När jag faller.

 
 
När pjäserna har spelats, alla rollerna har gjorts.
Alla markerna har satsats och jag förlorat stort.
Som en hemlös inför natten,
som en resa utan mål.
Som en fråga som blir över,
och kvar är bara hål.
 
Står jag här, trasig inför dig,
allt jag har är löftet som du gav
om att aldrig överge. Om att alltid ta emot
när jag faller,
för jag faller.
 
När nöjesfältet stänger, karusellen släcker ner,
och jag står där stum och snopen,
undrar var det inte mer?
 
Står jag här, trasig inför dig,
allt jag har är löftet som du gav
om att aldrig överge.
Om att alltid ta emot
när jag faller,
för jag faller.
 
All mitt hybris, all min stolthet
ligger vid din fot.
Kvar är bara hoppet
om att du ska ta emot.
 
Som ett slutackord på sången.
Som ett ljus som brunnit ut.
Som en vind som slutat blåsa,
ger jag mig till slut.
 
Står jag här, trasig inför dig.
Allt jag har är löftet som du gav
om att aldrig överge.
Om att alltid ta emot
när jag faller.
Ja, jag faller.
Ta emot.
 

Lite lugn och ro.

Igår och idag har jag känt en form av lugn och ro i själen och kroppen. Jag vet inte vad det beror på direkt, men det känns väldigt skönt.
 
Såna här dagar är sällsynta, så jag sparar minnet av dem långt inne i hjärtat.

Det hände nåt.

Idag, alldeles nyss, hände något väldigt otippat. Jag var på gymmet, hade sprungit enligt appen, och bestämde mig för att ta ett varv i cirkelgymet också. Nästan genom första varvet, jag hade kommit till sit-up-stationen, började tårarna plötsligt rinna. Jag gråter väldigt väldigt sällan, så jag blev sjukt förvånad, fick avbryta och gå ner och gömma mig i omklädningsrummet. Det var inte såndär snyggråt, några försiktiga tårar, nä, det hade stor potentiell att utvecklas till fullskalig fulgråt, men det hann jag stoppa. Kallt vatten på handlederna for the win. 

Jag är inte alls bekväm med att gråta, det hjälper inte att psykolog och läkare påpekar det positiva med gråtande. För mig är gråt ett tecken på svaghet, att jag givit efter och tappat kontrollen. Så ser jag förstås inte på det när det gäller andra, men för egen del. 

Nu vet jag inte vad som utlöste det hela, men en gissning är fysisk ansträngning tillsammans med musik som jag lyssnade på när jag låg inne. Men, kallt vatten i ansiktet och sen hämta barnen. Ledsen kan jag vara i natt. 

Bättre dag.

Idag sov jag bara till elva. Bra!
Jag åt frukost, sådär vid tolv. Utan ångest. Bra!
Jag tog mig iväg och tränade. Bra!
Barnen hämtades utan trassel. Bra!

Så. Bättre dag än igår. :)

Vilodag och ätstörningar.

Som alltid så är måndagar en form av vilodag. Jag behöver liksom vila upp mig efter helgen, och sover hela dagen. Därför blev det ingen träning, något jag får dåligt samvete av. Kompenserade med några kilometer på träningscykeln nu i kväll.
 
Något jag däremot känner mig jäkligt nöjd över är att jag inte ätit något under dagen, förrän middagen. Det ger mig en kick, att stå över kroppens behov av mat. Jag VET ju att det är fel och jag VET att det tillhör det sjuka, men det hjälper inte. Det är så skönt. Som en kompensation för att jag sover för mycket liksom.
 
Jag har en ätstörning UNS (Utan Närmare Specifikation), och passar därför inte in i mallen på något sätt. Det är definitivt inget som syns, och ingenting jag tänker på egentligen. Jag har ett ätbeteende som inte är riktigt normalt och jag och mat har en dålig relation, men det ger mig inte mer problem än ångest. Nu har jag gått upp i vikt som fan på grund av mediciner, och det ger mig inte direkt sunda och positiva tankar.
 
Åh, i kväll har jag inte förmågan att skriva sammanhängande och vettigt. Det känns som att jag bara öser rätt från hjärtat, vare sig det är socialt accepterat eller inte så skriver jag det jag tänker på.

Vissa dagar.

Vissa dagar vill jag bara ge upp. Idag är en sån dag. 

Jag vet inte riktigt vad som händer, men det är illa. 

Psykiskt sjuk förälder.

 
Idag har varit en riktig skitdag, med enstaka ljusglimtar. Tyvärr har all jävla skitångest tagit sig uttryck i ilska, något som faktiskt inte är okej. Helvete.
 
Jag har läst för mycket, på ett forum för mindre begåvade individer, effell. Man kan lära sig mycket där, förutom att folk skapar trådar för att diskutera diverse kroppsvätskor så har jag lärt mig att man som psykiskt sjuk inte borde ha rätten att skaffa barn. Man är nämligen automatiskt en värdelös förälder om man inte mår tipptopp. Och trots att jag VET att det forumet drar till sig idioter och låter dem uttrycka sina åsikter ohämmat så gör det jävligt ont att läsa. Särskilt när jag har dåliga dagar och vet med mig att jag inte är en strålande förälder.
 
Jag kanske inte borde skaffat barn? De kanske får skador för livet av att ha mig som förälder? Risken att de själva får bipolär sjukdom är stor, i och med ärftligheten, och med en instabil förälder kanske risken ökar ytterligare?
 
Den ångesten... Den kramar åt om bröstet så det gör ont att andas, jag tycker så oerhört jävla synd om mina barn. Jag tycker lika synd om den man som är tvungen att leva med mig och ständigt får parera för att jag inte orkar.
 
Om jag hade fått veta allt tidigare hade jag kanske valt att leva ensam, för att minska skadorna som mitt mående orsakar min omgivning.
 
Det är en sån dag idag.
 
En sån.
 
 

En dag på avdelning 140.

Jag fick en fråga om vad man egentligen gör på en psykiatrisk avdelning. Jag gissar att alla har en egen bild av hur dagarna ser ut och vad man som patient sysselsätter sig med. Bältad i sängen? Fullproppad med mediciner? Terapi? Gruppmöten? Hasar omkring håglöst i sin egen värld?
 
Mja...
 
För egen del så brukade jag vakna tidigt, sådär runt 20 över fem. Smög upp ur sängen för att inte väcka min rumskompis och gick ut i allrummet/matsalen. Nattpersonalen var kvar och hälsade och småpratade lite. Oftast brukade min bästa kompis P komma upp runt den tiden också, så satt vi och surrade tills nyhetsmorgon började.
Frukost vid halv åtta, men innan dess kom kaffetermosen ut. Morgnarna var så stillsamma. Det var jag och P, och personalen som allt som oftast pysslade med sitt.
 
Frukosten bestod av en mindre buffé, flera sorters bröd, pålägg, fil, yoghurt, kaffe, te, choklad. Ägg och grönsaker om man så önskade.
 
Klockan åtta var det väckning av de som sov, samt medicindelning de samtliga. De som skulle få ECT rullades iväg utan frukost, rökarna stod och hoppade fem i åtta, första röktiden var prick åtta. Eftersom avdelningen var låst och vissa inte fick gå ut annat än i sällskap med personal så var det alltid minst en personal som gick ut vid röktiderna.
 
Jag brukade gå och lägga mig en stund efter frukost, låg och läste eller lyssnade på musik. Halv nio sattes lappen med läkartider upp, den ville alla ha stenkoll på så en visste när det var dags för läkarsamtal. Läkarsamtalen såg alla fram emot med skräckblandad förtjusning, en del ville bara få åka hem, andra ville absolut stanna kvar, någon ville ha svar på prover, få byta en medicin, kanske få tillåtelse att gå ut på egen hand, och det var alltid upp till läkaren att avgöra vad som var lämpligt för varje patient.
 
På avdelningen finns ett motionsrum som delas med en annan avdelning, pingisbord, motionscykel och crosstrainer och några andra maskiner, och dessutom ett piano. Då och då gick en patient dit för att spela en stund, eller träna. Jag själv hade träningskläderna med mig, och fick dessutom gå ut själv, så det hände att jag gav mig ut på förmiddagen för att springa en vända. Bakom sjukhuset finns det jättefina promenadvägar längs sjön, perfekta att springa, med bänkar sådär var 25 meter eller så, om det blev för jobbigt att gå eller springa. ;)
 
Lunch. Det som alla väntar på. Fem i tolv har det bildats en liten kö framför luckan där maten delas ut. Drar det ut på tiden och klockan hinner bli någon minut över tolv så blir det oroligt i ledet. Allt kretsade kring mattider och röktider. Fast tidpunkter att hålla fast vid. Förmiddagarna kunde kännas långa, om man inte hade läkarsamtal, mellan frukost och lunch blev det många timmar att slå ihjäl. En del hade sina fasta platser i matsalen, och det lärde man sig fort, vilka som var i behov av den stabiliteten. Jag själv flyttade runt där det fanns plats, och oftast satt jag tillsammans med de jag umgicks mest med på avdelningen. Då och då fick vi efterätt vid lunchen, det var alltid spännande att se vad det var och hur det skulle smaka. Maten var helt okej, storköksmat liksom. Som i skolan.
 
Efter lunch började besökstiden. Några fick besök varje dag, andra mer sällan. En del spelade typ yatzy, andra satt och pratade, klockan två var det dags för medcindelning. Vid halv tre var det fika. Lite kakor, ibland något mer, kaffe och te.
 
Någon många sysselsatte sig med var att färglägga. Man kunde få kopior på mandalas eller andra rätt avancerade målarblad från personalen. Runt den här tiden var det också dubbla personalskift, så ofta erbjöd personalen en att följa med på promenad, för att de som inte fick gå ut själva också skulle kunna få komma ut och få frisk luft. Tv:n stod alltid på under dagarna och många satt i sofforna eller fåtöljerna och tittade på alla de högkvalitativa program som sänds dagtid. Det var dessutom bara fyran som fungerade tillfredsställande, så efter ett par veckor kunde man höra på tv:n hur mycket klockan var. ;)
 
Middag följde samma procedur som lunchen, kö vid luckan och oro om det drog ut på tiden. Samma slags mat, ofta någon efterrätt. Efterrätten var av typen inlagda päron, kräm eller saftsoppa, men ibland slog de på stort och vi fick tårta eller annat.
 
Besökstiden var inte slut förrän klockan 20, så på eftermiddagarna kunde det vara mycket folk på avdelningen, något vissa hanterade genom att gå och lägga sig, medan andra såg det som ett tillfälle att vara social med utomstående.
 
Halv åtta var det kvällsfika, mackor och kaffe eller te. I samband med det delades också kvällsmedicinerna ut. Jag brukade gå och lägga mig strax efteråt, om jag inte kunde somna direkt bad jag nattpersonalen om insomningstablett. Vid midnatt stängdes tv:n av, och då skulle alla befinna sig på sina rum. Under natten gick nattpersonalen runt och kollade att allt var lugnt. Det märkte jag aldrig, jag sov som en stock om nätterna.
 
 
Ibland hände det att stora larmet gick, antingen på grannavdelningen eller på vår avdelning. Då kom personal från andra avdelningar rusande och alla fick gå till sina rum och stanna där tills allt lugnat sig. Oftast handlade det en patient som var "stökig" av någon anledning, men jag upplevde just 140 som lugn. Personalen var väldigt bra, det fanns alltid någon att prata med om stort och smått. Jag blev inlagd med UMPA, Utgång Med Personal eller Anhörig, det är standard, tills läkaren gjort ny bedömning. Senare fick jag FF, Full Frigång inom sjukhusområdet för att sedan uppgraderas till Fria Permissioner, det "bästa" man kunde få. Misskötte man sig så kunde man också bli nedgraderad igen.
 
Sjukt nog så längtar jag ibland tillbaka till avdelningen. Tillbaka till tryggheten och förutsägbarheten. Ett ställe där man inte ens behöver ta hand om sig själv, någon annan fixar det.
 
 
Men det kanske vi alla längtar till ibland...

Jag vill.

Jag vill skriva något smart. Genomtänkt. Roligt. Viktigt. Vilket som. Bara något som är värt att läsa. 

Men i kväll brottas jag med ångest. Panik. Dåligt samvete. Stress. Sånt som inte är särskilt kul att varken skriva eller läsa om. 

Förlåt. 

Hemligheter.

 
Under en lunch tillsammans med en väldigt god vän dök frågan upp, den där om man känner sig klar med barn eller vill ha fler?
 
Det har jag funderat över många gånger. Om någon frågar så säger jag alltid att vi är klara, vi ska inte ha flera barn. Men inombords värker det av längtan. Längtan efter en till graviditet, en till förlossning, en till bebis... Jag har känt mig snuvad på det, i och med att vi fick tvillingar, den där tredje gången. Jag skulle så gärna vilja få en chans till att "göra rätt". Jag vill få en chans till...
 
Men jag vet. Ett barn till vore inte rätt mot någon. De vi har behöver oss alldeles för mycket för att vi ska skaffa en bebis som kräver fullständig uppmärksamhet. Det vore inte rätt för den nya bebisen, att födas in i en familj där det redan finns tre krävande barn. Det vore inte rätt mot Andreas, som skulle få ta sjukt mycket ansvar för hela familjen, och det vore inte rätt mot mig själv, med påfrestningen en graviditet och en bebis innebär.
 
Jag låter kanske säker när jag säger att vi inte ska ha fler barn, och det är jag.
 
Men helvete, vad ont det kan göra ibland...

Något bättre.

Dagen har varit bättre än gårdagen, helt klart. Det behövdes, annars hade hela helgen känts jättejobbig, sådär så man känner sig som världens sämsta förälder som bara längtar tills förskolan börjar igen. Ibland blir det så ändå, jag känner mig ofta stressad när jag inte kan komma undan och vara ifred. Till och med min egen familj stressar mig. Peppande för självkänslan och sådär va? :/

Vi har möblerat om lite hemma, igen, och varje gång vi gör det, eller bara städar så tycker barnen att det är jättespännande, äldsta dottern brukar utropa att det "är fantastiskt!". DET är peppande! 

Plan för morgondagen; gå upp. Komma ihåg medicinerna. Ta mig till psykologen. Träna. 

Idag.

Idag är jag absolut ingen bra förälder. Jag svär och skriker, skäller och tjatar. Och barnen är egentligen inte alls jobbigare än vanligt. De är helt vanliga barn. 

Det är tur att de i alla fall har en normal förälder...

Två månader sen.

Det går segt. Jag sover mycket. Jag har en hel del ångest som jag inte låtsas om.
 
Jag sover. Och sover.
 
Två bra saker med att sova mycket;
 
1. En äter mindre (ingenting).
2. En slipper tänka och må dåligt.
 
Två dåliga saker med att sova mycket;
 
1. Det blir lite snett att ta morgonmedicinerna klockan 15...
2. Ingenting blir gjort på hemmaplan.
 
Vissa dagar är sämre än andra, en del dagar är helt okej. Jag har börjat träna (kan man säga så fast man bara varit på gymmet en gång so far?) och jag har anmält intresse för att börja arbetsträna. Det senare kan jag ångra tusen gånger om vissa dagar.
 
Hur som. Jag är värdelös på att höra av mig till mina vänner och bekanta, men jag blir så himla glad när någon enträget frågar om jag vill fika eller ses, oavsett om jag svarar eller ej. Det betyder massor att ni fortfarande orkar höra av er, trots att jag inte förtjänar det! <3
 
Nu är klockan väldigt mycket i mitt huvud, dags att gå och sova.

Om tystnaden.

När jag mår bra så orkar jag vara social. Jag orkar prata med folk. Jag orkar skriva.
 
När jag mår sämre så blir jag tyst. Jag svarar inte i telefonen, svarar inte alltid på sms, undviker situationer där jag behöver prata med människor.
 
Därav tystnaden här.
 
Häromdagen fick jag veta att mina sköldkörtelvärden ligger och svajar, på tisdag hoppas jag att det kan åtgärdas på tisdag. Då kanske jag kan få ha dagar där jag orkar göra något. I nuläget är jag så trött att jag går direkt från sängen till lämning av barn, och sen direkt till sängen. Om jag till exempel äter frukost när jag kommit hem så är det inte säkert att jag minns det när jag vaknar nästa gång. Och jag behöver sätta larm för att verkligen vara säker på att jag vaknar tills det är dags att hämta barnen igen. Så. Sjukt. Trött.
 
Så det är en förhoppning inför tisdagens besök hos läkare och psykolog. Högre dos Levaxin. Om de säger att den ska sänkas vet jag inte vad jag gör. Ska jag bli ÄNNU tröttare då?

Att ha en skitdag.

Vissa dagar är bara sämre än andra. Idag är en sådan dag. Ångesten river i bröstet, gör mig andfådd, huvudet vaknar aldrig riktigt till, svårt att fokusera, trött. Vill bara sova bort allt som känns. Men det är inte alltid möjligt, då är det bara att bita ihop. I morgon kommer bakslaget, om det följer det vanliga mönstret. 

Och såna här dagar känns mjölkpaketets baksida som ett slag i ansiktet. 

utanpersonligtansvar

Familjeliv plus psykisk ohälsa är lika med utanpersonligtansvar.

RSS 2.0