Den stora ensamheten.

.
 
I ett forum för bipolär sjukdom diskuterades vad de sjuka upplever som är det värsta med sjukdomen. Många nämnde de ständiga svängningar (nej, bara för att man får mediciner betyder inte det att allt blir bra. Det är inte febernedsättande vi pratar om.) eller att det kan vara svårt med relationer. För min del så är svängningarna inget större problem, mitt grundläge är depression, min senaste ordentliga uppåtperiod hade jag september 2015, och den var medicininducerad. Jag har korta perioder av eutymt (neutralt) stämningsläge, vilka jag uppskattar enormt. Mina relationer... Ja, vad ska jag säga? Jag är inte särskilt social längre, så jag kan kanske inte säga att jag har så många relationer. Men jag förstör dem inte under hypomana episoder, jag är inte otrevlig och skriker åt folk eller får utbrott. Fast det är klart, min tystnad är väl knappast vårdande för en relation. Att Andreas står kvar och står stadigt förundras jag över. Jag orkar inte alltid ens med mig själv, än mindre andra.
 
Det jag nog tycker är värst med hela den här skiten är ensamheten. Den stora ensamheten. Den beror överhuvudtaget inte alls på att jag saknar fantastiska människor som är villiga och beredda att lyssna. Verkligen inte. Jag vet att jag har stöd, personer som tar emot mig med öppna armar om jag behöver. Min läkare finns där. Litiumsjuksköterskan finns där. Jag vet att vården mobiliserar om det krisar. Men jag kan inte berätta.
 
En del saker som händer går inte att förklara. En del saker vill jag inte ge till någon annan. En del saker är för tunga för att dela. En del saker kan ge negativa konsekvenser om de kommer fram i ljuset. Jag vill och behöver ibland skydda andra från mitt jävligt kletiga och kaotiska inre. Det låter som en klyscha, men skulle jag berätta allt som händer, allt det där som är så svårt att förklara, som inte går att förklara, så skulle andra se på mig på annat sätt. Kanske börja fundera och oroa sig. Jag vet, jag har provat. Att andra oroar sig, att jag skulle ta plats, det går inte. 
 
Och då blir det ensamt. När det är dåligt och jag får en impuls att ringa någon så stannar det alltid vid "tänk om jag stör". Eller "hur ska hen kunna hjälpa mig?". "Vad ska hen tro..?" Jag vet att psykvården finns där. Men dels är jag sjukt sjukt dålig på att påbörja ett samtal där jag behöver hjälp med mig själv. Får jag "fel" bemötande så lägger jag på. Som alltid. Och, psykvården och jag har inte samma defintion på vad som är akut. Därför är jag tyst. Ibland, hos läkaren, börjar jag prata. Jag ser att hon smygtittar på klockan, tiden hos henne är begränsad. Hon förstår inte alltid vad jag vill få fram, men jag har förtroende för henne. Det finns ett fåtal personer som jag bestämt mig för att inte ljuga för. Inte skydda. Inte försköna.
 
Och gissa vad det innebär? Att jag drar mig undan och skapar en distans. Jag fastnar i ensamheten, trots att jag har allt stöd i världen.
 
Det är det värsta.
 
 
.
 
.

Rörigt.


(null)


Det har varit en stökig helg. Inte utåt, vi har varit på bio och allt gick bra! Barnen har faktiskt hållit sig hyfsat lugna och vi har inte haft några tider att passa. Jag rensade ut gamla eller inaktuella mediciner och i rena farten fick skafferiskåpet sig lite kärlek. Eller ja, jag slängde ungefär hälften, så man kanske inte ska kalla det kärlek. Vi har tre hyllor i det skåpet, den nedersta upptas av mediciner. Mest mina såklart. 

Men på insidan är det mer eller mindre kaos. Det har gått åt en del Oxascand. Jag är skakig och fumlig, glömmer allt om jag inte skriver upp det. Glömmer ord. Och irriterad! Igår gav jag mig ut och körde bara. Som jag gjorde förr. En stund utan distraktion. En vän gjorde klart att jag var välkommen dit, men det behövdes inte i slutänden. 

Jag känner mig hela tiden som om jag är på väg någonstans. Suget efter att fly blir ibland överväldigande, men jag är vuxen nu. Det funkar inte så längre. Vissa personer skulle definitivt behöva bo lite närmare. Personer jag känner mig trygg hos, om än kanske bara för stunden. 

Jag märker tendenser till självdestruktivt leverne. Det stannar allra oftast vid tanken dock, och det är bra! Det är liksom snyggare att bara göra dumheter på insidan, om du förstår vad jag menar. Ibland kan bara tanken lugna. 

Min relation till mina behandlare har förskjutits. Den står liksom och väger, en ovan känsla. Den delen kan jag inte lösa eller åtgärda, jag kan bara vänta. 

Ett obekvämt ämne.

Jag kommer skriva om självskadebeteende och självskada. Inget grafiskt, och mest i generella termer. Men jag tänker att det kanske är bäst att förvarna. De flesta tycker det är ett obekvämt ämne.
 
 
 
Jag har funderat på en sak ett tag, och häromdagen såg jag ett inlägg på instagram som aktualiserade det hela igen. Det var en sjuksköterska på en akutmottagning som hade fått in en patient som skadat sig själv. Sjuksköterskan skrev att hon frågat patienten vad som hänt för att hen skulle göra sig så illa. Hon beskrev hur patienten föll i tårar och tackade för att hon frågat.
 
Kanske låter det som ett gott bemötande? Nja, skulle jag vilja säga. Jag förstår att intentionerna är goda, och att sjuksköterskan förmodligen ville visa att hon såg patienten. Inom sjukvården är det nämligen överlag så att man inte ska bry sig om självskador. Man ska inte ge dem uppmärksamhet, av rädsla för att patienten ska använda självklada för uppmärksamhet. Sårskador sys i princip under tystnad. När jag låg inne så var det flera patienter som skadade sig på ett eller annat sätt. Det som inte behövde sys fick patienterna tvätta själva och lägga förband på. Sjuksköterskan ville oftast inte ens titta på såret.
 
Men när man mår så dåligt att man tar beslutet att göra sig själv illa så är man jävligt utsatt. Man är så desperat efter att få känna NÅGOT så det känns helt rimligt att framkalla blodvite hos sig själv. Tar man sen beslutet att söka vård, eller tvingas till det, ska man då bemötas med ett "skyll dig själv"?. Ja, i princip får man ju skylla sig själv. Men det får väl den som brutit benet i samband med utförsåkning också göra då? Det fanns patienter som vittnade om att de, när de blivit sydda utan eller med icke tillräcklig bedövning, sagt att det gjorde ont fått till svar att "det är väl precis vad du vill? Det gick ju bra att ha ont för en timme sen." eller liknande. 
 
Så, sjuksköterskan som frågade och brydde sig gjorde fel. Läkaren som inte säger något alls gör fel. Jag tror att alla förstår varför det känns väldigt fel att läkaren håller tyst. Och jag har visserligen aldrig behövt söka vård annat än på avdelningen, och då bara för plåster, men vårdens tystnad lägger verkligen sten på börda. I vilka andra situationer ignorerar man någon som mår dåligt? Att dutta och dalta med någon som gör sig själv illa leder ju förstås ingenvart, men nog fan ska man bemötas med respekt, alldeles oavsett om personalen tycker att man får skylla sig själv och att man bara vill ha uppmärksahet. En vän behövde söka vård efter självskada och hen berättade senare att både sköterska och läkare varit respektfulla och verkligen givit intryck av att förstå självskadans mekanismer. Läkaren hade sett till att min vän fått tillräcklig med bedövning och bett om ursäkt när det ändå gjort ont. Läkaren hade också sagt ifrån till en sköterska som uttalat sig klumpigt. Dessutom hade hen tagit reda på vilket stöd och vilken hjälp min vän hade, försäkrade sig om att hen hade sällskap efter utskrivning. Min vän upplevde det som att hen fick vård på samma premisser och på samma sätt som om hen råkat skära sig på en flaska som exploderat eller liknande. Mycket bra bemötande den gången!
 
Men sjuksköterskan på Instagram då? Hon brydde sig ju? Ja. Det tokiga där var att hon förutsatte att något hänt för att patienten skulle skada sig själv. Jag skulle säga att det vanligaste är att ångesten rider en så jävla hårt och så jävla länge att man till slut inte ser någon annan utväg. Det har inte hänt något specifikt. Jag skulle verkligen hata att få den frågan, för i mitt fall är det mitt huvud som är trasigt och inte lirar som det ska. Frågan innebär att sjuksköterskan ogiltigförklarar andra orsaker än något konkret, som utlösande faktor. Hon visar att hon inte förstår att självskada är ett desperat försök att få lindring. Naturligtvis kan ångesten bero på något som hänt, men jag tror det är väldigt få som skär sig på grund av att katten avlivades. Ångesten som framkallas av det är en annan sak, och det är viktigt att skilja på det. 
 
För mig så kan ångesten komma från ingenstans. Jag kan plocka varor på apoteket och plötsligt känna den sjunkande känslan i kroppen och illamåendet. Då har ingenting hänt. Ingen har sagt något fel. Ingen har gjort något. Jag har inte tänkt på något särskilt. Ångesten bara tycker det vore lämpligt att dyka upp. Den kan också komma när jag kör bil. Eller när jag är hemma. När jag vaknar till på natten. Alltså precis när som helst. Sen vet jag att den kan dyka upp vid speciella tillfällen, när jag är bland mycket folk, när ett barn har ont i magen (supertöntigt, jag vet!), när jag inte kan komma iväg. När jag känner mig trängd eller hotad. Men det vet jag. Och jag skulle kunna säga "det som utlöste ångesten var att jag var i Täby Centrum" men det hade inte varit Täby Centrum som gjort så jag hade skadat mig. Är ni med på skillnaden?
 
Jag inser och förstår att ni som läser förmodligen inte håller med mig, och kanske menar att jag tolkar saker och ting fel. Men jag tolkar saker på samma sätt som många med psykisk ohälsa gör. De som mött vården, de som blivit förminskade och ignorerade. Om jag någon gång (Gud förbjude) skulle behöva söka vård på grund av självskada så skulle jag uppskatta om någon pratade med mig om det som ligger i bakgrunden, att någon förstod att jag i det läget mår så jävla dåligt och att jag faktiskt inte mår bättre av att skuldbeläggas ytterligare. 
 
Det finns såklart personer i vården som är på helt rätt plats. Som läkaren min vän träffade. Jag skulle önska att alla förstod att en person som skär sig så illa att hen behöver vård inte skär sig för "uppmärksamhet". Men den sköra och utsatta personen som söker vård behöver också just det, hen behöver uppmärksammas, hen behöver stöd. Själva skadan behöver förstås inte uppmärksammas, men personen bakom, hens ångest och problematik behöver uppmärksammas. En person som skär sig eller skadar sig på annat sätt har inte tillräckligt med stöd och hjälp. Det borde vara uppenbart.
 
(Sen finns det ju andra sätt att skada sig, som inte handlar om att ha sönder sin kropp, men just idag var det den fysiska självskadan som var aktuell.)
 
Återigen. Jag förstår att alla inte håller med mig. Men jag skulle också vilja påstå att jag varit i psyksvängen längre än vad de flesta av er har. Och det är precis som det ska vara. Det normala är att man inte ska veta hur det är, där "på andra sidan". :)
 
 
 
 
 
.
Social ångest, bipolär, psykisk ohälsa | | Kommentera |
Upp