alla här inte riktigt lever i samma verklighet som jag gör. Men humörsvängningarna, ljugandet och pratandet... Jag pallar inte det! Jag vill inte vara på en avdelning där jag är ungefär ensam om att ha någon form av verklighetsförankring. Hu!
Gnäll | | Kommentera |
Upp