Funktionsnedsättning.

Som bekant har jag lidit av depressioner och ångest sen jag var barn. Jag har testat antidepressiv medicin men inte fått något bra resultat. Det dröjde ända tills jag var 30 år gammal innan jag fick min rätta diagnos - bipolär typ 2. IDAG hörde jag för första gången någon som kallade mitt tillstånd för en funktionsnedsättning. Jag har inte tänkt på det så. Jag har naturligtvis förstått att jag har svårt att klara av sånt som andra fixar utan att tänka på det, men jag har mer tänkt att det beror på att jag just då är i en depression, eller en hypomani. Men det här kan mycket väl hänga kvar hela livet. Funktionsnedsättningen alltså, det bipolära VET jag att jag kommer få leva med.
 
En klar fördel med att ändå ha en funktionsnedsättning är att jag har rätt till hjälp. Till exempel kan min arbetsgivare få bidrag för att anpassa arbetsplatsen så den passar mig. Det öppnar ju upp en massa nya möjligheter, yrken jag ratat för att jag inte tror mig klara det skulle kunna vara aktuella igen, med lite anpassningar. 
 
Ibland slår det mig att jag är så fruktansvärt dålig på att prata om hur jag mår, ingående. Det var faktiskt mamma som för något år sen frågade "men vad är det egentligen som gör att du inte kan jobba?". Jag var tvungen att fundera. I första hand är det ångest som förstör. Ingen ångestriden människa gör ett bra jobb. Sen är det en massa följer av det. Får jag ångest är jag ännu mer stresskänslig än vanligt. Jag blir fysiskt dålig. Jag glömmer saker och kan inte fokusera. Jag får katastroftankar. Det låter kanske som det är något som man kan skjuta undan, om man bara skärper till sig. Kanske kan jag det, ett tag. Sen kraschar jag hårt. Det är inte värt det. Det är inte bara det omedelbara obehaget, det är det som släpar efter. För mycket stress kan trigga ett skov, uppåt eller neråt kan jag bara gissa. Varje skov lämnar hjärnan mer sårbar för ännu ett skov, och sådär håller det på. Ju fler jag får ju fler kommer jag få. Tiden mellan skoven tenderar att bli kortare och kortare hela livet. Men jag medicinerar ju, och kan förhoppningsvis hålla både topparna och dalarna borta. 
 
Min psykolog frågade mig hur det känns när jag är deprimerad. Jag kunde inte svara. Det känns som att det är mitt naturliga tillstånd, det bara svänger lite litegrann, uppåt och nedåt. Ibland är det bättre, ibland är det sämre. Ibland tänker jag inte på att jag mår apa, ibland är det det enda som uppfyller mina tankar. Men det finns ju alltid där, så länge jag inte är hypomanisk. Jag vet inte om det begränsar mig, jag är så van. 
 
Något som däremot begränsar mig är min sociala fobi. Eller sociala ångest, som det heter nu. Det händer att jag inte åker och handlar ensam för att jag tycker det är så jobbigt med människor. Har jag sällskap är det lättare att skingra tankarna. Jag tycker det är sjukt jobbigt att äta tillsammans med människor jag inte känner väl. Jag ringer inte ens och beställer pizza på grund av det här. Förr kunde räkningar gå till inkasso och kronofogden för att jag inte klarade av att lyfta telefonen och ringa ett simpelt samtal. Jag tackar nej till diverse sociala tillställningar för att jag tror att jag inte fixar det. 
 
Jag har förstått att det finns de som absolut inte kan tänka sig att jag har social ångest, och jag kan på sätt och vis förstå det. Det jag måste göra gör jag ju, och det jag ignorerar lider bara jag av. Oftast. Jag har ändå ganska lätt att prata med nya bekantskaper, jag kan ställa en fråga på ett föräldramöte, men när jag kommer hem är jag helt slut. Jag blir arg och irriterad för att det blivit för mycket. Jag vet inte hur jag ska reda upp det här, jag har ju förstått att tidiga insatser är viktiga, jag har förmodligen haft det här i sådär 20 år. När jag var liten fick jag ofta ont i magen när vi skulle göra något, åka bort, gå på fest... Det var inget fel på min mage, och såhär i efterhand har jag förstått att det var ångest. Redan då. 
 
En del av mig vill självklart bli så frisk det bara går. En del av mig vill inte, jag vet inte hur man är och gör när man är frisk. Vem är jag då? Det kanske är någon jag inte alls tycker om? Hur är det att vakna på morgonen och känna att man inte behöver tänka på hur man mår, för det finns inget att tänka på? Att kunna köpa rakblad till hällskrapan utan att få impulsen att gömma undan ett för framtida bruk? Att med lätthet sätta sig och äta tillsammans med sina kollegor eller ytliga bekanta? Att känna att man slutit fred med sig själv, att man inte ständigt jagas av tankar om att kroppen och hjärnan svikit? 
 
Jag har ingen aning. De gånger jag "mått bra" har jag varit hypomanisk. Det är definitivt inte att må bra, även om det känns bra. Jag älskar att vara sån! Det är fantastiskt!
 
Tänk om jag vetat om allt det här mycket tidigare, kanske fått rätt hjälp redan när jag var 18 (senast!). Kanske hade jag mått bättre, men framför allt hade jag inte gjort så många människor illa på vägen. Jag har förstört så jävla mycket på grund av hur jag mått, jag skäms som en hund när jag tänker på en del saker, och kunde jag göra det ogjort hade jag gjort det direkt. Å ena sidan vill jag be en del personer om ursäkt, men å andra sidan vill jag inte kontakta dessa personer igen. Jag tror inte det skulle ge dem något. De får tro att jag bara var dum i huvudet, det är enklast. 
 
(Sen finns det förstås en person som jag faktiskt bad om ursäkt, jag var inte snäll mot honom. Jag kunde inte fått bättre respons, han tackade för ursäkten, utan att försöka släta över eller säga emot. Han förstod tidigt att det var mer än bara lite deppighet, men jag förmådde inte förstå hur det påverkade honom.)
 
Jag försöker inte skylla ifrån mig på sjukdomen, det är jag som tagit alla beslut, jag som agerat, jag som hanterat, och inte hanterat. Men till allra största delen har jag varit påverkad av den här satans sjukdomen, vilket jävlats med mitt omdöme. Rejält. Jag kan bara hoppas att resten av livet kan löpa lite mer smärtfritt, att jag kan undvika att göra fler människor illa. Hur Andreas står ut förstår jag inte. Jag är förmodligen svinsvår att leva med.'
 
 
Gnäll, Social ångest, bipolär, psykisk ohälsa | | Kommentera |

Självförtroende och självkänsla.

Det dröjde tills jag var vuxen innan jag förstod att självförtroende och självkänsla inte är samma sak. Så kanske det är för fler? Jag önskar att mina barn växer upp med både bra självförtroende och bra självkänsla. Jag vill att de ska veta att de är bra. Jag vill att de ska veta att de är högt älskade för de de är, inte för vad de gör. Jag vill att de ska vara så trygga i sig själva att de har råd att vara ödmjuka och sårbara. Jag vill att de ska kunna stå upp för sig själva, att de inte ska låta någon trampa på dem. Jag vill också att de ska våga stå upp för andra som inte kan, men förstås utan att försätta sig i farliga situationer.
 
Men det finns ett problem. Ett rätt stort problem, ett problem som får hjärtat att dra ihop sig när jag tänker på det. De har med stor sannolikhet ärvt sårbarheten för bipolär sjukdom. Det är stor risk att de kommer utveckla den här jävla skiten, och det gör mig livrädd. Jag vill inte det! Jag vill att de på sin höjd ska drabbas av hjärtesorg och tentaångest. Något som faktiskt går över. Det är därför jag vill hjälpa dem bygga en bra självkänsla, jag vill att de ska ha en stadig grund att stå på om de drabbas av psykisk ohälsa. Jag är övertygad om att det kan underlätta. Min egen självkänsla existerar knappt och då är det lätt att jag identifierar mig med sjukdomen. I mina ögon är jag lika värdelös som det bipolära, jag tycker att min kropp och hjärna har svikit mig, eftersom de inte samarbetar. 
 
Jag har alltid fått höra att det är något fel på mig, varje gång jag blev arg. Skuld och skam blev tidigt något jag skulle bära. Jag vet att det är väldigt lätt att ledsna på en unge som ständigt är arg eller gnäller, det tror jag alla föräldrar känner igen. Det tär på en. Jag hör ibland föräldrar säga till sina barn "nu får vi åka hem för att du är så sur/gnällig! Varför måste du alltid förstöra genom att börja sura? Varför kan du inte vara som dina syskon som kan uppföra sig?", och mitt hjärta går sönder för barnet det är riktiat till. Förstå hur ont det gör att få höra att man förstör för familjen, bara för att man är arg, något man inte kan hjälpa. Och en fyra-fem-åring kan absolut inte reglera sina känsloyttringar fullt ut eller väntas uppföra sig på ett mer socialt accepterat sätt. Jag har naturligtvis också burit ut arga, vrålande ungar från butiker eller lekland, men jag har verkligen ansträngt mig för att inte skuldbelägga dem. Barn är barn. De behöver förstås lära sig rätt och fel, men inte med hjälp av skuld och skam. Jag har bara sagt att vi åker hem, jag har inte lagt till "nu blir det ingen middag idag för att du krånglade så mycket" utan löst det senare. Jag vet hur jävla ont det gör när man får bära skulden för familjens dåliga humör eller "förstörda" middag. Det önskar jag att mina barn inte behöver uppleva.
 
Jag försöker verkligen vara ödmjuk i min föräldraroll, ibland gör jag fel och det försöker jag förmedla till ungarna. Jag ber om ursäkt om jag blivit onödigt arg, eller om jag höjt rösten för mycket. Eller om jag lovat något jag inte klarar av att hålla, kanske orkar jag inte läsa boken jag lovat, eftersom jag fick en brutal ångestattack. Mina barn är människor som ska respekteras. Jag misslyckas ofta i mina ambitioner, och jag får ångest av det. Jag vet att när jag misslyckas så river jag en del av deras påbörjade byggnad av en god självkänsla. Jag vet att om de utvecklar bipolär sjukdom så kommer jag vara delvis ansvarig för hur de hanterar den. 
 
Gode Gud, om de ändå drabbas så önskar jag så innerligt att de ska orka hantera det bättre än vad jag gjort. Jag kan bara hoppas och be att de ska orka ta emot hjälp, att jag ser så snart som möjligt vartåt det barkar och att jag då vet vad jag ska göra. Att de ska prata med mig. Att de ska våga dela med sig, och att jag ska orka förvalta deras förtroenden. Jag önskar så vansinnigt mycket att de aldrig ska drabbas av sån ångest att de inte ser något annat råd än att skada sig själva. Att de aldrig funderar på att avsluta sina liv för att de inte orkar med helvetet de går igenom. Mest av allt önskar jag förstås att de ska få vara friska, men jag vet att risken för sjukdom är stor. 
 
Under tiden tänker jag försöka stärka deras självkänsla, jag vill att de ska veta att jag är så jävla stolt över dem. Älskade ungar... 
bipolär, förtroende, psykisk ohälsa | | Kommentera |

"Du gör mig ledsen!"

Ibland träffar jag på människor som säger så, "du gör mig ledsen!" och menar på att jag måste ändra på mig. Och det är klart, om jag står och säger elaka saker till någon annan så får jag ju ge mig, det är inte okej att medvetet såra en annan människa. Det har blivit någon grej att man ska häva ur sig sina känslor i tid och otid, i gräl med sin partner, i samtal med chefen och i ungefär alla andra situationer man hamnar i där man behöver ta en diskussion. Jag tror att jag kanske tolkar det lite snett (som det mesta...), men för mig blir det ett sätt för folk att lägga ansvaret för sina känslor på motparten. Eller om det är så att det är andra som tolkar det som att det är vad man ska göra? Hur som helst. För en tid sen råkade jag ut för en sådan människa. Det blev ett majoritetsbeslut angående en händelse, och den här personen började omedelbart bråka om att övriga var elaka och att vi var duktiga på att göra denne ledsen och sårad. Någon gång under allt tumult kom det fram att personen lärt sig göra såhär efter att ha deltagit i en kurs om självkänsla eller hur det var, och att vi inte fick trampa på vederbörande. Min första tanke var "men hjälp, hen har verkligen missförstått det här!". HUR kan man tro att detta skuldbeläggande ska ändra på motpartens åsikt? Frankly, my dear, I don't give a damn. Så länge jag har ryggen fri, alltså att jag varit saklig och lugn i mitt argumenterande, så vägrar jag ta ansvar för någon annans känslor. Jag tänker INTE få dåligt samvete för att någon, helt felaktigt, känner sig kränkt. 
 
Missförstå mig rätt, alla har naturligtvis rätt till sina känslor, vilka de än må vara, och hur de än må ha uppstått. Det vore ganska vidrigt att försöka ändra på det. Rätten till sina känslor är en av grundstenarna i min uppfostringsfilosofi. Även om jag tycker att ett barn blir argt och ledset för en supertöntig sak så har barnet rätt till sina känslor, och det MÅSTE jag respektera. Jag skulle aldrig i livet få för mig att härma eller förlöjliga mina barn, eller fota och lägga ut till allmän beskådan. Det är så jävla respektlöst!
 
Men, att jag respekterar någons känslor är inte samma sak som att jag tar ansvar för dem. Var och en ansvarar för sina egna känslor och känsloyttringar. "Jag blev arg" är ingen ursäkt för att slå sönder något. Eller någon. Det är väl lite det som är ens uppgift som förälder (bland annat), att hjälpa barnen hantera sina känslor, att sätta ord på dem och att förstå dem. Det händer såklart att jag förklarar för min man att "när du gör så sådär så blir jag ledsen...", i syfte att förklara mitt beteende; "...och därför går jag iväg.". Möjligen kan jag förklara varför jag blir ledsen också, om det inte är uppenbart. Men jag ser oftast ingen större mening med att fläka ut mig helt och ta fokus från själva huvudfrågan. Om det handlar om skäggstubb i handfatet tillför det absolut ingenting om jag dränker mina argument i tårar och lägger skulden för dem på maken. Det är faktiskt upp till mig att hantera mina känslor. Något jag däremot säger lite oftare är "när du gör såhär så upplever jag att du inte respekterar mig" eller liknande, och då är det mer att jag berättar hur jag tolkar något för att kunna få beteendet förtydligat, i syfte att förstå.
 
Jag tror att de allra flesta har en förståelse och insikt i vad som är okej att säga till andra. Men sen är alla olika känsliga. Om någon som barn blev traumatiserad av jordgubbar så kan vederbörande inte kräva att alla slutar prata om jordgubbar i dennes närhet. Det får personen hantera på egen hand. Saklig kritik och argumentation utan personliga påhopp eller kränkningar får man faktiskt klara av att hantera utan att lägga skulden för ens känslor på motparten. Och att förklara hur man känner i syfte att ge den andre dåligt samvete är lågt. Jag hade en chef som gjorde så. Det hon blev ledsen över var att jag på en direkt fråga svarade att jag inte hade särskilt stort förtroende för henne. Diskussionen efter gick ungefär "jag blir så himla ledsen när du säger så! Varför säger du så, när du förstår att jag blir ledsen av det? VILL du göra mig ledsen?!". Tja, varför ställde du en sån fråga om du inte klarar av svaret? 
 
Summa summarum: Det här med att berätta vad man känner konstant för att påverka andra, det är lågt. Fegt. Och det är VERKLIGEN INTE ett sätt att ta ansvar för sina känslor! 
Gnäll, rant | | Kommentera |
Upp