Rörigt.


(null)


Det har varit en stökig helg. Inte utåt, vi har varit på bio och allt gick bra! Barnen har faktiskt hållit sig hyfsat lugna och vi har inte haft några tider att passa. Jag rensade ut gamla eller inaktuella mediciner och i rena farten fick skafferiskåpet sig lite kärlek. Eller ja, jag slängde ungefär hälften, så man kanske inte ska kalla det kärlek. Vi har tre hyllor i det skåpet, den nedersta upptas av mediciner. Mest mina såklart. 

Men på insidan är det mer eller mindre kaos. Det har gått åt en del Oxascand. Jag är skakig och fumlig, glömmer allt om jag inte skriver upp det. Glömmer ord. Och irriterad! Igår gav jag mig ut och körde bara. Som jag gjorde förr. En stund utan distraktion. En vän gjorde klart att jag var välkommen dit, men det behövdes inte i slutänden. 

Jag känner mig hela tiden som om jag är på väg någonstans. Suget efter att fly blir ibland överväldigande, men jag är vuxen nu. Det funkar inte så längre. Vissa personer skulle definitivt behöva bo lite närmare. Personer jag känner mig trygg hos, om än kanske bara för stunden. 

Jag märker tendenser till självdestruktivt leverne. Det stannar allra oftast vid tanken dock, och det är bra! Det är liksom snyggare att bara göra dumheter på insidan, om du förstår vad jag menar. Ibland kan bara tanken lugna. 

Min relation till mina behandlare har förskjutits. Den står liksom och väger, en ovan känsla. Den delen kan jag inte lösa eller åtgärda, jag kan bara vänta. 

Mera självskadebeteenden.

Jepp, jag kände att jag inte skrivit klart om självskadebeteende. Inte heller den här gången är det något grafiskt eller detaljerat.
 
Självskadebeteendet jag skrev om förra gången, att till exempel skära sig, är ju väldigt tydligt. Det är lätt att upptäcka, om man vet vad man ska titta efter, och om personen med skadorna låter någon se. Det är såklart också lätt att se, om personen är öppen med det. Den typen av självskadande kan dock se olika ut, gemensamt är att man vill tillfoga kroppen smärta och/eller se blod. Att nypa, slå, rispa, bränna är också vanligt. För vissa är smärtan prioriterat, för andra är det blodvitet. 
 
Men ett självskadebeteende kan också vara lite mer subtilt. Det kan vara så "enkelt" som att bara inte ta hand om sig, inte sova och äta regelbundet till exempel, eller utsätta sig för risker och kanske strunta i mediciner man behöver. En del tränar alldeles för mycket. Ett självdestruktivt beteende som är lättare för omgivningen att upptäcka är att man dricker för mycket, för ofta. Man kanske använder droger eller umgås med människor som behandlar en illa. Kanske är man ute och balanserar på kanten till kriminella handlingar, någon muckar gräl med ordningsvakter på krogen eller i tunnelbanan. En del blir mer promiskuösa och sätter ett eventuellt förhållande på spel. Vissa tar överdoser av läkemedel.
 
Självskadebeteende är inte samma sak som att vilja dö. Det är inte samma sak som självmordsförsök, även om det kan se ut så. Det handlar om syftet. En person med självskadebeteende kan naturligtvis också vara suicidal, men det behöver inte vara så. Långt ifrån alla vill heller söka sjukvård, tvärtom är det (som jag skrev igår) oerhört skamfyllt att skada sig själv. Därför är det också svårt att veta hur utbrett det är. Det är vanligare hos kvinnor än hos män, men den allmänna bilden av en trulig tonåring som behöver uppmärksamhet stämmer inte alltid. Vuxna gör det också, det var tydligt på 140. Men det kan vara ett sätt att påverka omgivningen, när någon gör sig illa så skapar det ett omsorgsfullt beteende hos omgivningen, vilket kanske är just det man vill ha.
 
Självskadebeteende är vanligt vid flera olika psykiska diagnoser, bipolär sjukdom, depression, PTSD, autismspektrumstörning, psykos och bipolär personlighetsstörning till exempel. Det finns dessutom ett samband mellan ätstörning och självskadebeteenden.
 
Så vad driver en människa till att göra sig själv illa, på olika sätt? Det är naturligtvis olika från person till person, men det är vanligt att man vill straffa sig själv (på grund av risig självkänsla och -bild), straffa omgivningen, en desperat handling för att få känna NÅGONTING, att få känna sig levande, att omvandla den psykiska smärtan till en fysisk eller att känna att man har kontroll. Självskadebeteende har beskrivits som ett beroende, den som är sjuk har enormt svårt att stå emot impulsen att skada sig själv. Jag har också försökt beskriva det, flera gånger, och jag tror att det närmaste jag kommer är att jämföra det med rökning. När man är arg, stressad, orolig eller ledsen är det lätt att tända en cigg. Det kan vara skönt att ha cigaretterna med sig, även om man inte kan röka just då, att de ligger i väskan är en trygghet, OM man får möjlighet. Ibland röker man bara för att man vet att det kommer dröja till nästa tillfälle. Första blosset kan göra att axlarna åker ner en våning och man slappnar av. För en person som skär sig kan det vara samma sak. En del har alltid ett rakblad i väskan eller plånboken, om det skulle behövas. Många gånger räcker vetskapen om en "utväg". Någon skär sig i förebyggande syfte, det är inte alltid en impulshandling. Ibland kan det vara fantastiskt skönt att veta att "när jag kommer hem så kan jag...", då orkar man med dagen. Eller den som väljer att springa av sig ilska och frustration, eller styrketräna! Det är ju samma sak, bara det att träningen är bra för en, det är ju varken rökning eller självskada. 
 
Jag fick höra av en skötare på 140 att självskadare egentligen är endorfin-junkies. Och det stämmer väl på sätt och vis. Man får ju ändå en dos sådana när det gör ont. Av samma person fick jag lära mig att det kan hjälpa att hålla i en frysklamp. Och det hjälper faktiskt ibland, det gör ju ont trots att man har en handduk runt den, och det är ofarligt. Lämnar inga ärr. En del ritar med röd tuschpenna på huden, där de tänkt skära, och sätter sen på plåster. Det finns strategier att ta till, men en metod passar inte alla. Jag tror det beror på vad som driver en.
 
Det är svinjobbigt att stå bredvid en person som självskadar, men det är viktigt att komma ihåg att det är minst lika jobbigt för den sjuka! Under ett samtal på 140 (mycket därifrån nu!) dök det upp en jämförelse med ett barn i "trotsåldern". Barnet beter sig på ett icke önskvärt sätt och det är tufft för föräldarna. Men barnet kan inte göra annat, och barnet har det nog ännu tuffare än föräldrarna. Självskadebeteenden kan man allra oftast behandla, och "trotsåldern" går över, och på många plan haltar jämförelsen. Men jag tror att som anhörig måste man komma ihåg att det som är vansinnigt frustrerande för en själv förmogligen är dubbelt så tufft för den sjuka. 
 
 
 
Nä, hörrni. Nu har jag nog rantat klart. Det är ett viktigt ämne för mig. Det är så tabubelagt, men de (vi!) med självskadebeteenden av  olika slag behöver inte bli mer skammade. Vi behöver stöd. Och hjälp. Det är helt okej att inte orka dock, det är inte meningen att man som anhörig ska gå under på grund av någon annan. Det är också viktigt att komma ihåg!
 
Puss!

Ett obekvämt ämne.

Jag kommer skriva om självskadebeteende och självskada. Inget grafiskt, och mest i generella termer. Men jag tänker att det kanske är bäst att förvarna. De flesta tycker det är ett obekvämt ämne.
 
 
 
Jag har funderat på en sak ett tag, och häromdagen såg jag ett inlägg på instagram som aktualiserade det hela igen. Det var en sjuksköterska på en akutmottagning som hade fått in en patient som skadat sig själv. Sjuksköterskan skrev att hon frågat patienten vad som hänt för att hen skulle göra sig så illa. Hon beskrev hur patienten föll i tårar och tackade för att hon frågat.
 
Kanske låter det som ett gott bemötande? Nja, skulle jag vilja säga. Jag förstår att intentionerna är goda, och att sjuksköterskan förmodligen ville visa att hon såg patienten. Inom sjukvården är det nämligen överlag så att man inte ska bry sig om självskador. Man ska inte ge dem uppmärksamhet, av rädsla för att patienten ska använda självklada för uppmärksamhet. Sårskador sys i princip under tystnad. När jag låg inne så var det flera patienter som skadade sig på ett eller annat sätt. Det som inte behövde sys fick patienterna tvätta själva och lägga förband på. Sjuksköterskan ville oftast inte ens titta på såret.
 
Men när man mår så dåligt att man tar beslutet att göra sig själv illa så är man jävligt utsatt. Man är så desperat efter att få känna NÅGOT så det känns helt rimligt att framkalla blodvite hos sig själv. Tar man sen beslutet att söka vård, eller tvingas till det, ska man då bemötas med ett "skyll dig själv"?. Ja, i princip får man ju skylla sig själv. Men det får väl den som brutit benet i samband med utförsåkning också göra då? Det fanns patienter som vittnade om att de, när de blivit sydda utan eller med icke tillräcklig bedövning, sagt att det gjorde ont fått till svar att "det är väl precis vad du vill? Det gick ju bra att ha ont för en timme sen." eller liknande. 
 
Så, sjuksköterskan som frågade och brydde sig gjorde fel. Läkaren som inte säger något alls gör fel. Jag tror att alla förstår varför det känns väldigt fel att läkaren håller tyst. Och jag har visserligen aldrig behövt söka vård annat än på avdelningen, och då bara för plåster, men vårdens tystnad lägger verkligen sten på börda. I vilka andra situationer ignorerar man någon som mår dåligt? Att dutta och dalta med någon som gör sig själv illa leder ju förstås ingenvart, men nog fan ska man bemötas med respekt, alldeles oavsett om personalen tycker att man får skylla sig själv och att man bara vill ha uppmärksahet. En vän behövde söka vård efter självskada och hen berättade senare att både sköterska och läkare varit respektfulla och verkligen givit intryck av att förstå självskadans mekanismer. Läkaren hade sett till att min vän fått tillräcklig med bedövning och bett om ursäkt när det ändå gjort ont. Läkaren hade också sagt ifrån till en sköterska som uttalat sig klumpigt. Dessutom hade hen tagit reda på vilket stöd och vilken hjälp min vän hade, försäkrade sig om att hen hade sällskap efter utskrivning. Min vän upplevde det som att hen fick vård på samma premisser och på samma sätt som om hen råkat skära sig på en flaska som exploderat eller liknande. Mycket bra bemötande den gången!
 
Men sjuksköterskan på Instagram då? Hon brydde sig ju? Ja. Det tokiga där var att hon förutsatte att något hänt för att patienten skulle skada sig själv. Jag skulle säga att det vanligaste är att ångesten rider en så jävla hårt och så jävla länge att man till slut inte ser någon annan utväg. Det har inte hänt något specifikt. Jag skulle verkligen hata att få den frågan, för i mitt fall är det mitt huvud som är trasigt och inte lirar som det ska. Frågan innebär att sjuksköterskan ogiltigförklarar andra orsaker än något konkret, som utlösande faktor. Hon visar att hon inte förstår att självskada är ett desperat försök att få lindring. Naturligtvis kan ångesten bero på något som hänt, men jag tror det är väldigt få som skär sig på grund av att katten avlivades. Ångesten som framkallas av det är en annan sak, och det är viktigt att skilja på det. 
 
För mig så kan ångesten komma från ingenstans. Jag kan plocka varor på apoteket och plötsligt känna den sjunkande känslan i kroppen och illamåendet. Då har ingenting hänt. Ingen har sagt något fel. Ingen har gjort något. Jag har inte tänkt på något särskilt. Ångesten bara tycker det vore lämpligt att dyka upp. Den kan också komma när jag kör bil. Eller när jag är hemma. När jag vaknar till på natten. Alltså precis när som helst. Sen vet jag att den kan dyka upp vid speciella tillfällen, när jag är bland mycket folk, när ett barn har ont i magen (supertöntigt, jag vet!), när jag inte kan komma iväg. När jag känner mig trängd eller hotad. Men det vet jag. Och jag skulle kunna säga "det som utlöste ångesten var att jag var i Täby Centrum" men det hade inte varit Täby Centrum som gjort så jag hade skadat mig. Är ni med på skillnaden?
 
Jag inser och förstår att ni som läser förmodligen inte håller med mig, och kanske menar att jag tolkar saker och ting fel. Men jag tolkar saker på samma sätt som många med psykisk ohälsa gör. De som mött vården, de som blivit förminskade och ignorerade. Om jag någon gång (Gud förbjude) skulle behöva söka vård på grund av självskada så skulle jag uppskatta om någon pratade med mig om det som ligger i bakgrunden, att någon förstod att jag i det läget mår så jävla dåligt och att jag faktiskt inte mår bättre av att skuldbeläggas ytterligare. 
 
Det finns såklart personer i vården som är på helt rätt plats. Som läkaren min vän träffade. Jag skulle önska att alla förstod att en person som skär sig så illa att hen behöver vård inte skär sig för "uppmärksamhet". Men den sköra och utsatta personen som söker vård behöver också just det, hen behöver uppmärksammas, hen behöver stöd. Själva skadan behöver förstås inte uppmärksammas, men personen bakom, hens ångest och problematik behöver uppmärksammas. En person som skär sig eller skadar sig på annat sätt har inte tillräckligt med stöd och hjälp. Det borde vara uppenbart.
 
(Sen finns det ju andra sätt att skada sig, som inte handlar om att ha sönder sin kropp, men just idag var det den fysiska självskadan som var aktuell.)
 
Återigen. Jag förstår att alla inte håller med mig. Men jag skulle också vilja påstå att jag varit i psyksvängen längre än vad de flesta av er har. Och det är precis som det ska vara. Det normala är att man inte ska veta hur det är, där "på andra sidan". :)
 
 
 
 
 
.
Social ångest, bipolär, psykisk ohälsa | | Kommentera |
Upp