Rörigt.


(null)


Det har varit en stökig helg. Inte utåt, vi har varit på bio och allt gick bra! Barnen har faktiskt hållit sig hyfsat lugna och vi har inte haft några tider att passa. Jag rensade ut gamla eller inaktuella mediciner och i rena farten fick skafferiskåpet sig lite kärlek. Eller ja, jag slängde ungefär hälften, så man kanske inte ska kalla det kärlek. Vi har tre hyllor i det skåpet, den nedersta upptas av mediciner. Mest mina såklart. 

Men på insidan är det mer eller mindre kaos. Det har gått åt en del Oxascand. Jag är skakig och fumlig, glömmer allt om jag inte skriver upp det. Glömmer ord. Och irriterad! Igår gav jag mig ut och körde bara. Som jag gjorde förr. En stund utan distraktion. En vän gjorde klart att jag var välkommen dit, men det behövdes inte i slutänden. 

Jag känner mig hela tiden som om jag är på väg någonstans. Suget efter att fly blir ibland överväldigande, men jag är vuxen nu. Det funkar inte så längre. Vissa personer skulle definitivt behöva bo lite närmare. Personer jag känner mig trygg hos, om än kanske bara för stunden. 

Jag märker tendenser till självdestruktivt leverne. Det stannar allra oftast vid tanken dock, och det är bra! Det är liksom snyggare att bara göra dumheter på insidan, om du förstår vad jag menar. Ibland kan bara tanken lugna. 

Min relation till mina behandlare har förskjutits. Den står liksom och väger, en ovan känsla. Den delen kan jag inte lösa eller åtgärda, jag kan bara vänta. 

Ett obekvämt ämne.

Jag kommer skriva om självskadebeteende och självskada. Inget grafiskt, och mest i generella termer. Men jag tänker att det kanske är bäst att förvarna. De flesta tycker det är ett obekvämt ämne.
 
 
 
Jag har funderat på en sak ett tag, och häromdagen såg jag ett inlägg på instagram som aktualiserade det hela igen. Det var en sjuksköterska på en akutmottagning som hade fått in en patient som skadat sig själv. Sjuksköterskan skrev att hon frågat patienten vad som hänt för att hen skulle göra sig så illa. Hon beskrev hur patienten föll i tårar och tackade för att hon frågat.
 
Kanske låter det som ett gott bemötande? Nja, skulle jag vilja säga. Jag förstår att intentionerna är goda, och att sjuksköterskan förmodligen ville visa att hon såg patienten. Inom sjukvården är det nämligen överlag så att man inte ska bry sig om självskador. Man ska inte ge dem uppmärksamhet, av rädsla för att patienten ska använda självklada för uppmärksamhet. Sårskador sys i princip under tystnad. När jag låg inne så var det flera patienter som skadade sig på ett eller annat sätt. Det som inte behövde sys fick patienterna tvätta själva och lägga förband på. Sjuksköterskan ville oftast inte ens titta på såret.
 
Men när man mår så dåligt att man tar beslutet att göra sig själv illa så är man jävligt utsatt. Man är så desperat efter att få känna NÅGOT så det känns helt rimligt att framkalla blodvite hos sig själv. Tar man sen beslutet att söka vård, eller tvingas till det, ska man då bemötas med ett "skyll dig själv"?. Ja, i princip får man ju skylla sig själv. Men det får väl den som brutit benet i samband med utförsåkning också göra då? Det fanns patienter som vittnade om att de, när de blivit sydda utan eller med icke tillräcklig bedövning, sagt att det gjorde ont fått till svar att "det är väl precis vad du vill? Det gick ju bra att ha ont för en timme sen." eller liknande. 
 
Så, sjuksköterskan som frågade och brydde sig gjorde fel. Läkaren som inte säger något alls gör fel. Jag tror att alla förstår varför det känns väldigt fel att läkaren håller tyst. Och jag har visserligen aldrig behövt söka vård annat än på avdelningen, och då bara för plåster, men vårdens tystnad lägger verkligen sten på börda. I vilka andra situationer ignorerar man någon som mår dåligt? Att dutta och dalta med någon som gör sig själv illa leder ju förstås ingenvart, men nog fan ska man bemötas med respekt, alldeles oavsett om personalen tycker att man får skylla sig själv och att man bara vill ha uppmärksahet. En vän behövde söka vård efter självskada och hen berättade senare att både sköterska och läkare varit respektfulla och verkligen givit intryck av att förstå självskadans mekanismer. Läkaren hade sett till att min vän fått tillräcklig med bedövning och bett om ursäkt när det ändå gjort ont. Läkaren hade också sagt ifrån till en sköterska som uttalat sig klumpigt. Dessutom hade hen tagit reda på vilket stöd och vilken hjälp min vän hade, försäkrade sig om att hen hade sällskap efter utskrivning. Min vän upplevde det som att hen fick vård på samma premisser och på samma sätt som om hen råkat skära sig på en flaska som exploderat eller liknande. Mycket bra bemötande den gången!
 
Men sjuksköterskan på Instagram då? Hon brydde sig ju? Ja. Det tokiga där var att hon förutsatte att något hänt för att patienten skulle skada sig själv. Jag skulle säga att det vanligaste är att ångesten rider en så jävla hårt och så jävla länge att man till slut inte ser någon annan utväg. Det har inte hänt något specifikt. Jag skulle verkligen hata att få den frågan, för i mitt fall är det mitt huvud som är trasigt och inte lirar som det ska. Frågan innebär att sjuksköterskan ogiltigförklarar andra orsaker än något konkret, som utlösande faktor. Hon visar att hon inte förstår att självskada är ett desperat försök att få lindring. Naturligtvis kan ångesten bero på något som hänt, men jag tror det är väldigt få som skär sig på grund av att katten avlivades. Ångesten som framkallas av det är en annan sak, och det är viktigt att skilja på det. 
 
För mig så kan ångesten komma från ingenstans. Jag kan plocka varor på apoteket och plötsligt känna den sjunkande känslan i kroppen och illamåendet. Då har ingenting hänt. Ingen har sagt något fel. Ingen har gjort något. Jag har inte tänkt på något särskilt. Ångesten bara tycker det vore lämpligt att dyka upp. Den kan också komma när jag kör bil. Eller när jag är hemma. När jag vaknar till på natten. Alltså precis när som helst. Sen vet jag att den kan dyka upp vid speciella tillfällen, när jag är bland mycket folk, när ett barn har ont i magen (supertöntigt, jag vet!), när jag inte kan komma iväg. När jag känner mig trängd eller hotad. Men det vet jag. Och jag skulle kunna säga "det som utlöste ångesten var att jag var i Täby Centrum" men det hade inte varit Täby Centrum som gjort så jag hade skadat mig. Är ni med på skillnaden?
 
Jag inser och förstår att ni som läser förmodligen inte håller med mig, och kanske menar att jag tolkar saker och ting fel. Men jag tolkar saker på samma sätt som många med psykisk ohälsa gör. De som mött vården, de som blivit förminskade och ignorerade. Om jag någon gång (Gud förbjude) skulle behöva söka vård på grund av självskada så skulle jag uppskatta om någon pratade med mig om det som ligger i bakgrunden, att någon förstod att jag i det läget mår så jävla dåligt och att jag faktiskt inte mår bättre av att skuldbeläggas ytterligare. 
 
Det finns såklart personer i vården som är på helt rätt plats. Som läkaren min vän träffade. Jag skulle önska att alla förstod att en person som skär sig så illa att hen behöver vård inte skär sig för "uppmärksamhet". Men den sköra och utsatta personen som söker vård behöver också just det, hen behöver uppmärksammas, hen behöver stöd. Själva skadan behöver förstås inte uppmärksammas, men personen bakom, hens ångest och problematik behöver uppmärksammas. En person som skär sig eller skadar sig på annat sätt har inte tillräckligt med stöd och hjälp. Det borde vara uppenbart.
 
(Sen finns det ju andra sätt att skada sig, som inte handlar om att ha sönder sin kropp, men just idag var det den fysiska självskadan som var aktuell.)
 
Återigen. Jag förstår att alla inte håller med mig. Men jag skulle också vilja påstå att jag varit i psyksvängen längre än vad de flesta av er har. Och det är precis som det ska vara. Det normala är att man inte ska veta hur det är, där "på andra sidan". :)
 
 
 
 
 
.
Social ångest, bipolär, psykisk ohälsa | | Kommentera |

Intellektualisering och tillit.

Intellektualisering kan vara världens knepigaste ord. Jag har ganska nyligen lärt mig det. Vet ni vad det betyder?
 

Vid intellektualisering betraktar personen det hotande på ett rationellt och akademiskt vis, utan att blanda in de egna känslorna. Därmed undviker man helt eller delar av den ångest eller det obehag som temat annars skulle väcka.

  • En person som diagnostiserats med en obotlig, dödlig sjukdom ger till synes lugn medicinsk information till sina anhöriga om sjukdomens olika utvecklingsstadier och berättar vad som kommer att ske i behandlingsväg, och redovisar kanske t.o.m. statistik. Personen övergår sedan till att tala om praktiska saker som hur begravningen ska ordnas, och om hur det fungerar med försäkringspengar, testamente, dödsbo, skatter och andra ekonomiska ting som familjen måste känna till.
 
(Wikipedia)
 
Jag ägnar mig ganska mycket åt det här beteendet, och jag har inte riktigt förstått att det är en försvarsmekanism. Det var inte förrän i onsdags, hos läkaren, som jag blev införstådd med vad det heter, vad det är och vad det beror på. För första gången var det en läkare som ville samla ihop alla mina "problemområden" och hon ville att vi skulle ta tag i dem nu, på riktigt. Det blev en relativt lång lista med problem, men tack vare intellektualiseringen kunde jag faktiskt identifiera alla problem på egen hand. Sen var vi lite oense om en del saker som jag inte såg som ett problem alls, men som hon tyckte var tydligt. Vi är inte alltid ense, min läkare och jag, men jag antar att det inte är så ovanligt inom psykiatrin. Hon är väldigt respektfull och tar mig på allvar, gör det hon lovat och följer upp. Hon var dock lite bekymrad över att jag valsat runt i psykiatrin i så många år utan att någon sett till att gräva lite djupare och inte bara skrapa på ytan. Men det är ju inte vårdens fel att jag inte pratar. Jag tror inte någon därifrån kan göra så att jag litar på en människa såpass att jag orkar berätta, det ligger ju enbart hos mig. Ärligt talat har jag lite svårt att förstå hur det är tänkt att vi ska jobba på mina tillitsproblem när jag inte litar på min behandlare?
 
Att jag inte litar på någon behöver inte betyda så mycket alls egentligen, personen behöver inte ha gjort mig något eller ljugit någon gång. Däremot kan ett förtroende under uppbyggnad raseras av ett ord, en gest, en handling, en blick. Och det ligger inte hos den här personen. Jag har försökt förklara för psykologer hur det fungerar i mitt huvud, men det är så svårt. Min nuvarande vill veta vad jag är rädd för, och varför det är så viktigt att lita på någon fullt ut. På något sätt landade det i att jag är rädd för att mina svaghet ska utnyttjas. Jag vet inte om det verkligen är så, för jag är ju till exempel väldigt öppen med mina "svagare" sidor här. Och på Facebook. Och i verkliga livet. Men det är inte samma sak. Det handlar mer om hur den jag pratar med hanterar det jag berättar, det jag är. Att bemöta mig helt rätt är nog omöjligt, och när det blir fel är det inget jag visar. Jag kan ju inte försöka styra hur andra människor ska bete sig mot mig. Ibland kan jag börja berätta något och jag märker att den jag pratar med blir obekväm, och då slätar jag över och byter ämne. 
 
Det handlar om detaljer. Jag skrev igår att jag lägger märke till allt. En aldrig så liten rätning av ryggen, en huvudvridning, ett andetag, en paus. En nanosekund och allt är förändrat. Jag fattar att inte alla vill prata om psykisk ohälsa (som många nog tycker borde blivit bättre vid det här laget), ätstörningar, självskador, ångest och all annan skit. Jag måste portionera ut det, lite i taget, läsa av personen framför mig och avgöra hur jag kan gå vidare. Nästan alltid slutar det med att jag tystnar. Jag låtsas som att allt är som vanligt, och känner mig ännu lite mer ensam i röran. 
 
Jag behöver någon som jag vet orkar när jag inte gör det. Som inte mår dåligt själv av att jag mår apa. Jag nådde nästan ända fram med min förra psykolog, fantastiska Lawrence. Det tog fem år innan jag började vara ärlig hos honom. Min nuvarande kommer förmodligen aldrig få det förtroendet. En del tycker ju att man ska byta om man känner så, men jag orkar inte med fler som ska försöka nå fram. På sätt och vis tänker jag att jag kommer aldrig reda upp det här, jag måste helt enkelt lära mig hantera och dölja det.
 
Jag önskar att jag bara kunde luta mig tillbaka och lita på att bli omhändertagen när jag behöver det. Men jag kan inte. Har aldrig kunnat. Det känns som att jag aldrig kommer kunna göra det. Och det beror inte alls på människorna jag omger mig av. Jag vet att så många har de bästa intentioner, som så gärna vill stötta och hjälpa. Och jag känner mig som en svikare när jag inte kan ta emot. Min läkare har kommit längst av mina vårdkontakter. Hon ställer rätt frågor tror jag. Jag vet inte. 
 
Usch, jag känner att jag kanske borde strunta i det här med bloggandet. Det blir så spretigt och ofokuserat, det blir inte som jag vill. Men det här är ett forum där jag kan förklara för dig varför det är som det är. Hur det står still bakom det som ses. Och kanske är det inte mest du som är intresserad, det är kanske bara är jag som behöver skriva. Ventilera. Bekänna. Intellektualisera och rota lite bland allt det jobbiga. Lite som en dagbok, med skillnaden att jag inte har behov av att hålla det hemligt. Om det kan ge någon minsta lilla uns av en tanke eller känsla av att läsa så är det bra. Om någon får lite större förståelse för psykisk ohälsa, och då naturligtvis mer specifikt bipolär sjukdom, och allt som kan följa med så har jag lyckats. Det blir ju NÄSTAN som att vara ärlig och berätta irl.
 
Tack, för att du läser. Tack!
 
 
 
 
.
Upp