utanpersonligtansvar

Nej fan, jag orkar inte mer. Vi var på ön i helgen och, herrejävlar vad foglossningen förvärrades! Jag kunde inte vända mig i sängen utan att oja mig, jag kunde inte gå, knappt resa mig från stolar och ja... Andreas fick ta hand om Leon konstant, jag fick dessutom huvudvärk med synbortfall och sov bort en halv dag. Så ja, vi bestämde oss för att vi inte kommer åka ut och sova kvar någon mer gång innan tvillingarna fötts, det är inte värt det. Vi tar det i höst när vi alla är återställda och kommit in i rutinerna lite. Däremot kan vi ju åka ut över dagen förstås.

Ringde idag och bytte mvc, eller skrev in mig på Prima Liv i alla fall. Snacka om skillnad i bemötande, bara genom telefon! I morgon ska jag ringa mvc här och berätta att jag vill byta, att de ska avsluta min journal där och sådär. Som tur var så fick jag en tid samma dag som jag skulle upp till gamla mvc, så det blir inga glapp eller något. Visst blir det en längre resa till mvc, men å andra sidan så ska jag ju bara dit max en gång i veckan. Och skulle det vara något de vill ska kontrolleras på förlossningen så är det ju bara att ta hissen upp en våning eller så. Skönt! Med tanke på att jag redan nu är i vecka 31+1 så är det inte så lång tid kvar, det blir nog inte så många resor.

Men jag är stressad som fasen. Känner att ingenting är klart, jag hinner inte med! Plötsligt är det sommarvärme ute, jag som just bytte bort Leons åkpåse mot bara sittdynan i vagnen.

Usch, ganska ofta känner jag för att lägga mig ner och grina ett par timmar, men ingenting blir ju bättre av det. Fast försök tala om det för mitt hjärta...

Malin, du efterlyste bilder att jämföra med! Jag var skitdålig på att ta bilder sådär varje vecka med Leon, och jag är inte mycket bättre nu, men jag försöker i alla fall. ;) Här har du i alla fall två!

 

Med Leon i vecka 39, typ.

 

 

 

Med tvillingarna i vecka 30+1.

 

 

(Jag tänkte göra ett sådär snyggt kollage, men jag erkände mig besegrad innan jag ens börjat, kan bara tänka mig att det skulle gå direkt åt skogen så jag struntade i det. Ni får klippa och klistra själva. :D)

Ja... Det gör jag inte. Orkar, alltså. Jag har absolut ingen som helst extra energi att ta av, den ork jag har försöker jag spara för att kunna umgås och leka med Leon när han kommer hem från förskolan. Jag vill inte vara en mamma som enbart ligger i sängen, om jag kan undvika det.

Att inte kunna röra sig som man vill, att ständigt ha ont och vara orkeslös, brottas med halsbrännan från helvetet, foglossning i hela bäckenet och dessutom ha hela magen full av bebisar, det tar på krafterna. Både psykiskt och fysiskt. Som det är nu får jag ont av att köra bil till och med, den lilla ansträngningen att koppla ur och växla gör att det gör ont i vänstersidan, både ben, rumpa och rygg. Ta en promenad är bara att glömma, jag kan inte ens stå upp för lång tid utan att det gör ont eller jag blir svimfärdig. Och jag är inte van vid att må såhär! Jag är van vid att min kropp faktiskt lyder, även om jag misshandlar den med fel mat och för lite träning.

Den fysiska delen verkar de flesta dock förstå, idag knallar vi in i vecka 31, alltså 30+0. Om tvillingarna kommer som genomsnittet så är det inte mer än 6-7 veckor kvar, det är klart det är tungt! Magen är inte gigantisk (lägger in en bild via appen senare) och jag har inte lagt på mig särskilt mycket i vikt heller (ska kolla i morgon hos barnmorskan), men det är en stor förändring i kroppen.

Den psykiska delen av det här verkar dock vara lite svårare att greppa för många. Jag tycker att spontana träffar är enklare, eller träffar med kort varsel, än att planera in något flera dagar i förväg. Jag vet aldrig hur jag mår från en dag till en annan, det beror så mycket på om jag till exempel kunnat sovit ordentligt under dagen, hur mycket mat jag fått i mig och hur samarbetsvillig kroppen är överlag. Vissa dagar orkar jag mer än andra, häromdagen kunde jag till exempel putsa fönstren, även om det bara var utsidan och bara de i vardagsrummet (fem stycken). Igår orkade jag åka och handla, och ta mig runt hela varvet utan att behöva mellanvila.

Jag erkänner att jag ibland inte orkar svara i telefonen, inte ens på sms. Jag försöker skärpa mig, men jag har inte energi nog att samla ihop mig inför ett samtal. Vissa samtal måste jag ta, med försäkringskassan, arbetsgivare och liknande instanser, men i övrigt begränsar jag mitt telefonanvändande (så länge det inte handlar om att lägga patiens...). Jag kanske skulle kunna tvinga mig iväg på något jag bokat in, men jag tycker inte att det är värt det. Jag har först och främst mig själv och tvillingarna att ta hand om, sen kommer min familj. Därefter vänner. Jag tror säkert att många tycker jag drar mig undan och verkar konstig, men jag har inte ork. När telefonen ringer blir jag stressad som fasen, därför är ljudet nästan alltid avstängt, många gånger ligger telefonen i jackfickan, och det är inte vanligt för att vara jag!

Så, mina vänner. Ni får stå ut med att jag kanske inte svarar i telefon, kanske inte ens på sms, att jag inte dyker upp på olika event och att jag inte vill boka in något i förväg. Det är så det är nu, och kommer vara ett tag framöver. När tvillingarna väl kommit så lär jag försvinna in i bebisbubblan ett tag, förmodligen kommer det dröja några månader innan kroppen ens återhämtat sig, men det kan nog bli skillnad då.

Nu vet ni i alla fall.

Malin A, du bad om magbilder! Med Leon var jag superdålig på att ta bilder, så tyvärr kan jag inte jämföra med dem direkt... Men jag ska se vad jag kan åstadkomma lite senare! :)


I kväll är jag gräsänka, på alla sätt och vis. Andreas är på hopp-och-lek med jobbet och ramlar väl in i natt någon gång. Leon sover hos farmor och farfar och jag är ensam hemma. Har tittat på "Bron till Terabithia" och nu har jag stora planer på att gå och lägga mig, efter att jag hängt lite tvätt. Leon har tydligen nästan slut på rena byxor.

Känner av foglossningen rejält, och går med en molande känsla av mensvärk, men jag borde väl börja vänta mig sådant vid det här laget. Tvilling två ligger väl och borrar ner huvudet i bäckenet skulle jag gissa och ställer till det lite.

Ska man kanske äta frukost på Åtellet i morgon bitti? Eller ska man sova ut så mycket det går? Eller inte..? Haha, vi är inte riktigt vana vid det här, valfriheten blir för stor att hantera. :D Längtar efter lill-fisen, men det ska bli riktigt skönt att slippa bli sparkad i ryggen hela natten också. :)

Jag bad ju om tips på smoothies i ett inlägg tidigare, och Malin samlade raskt ihop en bunt recept och lade upp i sin blogg. Enjoy! Första gången jag gör smoothie, och jag blir lite trött på mig själv faktiskt, det är ju för sjutton lätt som en plätt! Jag har fuskat lite och köpt färdig smoothieblandning på Flygfyren, men det lär jag inte fortsätta med. Ett enklare sätt att få i sig mellanmål känns det som.

Vi var och tittade på en bil igår, men efter mycket diskuterande så kom vi fram till att vi behåller Passaten ett tag till. Det kommer bli trångt för Andreas i baksätet, och vi måste koppla ur airbagen i fram (och göra en del reparationer...) men å andra sidan kommer vi inte behöva använda bilen riktigt lika mycket som vi gör i dagsläget. Leon byter förskola i augusti (eller, vi har plats på den nya från första augusti, vi får se när han sen väl börjar) och den ligger ju på samma gård som vi bor på. Och när magen väl är borta och jag återhämtat mig efter förlossningen så kommer jag snarare ta apostlahästarna och vagnen ner på stan än att böka med babyskydd och vagn till förbannelse. ;) Och när vi båda kommer vara hemma så minskar ju inkomsterna en del, och då är det onödigt att vi drar på oss mer utgifter med en annan bil, vi kan byta i höst när Andreas börjar jobba igen i stället.

I morgon ska lillfisen sova hos farmor och farfar, och Andreas ska på något event med jobbet, så jag har en hel kväll för mig själv. Hur ska jag spendera den? Någon gång under dagen tänker jag definitivt klämma in en massage nere hos Anna, min rygg behöver det... Också någon film kanske? Eller nej, jag kommer säkert bara somna. ;) Vi får se! Jag kommer ju såklart sakna killarna, men jag vet att den lilla killen har det toppen hos farmor och farfar (och hundarna!) och den stora killen behöver nog en paus från oss. ;)

I kväll dök jag ner i ett hav av nostalgi. Inte alls oangenämt, tvärtom.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att sammanfattningar enbart kan läsas och förstås om de inte tas ur sitt sammanhang. Och att de suger.



Leon blev lämnad på förskolan i morse, men jag hade lite funderingar kring hans dosering av antibiotikan, och ringde sjukvårdsrådgivningen för att ställa ett par frågor. Det hela slutade med att jag hämtade hem Leon igen och försökte få en läkare att titta på honom (lönlöst), men sen träffade Johanna för lunch och lite shopping, innan vi åkte hem och dök i säng. Leon och jag sov i två timmar, sen var det middag och sedan majbrasa. Först var vi vid Öster Knutby, men de skulle tända brasan så sent, så vi åkte upp till Färsna i stället. Leon hanterar eld och vatten på samma sätt, full fart framåt! Lilleman klättrade i traktorn, hälsade på kalvarna och samlade stenar.

Hemma hittade vi en igelkott utanför ytterdörren, spännande! Den fick han inte klappa, trots tappra försök.

Förresten, han är så sjukt duktigt på att ta Kåvepeninet, trots att det smakar apa. Lilla, fina älskade unge!

ÄNTLIGEN är Leon nästan-frisk igen! I torsdags åkte jag till jobbet på morgonen, för att skriva papper med chefen och sånt, när jag åkte hemifrån hade Leon 36.7 i temp! Underbart! Vid lunch mådde han fortfarande tipptopp, det fick jag sms om innan jag åkte hemåt igen. När jag väl var hemma så vaknade Leon (och Andreas) och jag tyckte ungen kändes lite varm igen. Fram med örontermometern, som naturligtvis visade på 39 grader... En rektal-temp gav beskedet 39.9 och han fick en Ipren igen, och jag ringde vårdcentralen. Sköterskan jag fick prata med tyckte absolut att vi skulle kolla upp honom och gjorde ett undantag från reglerna och bokade in oss till husläkarjouren senare på eftermiddagen. Iprenen gjorde sitt jobb, Leon var hyfsat pigg och nöjd, och framför allt svalare. Sköterskan tog en ny crp som visade på 98, den hade alltså sjunkit från 113 i måndags = inte så jäkla stor skillnad. Läkaren tittade och klämde på Leon (som skrek och vrålade för full hals så han blev svettig på näsan) och skrev ut Kåvepenin mot öroninflammation. Nu äter han fyra tabletter tre gånger om dagen, och än så länge är han superduktig! Vi krossar dem och blandar med lite yoghurt, och även om han inte är skitnöjd så äter han upp allt utan att klaga. Fina lilla unge. Den stora skillnaden är att han faktiskt äter nu igen. På tiden, blöjorna börjar sitta lite slappt. :)

Idag har vi haft besök, Pernilla och Tobbe kom över på lunch. Pernilla hade lilla Irma med sig också, hon är ungefär jämngammal med Leon. Tyvärr kunde de inte stanna så länge, tjejerna skulle åka båt. Tobbe hängde kvar ett tag till, trevligt att äntligen orka med lite socialt umgänge också!

I onsdags var vi inne och tittade till småkorvarna, de mår jättebra, lika mycket fostervatten båda två, den ena väger 1039 gram och den andra 1052. Den tyngre av dem har lagt sig tillrätta med huvudet neråt och har bökat sig ner ganska långt, och förhoppningsvis får hen inte för sig att vända sig något mer, utan ligger kvar. Den andra har däremot vänt sig helt och ligger med rumpan neråt och huvudet strax under mina revben på vänster sida. Antagligen var det den vändningen som raserade min mage i måndag. Båda ligger dock och putar med rumporna åt varsitt håll, långt ut mot min midja till liksom. Så jag får faktiskt många kommentarer om att magen inte är så stor som andra tror, enligt sf-måttet är jag nu lika stor som i vecka 34 med Leon, och jag är i vecka 28 nu. Fast jag tycker magen är mera "full" nu än förra gången, vilket kanske inte är så konstigt förresten... ;)

(Alldeles nyss skulle jag luta mig framåt för att ställa datorn på soffbordet, då var det en liten rumpa som tog emot på högersidan. :D)

Så tvillingarna mår bra, däremot fick jag ännu lite mer skäll av barnmorskan, hon tyckte inte om att jag gått ner ett kilo igen. Svärmor påstår att jag kommer se ut som ett sugrör efter förlossningen (med en påse på magen vill jag tillägga) och tjatar på Andreas att han måste se till att jag äter mer. Men jag äter allt jag kan, så ofta det går. Och jag försöker verkligen inte hålla igen på några kalorier eller något annat, utan äter det jag känner för just då, men problemet är att jag inte är sugen på något, jag är inte sugen på att äta, och äter jag något jag inte är sugen på så växer varje tugga i munnen. I-landsproblem enligt vissa, men jag vet ju att jag måste få i mig mera mat än vad jag får i nuläget. Och jag behöver vila mera. Funderar på om jag ska se till att börja göra smoothies och dricka, det är ju rätt lätt att få i sig. Men jag behöver bra recept. Har ni några? Dela med er! ;)

Det har varit tufft den här veckan med Leon som varit sjuk, det är svårare att vila då. På måndag får han åka till förskolan, men han får en kortare dag än vanligt. Jag lämnar lite senare och hämtar lite tidigare, och sen är det ju ledigt på tisdag.

Mitt lilla troll... Han sover så oroligt, drömmer mardrömmar och behöver oss nära konstant. Han ska få en ny säng så snart vi kan, och då ska vi jobba på att han kan somna på egen hand i sin säng, för som bekant så vill man ju vakna som man somnat. Inga skrikmetoder här inte, bara jobba på att han känner sig trygg och bekväm i sin säng, vi kan sitta bredvid tills han nästan somnat, så går vi sen, han får fortsätta ha sin napp och sin kanin eller något ändå. Också ska han få flytta in i sitt eget rum igen, när han är redo. För även om vi skulle kunna böka ner oss alla fem i vår säng sen så är det onödigt att Leon ska vakna så snart någon av tvillingarna vill ha mat. Dessutom vill jag gärna ha lite mer plats. ;) Men vi får se, självklart är han välkommen till vår säng på nätterna ändå om han vill.

Jodå. Leon fick ju feber i tisdags kväll/onsdag morgon. Idag har han det fortfarande, fortfarande hög, senaste kollen låg den på 40.9. Härligt. Ipren och Alvedon varvas för fullt, han äter ingenting annat än ungefär 3 dl välling på ett dygn, men han dricker vatten och lite juice ibland. Allt annat ratas. Inte ens glass eller godis är intressant, han bara vänder bort huvudet. Stackaren. Men han är vid hyfsat gott mod i alla fall, ibland är han faktiskt glad. :)

Själv drabbades jag av någon form av magåkomma igår kväll, så jag har ägnat natten åt att springa mellan sängen och toaletten. Härligt. Men, ta i trä, nu är jag bättre, om än fortfarande lika svag och svimfärdig som tidigare. Andreas vabbar, jag har ingen möjlighet att vara hemma med Leon ensam, även om jag vore frisk, så vi har varit tillsammans nu i en vecka. Tycker synd om honom som har två sjuklingar att ta hand om, men min man är en klippa, helt fantastisk!

Vi får ställa in hans 30-årsfest, just eftersom vi är sjuka och inte har någon ork eller tid att förbereda ett dugg. Känns skit att det alltid är Andreas som måste backa och ändra sina planer, men vi tar igen det sen! Leon och jag får fira honom på torsdag i alla fall. :)

Äsch. Det mesta känns faktiskt skit nu, men det är så det är när man är sjuk. Jag orkar knappt hålla händerna uppe för att skriva, och gissar att det skulle bli bättre om jag bara fick i mig lite mer mat (har ätit ungefär två mackor sen i förrgår kväll), men det är tvärstopp. Det är jag och Leon, matvägrarna i familjen. ;) Skönt att vi ska på ultraljud i morgon och titta till småskruttarna, de lever rövare och jag har svårt att tro att de skulle vara påverkade av mitt mående faktiskt. :)

I onsdags skulle jag och Leon åka och leka med mamma L från föräldragruppen och hennes E, och beundra deras nytillskott H, men Leon passade på att vakna lite småhängig så vi ställde in det. Han piggnade till framåt lunch, och vi bestämde oss för att åka till Solna och titta på vagnen vi var nyfikna på. Sagt och gjort, vi fick med oss Elin också, hon måste verkligen ha haft sanslöst tråkigt! ;) Butiken stängde 14, 13.54 släppte jag av Andreas utanför och sa åt honom att springa in och säga till att vi vill titta på vagnen. Jag gjorde kanske världens snyggaste fickparkering i uppförsbacke och gick in efter. Vi hade tänkt två sittdelar och sen mjukliftar, men så visade butiksinnehavaren hur trångt det faktiskt skulle bli, och när hon dessutom talade om att liggdelen absolut skulle kunna ta Leons vikt också så var ju inte valet så svårt. Det skulle skilja någon femhundring i pris mellan två sittdelar med mjukliftar och två liggdelar. (Sittdelarna ingår ändå.)

Min tanke när vi åkte dit var framför allt att Andreas skulle få titta och känna på vagnen som jag nästan bestämt att vi ville ha, men också att jag ju skulle se den live, fälla ihop den och kontrollera hanterbarheten. När man tar av liggdelarna är chassit superlätt att fälla ihop och lägga in i bakluckan på bilen, något som jag inte klarade att göra med Emmaljungan vi tittade på. Nackdelen med den här vagnen är att sittdelarna är något korta liksom, Leon kommer inte kunna sitta i den så himla länge, och därför gick den bort när vi tittade på den som vanlig syskonvagn, innan vi visste att vi skulle få två små pluttar. Helst vill jag ju ha lufthjul runt hela vagnen, men det finns nog inte en vagn som uppfyller ALLA ens krav. Den här är så nära man kan komma, och i och med att liggdelarna är så stora så kommer tvillingarna kunna dela på en liggdel, och Leon kan få en sittdel under sommaren och första delen av hösten i alla fall.

Vagnen är inte så känd, den säljs på ett fåtal ställen, och jag känner ingen som har den, så vi kunde inte titta på den hos någon kompis direkt och sen beställa den på nätet. Trodde jag i alla fall. När vi var i höjd med Mörby fick jag ett sms av L (som vi skulle träffat) att de hade köpt just den vagnen. Damn! Då var vi ju redan på väg, men det var skönt att höra att de var nöjda med sin vagn i alla fall. :)

Nåja, nog pratat här är den! Basson Duo, ett danskt märke, med liggdelarna på plats.

Än så länge ligger den nerpackad i sina kartonger, jag är sugen på att hämta in den och montera, men Andreas säger att jag måste vänta. Fasen också. ;)

Mitt mående går verkligen upp och ner, från dag till dag, timme till timme. Idag har jag sovit massor. Skjutsade Leon och Andreas till förskola och jobb i morse vid halv sju, sen dök jag direkt ner i sängen och sov till ett. Lite yoghurt och flingor, en dusch och sen till mvc för att träffa läkaren igen. Sammandragningarna har egentligen inte minskat, men det är färre som gör ont, och färre som trycker neråt, så han var nöjd, särskilt som de inte har någon effekt på livmoderhalsen. Sjukskrivningen förlängdes fyra veckor, remiss till spec.mvc har skickats och mottagits, bebisarna mår finfint, toppen toppen! I onsdags och fredags åkte jag in och tittade till dem, eftersom jag inte känt av tvåan så mycket som jag brukar, och jag fick ingen respons när jag knuffade och bökade. Tydligen ligger hen dock och sparkar precis rakt upp i moderkakan, och det känner inte jag. Dessutom är det en liten rumpa som ligger vid min (före detta) midja, så det finns nog plats att vända sig om där inne. Om två veckor ska jag på TUL igen, får se hur de utvecklats då, lite nyfiken på deras vikt!

Men ja, tröttheten består. Hb på 114 i fredags, så det är inte katastrofdåligt, äter Hemofer och mycket leverpastej och sånt, så jag tror inte det beror på det. Läkaren ville att jag skulle äta mer Kalcium-D-tabletter, men jag får så jäkla ont i magen av dem att det är svårt. Dessutom ska jag försöka få i mig Levaxin också, och dessutom Novalucol mot halsbrännan, inget av det går att kombinera... Nu fick jag utskrivet Omeprazol i stället, det är ju lite mer långtidsverkande och gör det kanske lättare att få i sig alla tabletter under dagen. Jag behöver verkligen vila sjukt mycket, att gå och handla är jobbigt som fan, jag blir svimfärdig redan vid grönsakerna och måste hålla mig i vagnen. Blodtrycket är inte lågt, så det beror inte på det heller. Med Leon var allt så himla lätt, klart det var skönt att ta igen sig ibland, men det var ju inga större svårigheter att jobba. Jag skulle ALDRIG fixa det nu! En aktivitet om dagen är ungefär vad jag klarar av, idag var det mvc, i morgon ska bilen få nya däck, på onsdag ska Leon vaccineras (och om jag har ork ska vi åka och leka lite med Leons kompis E) och sen på torsdag hoppas jag att jag orkar med att åka till stan och titta på vagn.

Det jobbigaste är när jag inte hinner vila emellan. En aktivitet på morgonen (direkt efter lämning på förskolan) och en på eftermiddagen kan fungera, men då MÅSTE jag få sova mitt på dagen. Att gå upp direkt och köra igång med massa saker efter lämningen fungerar också, om det är en kort grej som ska åtgärdas, så jag kan vara hemma igen ganska snart. Bara att ta en dusch är en pärs, klippa tånaglarna, huvva! Jag plockade ur tvättmaskinen och lade de blöta plaggen i tvättkorgen, sen var orken slut och jag fick lägga mig ner på golvet en stund. Jag är ofantligt tacksam över att jag har Andreas, som tar hand om allt jag inte orkar med (alltså ungefär allt)!

Jag vet inte om folk ser att jag är så trött och slut, jag hoppas det på något vis. Normalt är jag inte alls såhär sliten ju, jag brukar ju aldrig banga på olika aktiviteter, men nu... Nej, jag får ställa in och ändra om, och jag börjar känna att det är lika bra att inte planera någonting alls utan hoppas på att folk kan vara lite spontana när jag har ork. ;)

Helen - haha, skulle jag? :O

Karin - jag ska nog låta bli att skriva inlägg i affekt, när jag läser det idag ser jag ju sjukt oempatisk ut! För mig är det en självklarhet att erbjuda någon som ser ut att ha behov av den min plats (märklig mening det där...), om jag själv har möjlighet och om jag märker det. Ser man att det kommer ombord en äldre människa, en gravid eller någon som helt enkelt ser ut att behöva sitta ner så hör det till allmänt folkvett att erbjuda sin plats, det tycker jag absolut! Men jag tänker inte gå med på att det alltid är alla andras ansvar, om jag behöver sitta ner (och det behöver jag i nuläget absolut!) och ingen erbjuder sig frivilligt så får jag ju fråga, kanske syns inte magen så väl som jag tror, kanske sitter alla andra i sina egna tankar och har inte lagt märke till mig, och framför allt är de definitivt inga tankeläsare! Jag blir skitsned när folk (oftast gravida) berättar om hur dåligt behandlade de blev på bussen, de fick minsann STÅ UPP hela resan för INGEN erbjöd dem att sitta! I det läget är det ens eget ansvar att öppna munnen och fråga, jag har faktiskt aldrig sett någon bli nekad sittplats när de frågat. Men att stå och blänga på folk och tro att de förstår vad man vill, det är bara pinsamt...

Sitter och höjer blodtrycket lite. Läser på familjeliv.se om alla som anser att det är alla andras jäkla skyldighet att erbjuda sin sittplats på bussen till någon som är gravid. Newsflash, så är det inte. Om du som gravid eller på annat vis påverkad så du har behov av att sitta ner på bussen och det är fullsatt, ja då får du väl för fan öppna käften och be om det? I stället för att ge folk onda ögat hela resan för att de inte självmant erbjöd sig så kanske du nästan gång ska ta och fråga om någon kan hjälpa dig ombord med vagnen, om du inte klarar det själv? Eller be någon om hjälp att lägga upp din stora väska på hatthyllan, om du inte når på egen hand? Är det så satans svårt?

Tydligen.

När jag åker buss utan Leon så sitter jag allt som oftast i mina egna tankar, jag skiter i andra ombord, jag tittar inte på alla som kliver ombord och analyserar deras eventuella behov. Jag räknar med att alla tar ansvar för sitt eget välbefinnande och frågar om de behöver en sittplats. Däremot är det min fulla rätt att säga nej, utan att behöva lämna en närmare förklaring till varför jag inte vill resa mig. Just nu är det kanske uppenbart varför, men det kan lika gärna handla om huvudvärk, illamående eller bara trötthet efter en lång dag på jobbet som gör att jag har behov av att sitta ner på bussen.

Vad fan, människor, skärp er!