utanpersonligtansvar

Jag tittar och skrattar, men skrattet fastnar lite i halsen. 90 procent (eller nåt sånt) av alla bilförare anser sig ju köra lite bättre än genomsnittsföraren, och jag är nog en av dem. Jag är medveten om mina brister och följer dock de regler som finns, även om jag vet att jag kör lite fegt på vintern och tänder bromsljusen om någon ligger för nära bakom. Jag är lite dålig på att fickparkera och jag är ingen stjärna på att köra i stora städer, men det är ju mest den andra trafiken som stressar mig. Fickparkeringen ska jag dock ta tag i, det kan man ju träna upp. När jag tog körkort var jag skitbra på det, sen har jag legat av mig.

Men, i programmet ser man förare som kör mot rött, kör åt fel håll i cirkulationsplatser, skiter i väjningsplikten, inte använder blinkers, struntar i hastighetsbegränsningar etc etc etc... Att köra för fort är (oftast) upp till varje förare, men att inte respektera 30- och 50-skyltarna är obegåvat. De finns av en anledning, särskilt 30-sträckorna. Om någon väljer att köra 160 på motorvägen så lägger jag mig inte i det, så länge jag slipper någon som blinkar, tutar och lägger sig sanslöst nära om jag "ligger i vägen" (alltså kör om någon annan i 110 eller möjligen 120 km/h). Likaså känner jag när jag kör ut på en större väg, om föraren i bilen som kommer från vänster håller hastigheten så behöver de inte köra upp i bakluckan på mig. Jag är så ful att jag kan bromsa till, vem kan bevisa att jag inte tyckte mig se en katt i diket? De allra flesta fattar ju vinken (backa undan då för faaaan!) och jag sitter inte och okynnesbromsar eller ligger i vägen på pin kiv. Har personen i bilen bakom sjukt bråttom så får de ju köra om när de anser det lämpligt, men jag tänker inte riskera en whiplash bara för att någon tror att det går fortare om man ligger en halvmeter bakom framförvarande bil. Särskilt när det är mörkt eller halt. Jag gör det förstås inte om jag har andra i bilen, jag själv kan ju vara beredd och hålla emot en eventuell påkörning bakifrån, men ja.

Jag är sällan rädd i trafiken, men jag blir irriterad när andra inkräktar på mitt "område", håll er på er sida vägen så ska ni se att vi slipper krocka också. :) Det som skrämmer mig är att det ju måste finnas massor av folk som kör på det där viset ute i trafiken! Liksom onyktra eller påverkade människor. Fy fasen, man blir ju mörkrädd bara av att tänka på det. Tror dock att det bästa man kan göra är att räkna med att folk inte har koll, och vara extra övertydlig med det man tänker göra, då kan det (förhoppningsvis) inte bli fel.

Så, kör försiktigt!

Jorå. Igår vaknade jag med migrän, ett par Alvedon hjälpte inte, så jag beslöt mig för att stanna hemma. Jag har nog inte haft migrän sen Leon föddes, typiskt att det ska komma nu, när jag precis börjat jobba igen! Eller så är det kanske därför, stressen som gör det? Men ja, Leon fick åka till förskolan medan jag var hemma och sov, det fungerade bra och när jag hämtade lillfis vid tre-tiden så mådde jag bra igen, och Leon blev superglad när jag hämtade honom. Fina, älskade unge, det är så skönt att se att han har så kul på förskolan! Dock behöver han träna på att sova även där, 35 minuter är inte tillräckligt för att täcka hela dagen.

I morse hade han lite feber, 38 grader bara, så ingen panik, och han var risig i magen. Det blev till att stanna hemma med honom. Han sov tre timmar i sträck på förmiddagen, så han var ju inte helt pigg. Men när han väl vaknat och ätit lunch så hade han ingen feber och magen har skött sig resten av dagen. Dock håller vi på regeln om en feberfri dag hemma, så i morgon är det Andreas tur att vabba. Jag tänkte att det kunde vara trevligt att jobba lite mer än två dagar första veckan på jobbet. ;)

En sak som jag tänkt på massor den här veckan, och veckorna innan det, är att man förändras rätt rejält när man får barn. Till största delen har jag blivit mer ödmjuk och är inte lika stenhård i mina tidigare principer. Vissa saker har jag blivit hårdare på (som det här med barns säkerhet och det där ni vet...) men många saker har jag släppt på. Särskilt det här med barn och förskola. Tidigare har jag stenhårt hävdat att barn under tre år inte behöver förskolan, det är inte dåligt för dem att vara där, men de har inte behov av det eftersom de inte kan tillgodogöra sig vad de blir erbjudna. HAHAHAHA! Säkert. Jag var inte alls säker på att jag ville skola in Leon redan nu, när han är 15 månader, men vi hade inte så mycket att välja på, tyvärr. Och som han trivs! Han börjar prata i samma ögonblick som vi öppnar dörren till hallen, han lägger undan nappen och kastar sig ur kläderna och springer in med ett stort leende. Jag får följa efter och jaga tag i honom för att kramas och säga hejdå. Det kommer naturligtvis komma ett bakslag, men då är det skönt att han redan har grundtryggheten i personalen, lokalerna och kompisarna.

Jag känner också att jag, som personal, över huvudtaget inte ska lägga mig i vilka tider föräldrarna väljer att ha sina barn på förskolan. Tidigare kunde jag bli irriterad över föräldrar som lämnar sina barn på förskolan långa dagar, men vad fan, alla har inte förmånen att kunna välja! Jag tycker fortfarande inte att det är okej att lämna sitt barn full dag medan man själv är ledig och hemma, men jag blir inte upprörd om någon handlar på vägen hem, innan de hämtar sina barn. Det är inte det som är mitt jobb, mitt jobb är att se till att deras barn har det bra hos mig under tiden.

Däremot är det en sak som jag inte förändrats i, som jag kanske trodde jag skulle. När Leon föddes blev jag mamma. Jag blev inte Mamma. Jag har kvar mina intressen, mitt liv och mina egna åsikter. Jag är fortfarande Linda, fast med barn. Linda 2.0? Min identitet sitter inte i mitt barn, även om han naturligtvis är otroligt viktig i mitt liv. Jag kan träffa nya människor utan att börja med att tala om att jag har barn och utan att hela tiden prata om honom. Det är jag faktiskt tacksam för, att jag fortfarande kan.

Det märks att Leon faktiskt behövt den här dagen hemma idag, han har varit enormt gosig och klängig, velat sitta i famnen och mysa mest hela tiden. Inte mig emot, det är bara att kramas på! :)

Det finns vissa saker jag stör mig på så in i helvete. En sak är folk som snokar. Eller nja, vill folk snoka så får de väl göra det, så länge de kan hålla det de hittar för sig själva. Så fungerar inte alla. Jag ramlar ibland över bloggar som drivs av personer jag känner till eller till och  med känner, men som valt att hålla sin blogg relativt anonym. Att jag kan klura ut vem det är som ligger bakom den får jag således hålla för mig själv.

För mig är det en självklarhet att låta dessa personer fortsätta få vara anonyma, det kan hända att jag berättar för någon nära vän som jag vet håller tyst om det om frågan kommer upp, så att säga. Men som sagt, alla fungerar inte så. Jag blir så jäkla ledsen varje gång jag läser att någon outar någon, oavsett vad det gäller. Ett inlägg på facebook om att någon ska gifta sig, har förlovat sig, fått barn, blivit gravida, köpt hus eller liknande, utan att personen i fråga berättat det själva. Vissa har gett sig fan på att vara först med att gratulera offentligt när någon fått barn (vad fan hände med att skicka ett enkelt sms till de nyblivna föräldrarna?!). Andra KAN bara inte knipa käft när det kommer till separationer, eller förestående separationer. De bara MÅSTE börja sprida ryktet så snart ett par haft ett gräl. Men kom igen, hur många par är det inte som under ett hett gräl nuddar vid tanken och kanske ordet "separation"?

Något jag blev vansinnigt ledsen och sårad över var när jag var gravid förra gången, alltså innan Leon. Det snokades upp på nätet, ett forum som jag var väldigt aktiv på, men där personerna i fråga inte alls interagerade med mig. Man letade upp vad jag skrivit, i vilka trådar jag skrivit och gjorde detta aktivt. Och det är väl en sak, jävligt obehagligt förvisso, men inget man kan göra något åt egentligen. Att sedan gå därifrån till att sitta och prata om det med andra, sprida information som inte alls är ämnad för allas öron, det är så in i helvete lågt att jag inte har ord för det. När jag sedan fick missfall spreds ju även detta snabbt som vinden, det gick från mun till mun och innan jag visste ordet av så hade ALLA i kretsen kunskap om vad som hänt. Det sårade mig då, och det känns fortfarande inte okej.

Jag har alltid ansett att det jag skriver på nätet eller på andra offentliga ställen måste jag kunna stå för, vilket jag gör. Skulle någon ifrågasätta något jag skrivit så kan jag alltid stå för det, även om jag ibland ångrat mig när jag skrivit inlägg i affekt. Då får jag förstås stå för vad jag skrivit, men ge en förklaring till dumma formuleringar och liknande, och jag är inte sämre än att jag kan be om ursäkt om jag gjort någon illa. Men det skulle inte falla mig in att neka till något jag skrivit och skylla ifrån mig. Händelsen med min ofrivilligt outade graviditet gjorde mig lite mer försiktig. Det har tagit sådana proportioner att jag till och med avregistrerade mig från forumet jag hängt på varenda kväll, många timmar, läst och förfasats. Nu läser jag, men kommenterar inte. Jag hatar att enskilda personers klumpighet får mig till det! Eller nej, jag hatar att enskilda personers klumpighet påverkar mig så jag gör på det sättet!

När jag inte känner mig bekväm med att yppa mina åsikter och erfarenheter på ett forum där jag trots allt är rätt anonym (inga bilder som kan härledas till mig eller min familj till exempel) då har det gått långt. Jag vill inte behöva använda "anonym"-knappen när jag skriver ett inlägg av rädsla för att mina åsikter på ett nätforum plötsligt ska kastas i mitt ansikte på stan. Nu har jag förstås inga extrema åsikter, jag tycker nog att jag är relativt vettig, men om jag vill kunna använda forumet på det sättet det är tänkt, att kunna starta egna trådar och fråga om råd, så vill jag kunna göra det under mitt nick, inte behöva vara anonym för att slippa få, icke önskade, råd och tips på om hur jag ska göra för att undvika inåtväxande hårstrån på benen eller liknande.

För fan, folket! Ramlar du över någon du känner på nätet så håller du det för dig själv, är det uppfattat?

Karin: Jag vet! Jag borde inte läsa där, mitt blodtryck stiger till farliga nivåer. ;)

Jag förstår också att det är många som tror att det här är det enda rätta, när till och med bvc råder en del att använda sig av 5mm. Det som gör mig så trött är att när folk startar trådar på fl och tycker det är så jobbigt när barnet gråter, massor med människor ger tips på andra metoder och sätt, och dessa puckon fortfarande tror att 5mm är det enda som finns, trots att de får länkar och boktips upptryckta i ansiktet. Föräldrar idag är i allmänhet snabba på att googla, och jag är övertygad om att det kommer upp andra metoder än just 5mm. Nästan alla föräldrar jag hört om som använt sig av den säger att det är några kvällar där deras hjärtan nästan går sönder av att lyssna på sitt barns förtvivlade gråt, är man så vansinnigt osäker i sin föräldraroll att man då totalt går emot sina instinkter? Det är sorgligt. Jag pendlar mellan att tycka dessa föräldrar är puckade och att tycka sjukt synd om dem.

Jag syftar självklart på spädbarn i inlägget, för äldre barn, som förstår vad man säger, och som man kan föra en dialog med, kanske det fungerar på. Men det är inte okej att lämna ett litet spädbarn ensamt i sin säng, i full gråt, och tro att det ska lära sig något på att ignorera det.

Vi har haft skitjobbiga perioder med Leon, och vi har använt oss av tass-metoden. Man lämnar aldrig barnet så länge det är ledset, men medan barnet är nöjt i sin säng går man ut ur rummet. Vid gråt går man in och lugnar, och framför allt uppmuntrar den till kroppskontakt, vilket 5mm inte gör.

Mest förvånad och upprörd blir jag nog av människors förmåga att totalt slå ifrån sig andra tankar, att man bara håller händer för öronen och skriker "lalalalalala!!!" när någon ifrågasätter. Det är så förtvivlat viktigt för så många att hålla på prestigen, att veta bäst och aldrig ta hjälp. Det hör väl ihop med "som mamma vet man alltid bäst", vilket är en sån fet lögn att jag är förvånad över att normalbegåvade människor går på den.

Nu har jag suttit och läst på familjeliv.se igen. Och jävlar vad trött jag blir! Jag mår illa av alla som hävdar att "barn mår bra av att skrika lite" och tycker att SHN (Sova Hela Natten) och 5-minuters metoden är toppengrejer. Hur i helvete kan man tycka att det är BRA att visa sina barn att man inte alls kommer och hjälper dem när de behöver en?! Det är absolut skillnad på att barnet gråter någon minut för att det vaknar medan man står i duschen, är på toaletten eller står och skalar potatis eller något liknande, men att medvetet ignorera ett gråtande barn, SITT EGET gråtande barn, det är ta mig fan under all kritik. Och alla använder sig av argumentet "han är inte ledsen, bara arg" eller "hon dör inte av att få skrika lite". Eller, favoriten, "hon ska inte vänja sig vid att jag kommer direkt när hon ropar".

Men ditt inkompetenta fanskap, det är precis det hon ska!!! Hon ska veta att mamma och pappa finns där när hon behöver och jaa, det är fullt möjligt att hon testar att ropa för att se om mamma och pappa verkligen kommer. Vad är det då hon ska få lära sig? Jo, att föräldrarna finns där! Allt annat är idiotiskt skitsnack, från folk som inte har en aning om hur ett spädbarns behov ser ut.

Visst, sitt och triumfera att det går SÅ bra, och att det bara tar si eller så många dagar innan ungen somnar på egen hand i sin egen säng. För det är väl det viktigaste? Att mamma och pappa får sin egentid på kvällen och på natten? Oh wait, nu kommer snart argumentet "jag behöver den tiden för då blir jag en bättre mamma/pappa". Jaha. På bekostnad av ditt barns välmående eller? Dessutom säger de flesta föräldrar att "första nätterna var SÅ jobbiga, det tog två timmar innan han somnade, och mitt hjärta värkte varje sekund". Varför gör du något som du tycker är så vansinnigt jobbigt? Och tror du inte att det är ett tecken på att något är på tok?

Det finns säkert många föräldrar nu som kommer opponera sig och säga att de minsann vet vad som är bäst för sina egna barn. Newsflash - det gör ni inte alls. I sådana fall hade vi varken behövt bvc eller läkare eller någon annan som helst expertis, föräldrarna vet ju alltid bäst. Ät skit, är ni snälla.

Några länkar som är väldigt läsvärda, angående femminuters metoden och att ignorera sitt gråtande barn.

http://larsh.wordpress.com/2009/03/06/femminutersmetoden-en-form-av-timeout/

http://www.news.harvard.edu/gazette/1998/04.09/ChildrenNeedTou.html

Andra lästips:

Bowlby, J: En trygg bas: kliniska tillämpningar av anknytningsteorin (Natur & Kultur 2010)

Broberg m fl: Anknytningsteori. (Natur & Kultur 2006)

Havnesköld & Risholm Mothander: Utvecklingspsykologi (Liber 2009)

Den som inte vill använda sig av 5mm uppmanas gärna att prova SHN, utvecklad av allas vår expert Anna Wahlgren. Att Anna har nio barn gör henne inte till expert. Det gör henne bara till mamma. Sova Hela Natten går ut på att man tvingar barnet till fasta rutiner, det ska vagnas och buffas och ramsas och läggas till rätta. Den som är nyfiken kan gå in och titta i Anna Wahlgrens forum och läsa om hur små barn lämnas i sina sängar i nerbajsade blöjor, tills de blöder, innan de tillåts komma upp, eftersom klockan inte är morgon ännu... Här finns också fina filmklipp där Anna visar hur man tvingar ner barnet på mage, med raka ben, i madrassen när det är dags att sova. Hon visar också hur man kör in vagnen (med barnet i) i väggen, och sen rycker tillbaka den, för att barnet ska somna gott.

Varenda människa som sett ett sovande spädbarn vet att de drar upp knäna under magen, för att behålla ryggens naturliga c-form (på samma sätt som de gör när man bär dem i en ergonomisk sele eller bärsjal). Inte konstigt att ungarna protesterar!

Jag vagnar naturligtvis Leon till sömns ibland, när vi är ute och han ligger i vagnen och jag för tillfället inte går omkring. Men det handlar om att köra vagnen fram och tillbaka med mjuka vändningar, inte om att köra in vagnen i husväggen gång på gång på gång. En del barn trivs med att sova på mage också, och det finns andningslarm för barn som ännu inte kan vända sig själva, men att medvetet tvinga ungen att sova på mage när det finns tydliga indikationer på att detta ökar risken för psd, det känns korkat.


Usch, det här inlägget är skrivet i affekt, vilket märks på språket, men det är så jäkla viktigt det här! Jag blir vansinnig på föräldrar som tar till lätta metoder, för visst fungerar båda metoderna. Men till vilket pris? Man kan få vem som helst att somna på kommando genom att ignorera dem, till slut ger ju barnet upp försöken till kontakt. Och den som säger att det inte finns några andra metoder, det gör det visst! Och är det så bråttom med att få barnet att somna på egen hand, helst i eget rum? Man skämmer inte bort ett barn genom att lyssna till dess behov, man gör det tvärtom starkare, tryggare och sundare.

Förlåt, men jag blir så satans less på idioter! Folk som hänvisar till källor som de själva inte ens förstått, folk som uttalar sig tvärsäkert om saker de har så fel i så det är skrämmande, folk som skrämmer upp andra stackare med sin egen idiotiska okunskap. FÖR HELVETE MÄNNISKOR, TA ER SAMMAN!!!















Ja, jag pratar förstås om familjeliv.se...

Vilken vecka! Eller... Vilka veckor! Lilleman blev ju sjuk förra onsdagen, och sen dess har vi haft det jobbigt. Han har varit dålig i magen, snorig, haft hög feber, blivit rejält förkyld med väldigt mycket halsont och håller dessutom på att få en fler tänder. Lilla vännen, vad han har det jobbigt! Han skriker sig hes, skriker så han börjar blöda näsblod och dregglar så hans kläder är genomblöta. Sover i vår säng på nätterna, men vrider och vänder sig natten igenom, vaknar och är superledsen, vill sova med sin kind mot min och rosslar och snorar och hostar.

Älskade unge, bli frisk snart! Maktlös är bara förnamnet på känslan man har när ens unge inte mår bra och man inte kan göra ett jävla dugg. Tänk om man kunde tala om för honom att hans hals gör mindre ont om han slutar skrika, och att kallt vatten faktiskt lindrar lite.

Usch, stackars lilla plutt.

Johanna - tack, fina du! Jag tycker ju att vi alla har ett ansvar att fostra våra barn till fungerande individer, och, tyvärr, märks det väldigt tidigt på de barn vars föräldrar lever i sin egen värld av "mina barn och andras ungar".

Anna - jag hoppas jag inte var otydlig, men det var jag kanske. Jag tycker absolut att man ska få ha sina saker i fred, även för klåfingriga ungar, och det är (för mig) självklart att kolla av med andra föräldrar om Leon får låna en leksak. Man är i sin fulla rätt att sätta sina egna gränser och man måste inte älska alla (andras) barn, men jag tycker helt klart att man måste kunna hantera det på ett vuxet sätt. Går Leon fram till någon annans skötväska är det självklart att jag tar bort honom därifrån, och om jag inte märker det så blir jag bara glad om någon annan sätter stopp, vänligt men bestämt. Han gör det ju inte för att rota och vara dum, han vet ju inte skillnaden på vår väska och andras väska och har inte den "naturliga" gränsen som vuxna har. Likaså med leksaker och nappar, Leon är en napp-junkie som gärna snor andra barns, även om han naturligtvis inte får. Alla är inte lika sugna på att dela saliv med min unge som han själv tycker och jag hindrar honom så fort jag kan från att stoppa andras nappar i munnen. Inte för hans skull, blir han sjuk så blir han, men för att andra ska slippa oönskade bakterier. :)

Så, naturligtvis ska man säga ifrån om man tycker att något barn går över en gräns! Men om jag bjuder hem en familj med barn så har jag antingen plockat undan speciella leksaker i förväg eller så får man leka med allt. Även på öppna förskolan tränar Leon och jag på turtagning, man får inte ta saker från andra utan att fråga, men händer det ändå så ska ju inte Leon få höra att han är en ouppfostrad snorunge. Det ska inte något barn få göra, särskilt inte ett barn som är så litet att det ännu inte förstått reglerna.

Så, jag hoppas jag var tydlig nu. Jag vill inte att Leon ska ha fri tillgång till allt och vara på alla saker han ser utan att någon säger ifrån, men jag vill att han ska mötas med respekt, en vänlig hand som tar bort hans hand från skötväskan eller leksaken. :)

Tack, fina ni, för kommentarerna till förra inlägget!

Cederlöfskan - jag vet att du förstår!

Karin - jomenvisst har det talats om den "dumma pojken". Inte direkt till mig, utan sagt på håll, lagom högt för att jag ska höra och förstå att jag är en usel mamma som inte har uppfostrat min son bättre. Som tur är har det inte hänt många gånger, men det är helt vansinnigt att det är andra mammor som uttrycker sådana saker! Herrejösses! Jag vill inte vara delaktig i den världen.

Hanna - men åh! Tack! Kram!

Madde - vad kul! Jag kommer gärna dit! I morgon har jag ingen bil, men förhoppningsvis på fredag. Annars nästa vecka. :)

Igår kväll när jag skulle sova (i en 105 cm bred säng, tillsammans med Andreas, med hunden i korgen nedanför sängen och Leon sovandes i spjälsängen strax intill) kom jag att tänka på det här med utanförskap och kärlek. Jag har begåvats med en enormt fin liten kille, en grabb som är framåt och nyfiken, orädd och utforskande, kärleksfull och social, utrustad med en rejäl vilja och envishet och (vad jag tror) ett stort hjärta. Jag hade faktiskt svårt att hitta den där känslan av oändlig kärlek som så många andra vittnar om i samma sekund de får upp bebisen på bröstet för första gången. Jag har älskat honom hela tiden, men ja, vissa av er förstår, andra gör det inte.

Min stora skräck är att min älskade lilla unge ska hamna utanför. Redan nu känner jag att han är en udda fågel i vissa situationer. Han började förflytta sig tidigt, tidigare än många andra i hans ålder, vilket jag inte lägger någon värdering i. Varken han eller vi som föräldrar är duktigare eller bättre än någon annan. Han är storväxt och har varit det sen han föddes och han har aldrig egentligen brytt sig så mycket om vad jag sysslat med, han kör sitt eget race i de flesta lägen. På samlingar med barn i samma ålder som Leon är det alltid en unge som inte är hos sin mamma, och det är min. Han drar iväg och hälsar på andra, sätter sig i knäet på andra vuxna, klappar på barnen, utforskar lokalen, pillar på saker, kollar vad de andra har i sina väskor, sätter sig bredvid om någon annan får mat och väntar på att själv få. Och jag har, sen han blev flyttbar, upplevt att andra tycker han är jobbig. I hans värld är alla människor goda, han har inte mött någon ondska ännu. Jag kan inte skydda honom mot allt, han kommer upptäcka att det finns elaka människor, grymhet och annat jävelskap. Men jag vill inte att han ska stöta på sådant redan nu, när han precis fyllt ett! Och jag VILL inte behöva begränsa honom! Nej, han får inte slåss, och han får inte göra illa andra. Han får inte klättra överallt och han får inte förstöra saker. Men jag vill inte sitta och stoppa honom hela tiden, för att han inte ska "störa". Att människor som inte har barn kan bli störda och tycka det blir bökigt när vi kommer förstår jag, jag försöker roa Leon så mycket jag kan, och försöker hålla honom lugn.

Det som gör ont är när jag ser att andra föräldrar tycker det är jobbigt, när de stoppar honom konstant, lyfter bort sina barn och tar undan leksaker från honom. Jo, han har en ovana att banka leksaker i huvudet på sina kompisar, och han är stark, men eftersom jag vet om det så är jag alltid med honom. Jag stoppar tendenserna innan han hunnit göra någon illa. Men när andra föräldrar tittar på honom med "den där blicken", ni vet, då gör det så jävla ont i magen att jag vill grina. Han är inget monster, han är ett barn! Och han är ett år gammal, han har ännu inte förstått att det gör ont när han slår bilen i skallen på någon annan. Det gör mig ledsen när mammorna (jo, oftast mammor) lyfter bort sitt barn med en kommentar om den dumma pojken. Leon tittar på mig och ser så vansinnigt osäker och förvånad ut och jag är redo att ta honom under armen och gå därifrån på stört. En del mammor gör som jag själv gör, tar tag i Leons hand och visar hur man klappar fint i stället, och tröstar sitt ledsna barn med ord i stil med "hoppsan, det blev lite hårt, men det gick bra".

De allra värsta att träffa är de som har barn som är yngre än Leon, och som inte själva har så stor erfarenhet av ettåringar. Jag har börjat dra mig för att göra det, jag vill inte utsätta Leon för det, och inte mig själv heller. Jag är inte en dålig mamma för att jag låter honom prova och testa. Måste jag sitta och tjuvhålla honom så snart vi inte är hemma hos oss? Ska jag hindra hans upptäckarlusta och hans sociala sida för att andra inte tycker om den?

Jag tycker inte det. Och jag förstår att man vill skydda sitt eget barn, men jag skulle önska att fler personer skulle förstå att små barn inte gör saker av elakhet.

Tills vidare väljer jag mitt sällskap noga, så slipper jag hindra min älskade son från att leva fullt ut. Jag väljer att umgås med personer som accepterar honom för den han är, de som kan bjuda på ett leende, en liten låt på gitarren, ett knä att sitta i och låter honom busa och rasa och säger ifrån när han går för långt. I min värld är alla barn allas ansvar. Jag vill, som jag skrivit tidigare, att andra hjälper till att leda in honom i den mänskliga gemenskapen. Jag vill att han ska veta att han får vara med även om han råkat göra någon annan illa, det betyder inte att man blir utesluten.

Jag önskar att han fortsätter vara den fina unge han är, att han inte blir begränsad i sin livsglädje av andra, mer trångsynta människor. Jag vill att han alltid ska möta människor som är beredda att besvara hans leende. Det är min högsta önskan för hans framtid, och jag kommer slåss för hans rätt att fortsätta vara Leon, samma lyckliga lilla plutt som tar för sig av allt vad livet erbjuder honom.

Okej, för det första, alla har rätt att göra som de vill, så länge man följer lagen. Typ. Vill någon ge sin ettåring coca-cola ur nappflaskan, så fine, gör det. (Men fundera inte över varför ungen har risiga tänder eller taskiga matvanor senare om det ges på regelbunden basis.) Är någon sugen på att låta ungen titta på tv hela dagarna, så visst. Tycker någon att det är lämpligt att låta barnet själva bestämma om de vill borsta tänderna eller inte, jamen kör på det då.

Men. När det kommer tills barns säkerhet är jag inte lika tillåtande och ickedömande. Jag kommer inte bara blunda och tänka "alla gör som de själva vill" när man äventyrar sitt barns säkerhet. Jag vet att många gör det av ren okunskap, man gör det man tror är bäst. Man lyssnar för mycket på andra utan att ha vettiga källor på påståenden som man tar till sig.

Barn i bil är en viktig sak. Det är ALDRIG okej att låta ett barn åka i ett skydd som inte är anpassat för dess ålder och storlek. Eller jo, i akuta lägen, urakut. Då är det okej att låta fyraåringen åka utan kudde, framåtvänd. Men att vända ungar för tidigt för att man är snål eller... Äh, jag har redan skrivit om det här en gång. En annan som hör till är att man inte lämnar sitt barn i bilen, annat än för att bära in en matkasse, springa in på Statoil för att köpa mjölk eller liknande, och då tar man med sig bilnyckeln. Det är bara idioter som lämnar sina barn i bilen för att handla, eller låter dem äta mellanmål ensamma i bilen.

Att utsätta sitt barn för diverse skrik-metoder för att få dem att sova är också, in my opinion, idiotiskt. Jag förstår att man kan vara sanslöst trött, helt slut och på gränsen till ett sammanbrott, men det FINNS andra sätt och metoder. Tass-metoden är en, och den har min bvc-sköterska börjat tipsa om, efter min rekommendation. När vi är inne på sovandet så finns det också en sak som folk inte tänker på, SÄNK SÄNGBOTTEN för sjutton! Innan barnet kan ställa sig upp ska botten sänkas, jag förstår inte varför folk inte tänker på det? Eller är det spännande att gambla med ungens välmående? Plötsligt kan barnet resa sig och tippa över kanten. Jag har begåvats med en våghalsig liten älskling så jag kanske tänker extra på det.

Alltid en hand på barnet är en jävligt bra regel, även när de är spädisar, helt nyfödda utan förmågan att kunna förflytta sig. Men det är en vana som är bra att lägga redan från början. På barnakuten på Astrid Lindgrens sjukhus får de dagligen in barn som ramlat ner från skötbordet, för att folk inte fattar.

Man lämnar inte sitt barn som badar, barn drunknar tyst, utan ett ljud. Halkmatta i badkaret, eller badstol är, enligt mig, ett måste.

Ett barn i matstol lämnar man inte heller, om man inte har spänt fast det. Och då ska ungen sitta fast så att det inte kan resa sig.

När man cyklar har man hjälm. Punkt.

Det här är såna grejer som jag aldrig kommer vika mig på. Jag är inte en hysterisk mamma som lindar in min unge i bubbelplast och nojar för minsta lilla, tvärtom faktiskt. Leon får prova på det mesta, klättra i trappor, provsmaka stenar och undersöka vattenpölar. Han ramlar och slår sig, han har bulor och blåmärken lite överallt, men det är så man lär sig. Naturligtvis får han inte göra illa någon annan, eller något djur, men skulle han göra det blir jag glad om den andra (eller ja, oftast den andras förälder...) eller djuret säger ifrån. Det tar bättre än om mamma ska tjata. Vill någon låta Leon smaka lite glass eller bulle, var så god. Att farmor bjuder på saft när han är där är helt okej, lite socker dör man inte av, och att vara hos farmor och farfar ska vara lite speciellt.

Som sagt, jag tror att de allra flesta gör "fel" på grund av ren okunskap, men det finns kunskap att hämta! Jag önskar att bvc kunde ha det här med säkerhet i bil, i hemmet och på sjön (och överallt annars) som punkt, likaväl som man mäter och väger och vaccinerar. Det är skrämmande många som inte vet hur man "hanterar" ett babyskydd, alltså hur man spänner åt och ställer in selen eller hur man hanterar den rent praktiskt (inga hårda stötar, inga tapp i golvet eller in och ut från kalla bilar etc...).

Så, kom igen, det finns faktiskt kunskap att hämta, man måste bara orka lyfta på arslet och göra det! ;)