Läkaren ringde, hur jävla skev är jag egentligen?

 
 
 
Det är såklart inget ovanligt. Jag har väldigt mycket kontakt med min läkare, mitt frikort gick ut 27 april, den 11 maj fick jag ett nytt. Gränsen för frikort går vid 1100 kronor. You do the math. När jag pratar med andra med samma diagnos som jag så träffar de läkare kanske två gånger om året. Några träffar sin läkare varannan månad. Enstaka träffar varje månad. Min läkare låter det gå högst två veckor mellan samtalen. Någon extra vecka om jag har en stadig kontakt med annan behandlare. Det har jag inte nu och därmed hör hon av sig ofta. 
 
Det var inte förrän hyfsat nyligen som jag insåg att det förstås finns en anledning till att hon ger mig så mycket tid. Jag kan väl inte påstå att det egentligen är särskilt positivt. Jo, förstås, det är bra att få den vård man behöver(?). Jag är glad att jag har en läkare som är engagerad. Men det är en lätt surrealistisk känsla att hon gör bedömningen att jag behöver så mycket vård. Det var samma när jag var inlagd på 140 (2015), det var egentligen ingen stor grej för mig att vara där, men att läkarna ansåg att jag behövde inneliggande vård i två månaders tid... Jag bör ju varit i rätt dåligt skick? Allt som oftast så tänker jag att jag inte är särskilt sjuk, att jag kanske till och med mest är lat? Men så berättar jag för min läkare, hon får den där minen hon får när hon blir bekymrad men inte vill visa det (jodå, jag har lärt mig hur det ser ut) och så bokar hon in en telefontid dagen efter. Det borde ju innebära att jag är sjukare än jag själv tror. Någonstans så tänker jag att jag bara är lite svagare än gemene man, att jag bara inte klarar av att hantera de känslor, impulser och svängningar lika bra som andra gör. Det har förstås att göra med alla "men skärp dig" och "alla är lite deppiga ibland, man får bita ihop" jag fått höra. 
 
Jag har alltid trott att den ångest jag känner är något som alla känner, lika ofta som jag, men att de kan fungera ändå. Men sakta börjar jag inse att det inte är lathet. Att det inte bara är att bita ihop. Att ihopbitandet faktiskt kan vara rent skadligt. Att min förkärlek för destruktiva handlingar inte är något jag delar med andra. Vissa andra, såklart, men inte med vanligt folk. Att det inte handlade om vanlig tonårstrulighet, att jag hade kunnat få diagnos redan då, om jag, eller någon annan, förstått att det behövde utredas. 
 
Idag pratade jag också med psykologen som haft hand om min utredning. Hon ville veta lite mer om hur jag ser på det som läkaren ser som problem. På något vis kokades allt ihop till att jag reagerar på en del saker som man normalt reagerar på trauman. Allt kryper så långt in i mig att jag omöjligt bara kan skaka av mig det, gå vidare och glömma. Jag är ganska förlåtande, men jag glömmer inte. Jag kan inte glömma, även om jag skulle vilja. Sen finns det förstås saker som jag gjort mitt allra bästa för att förtränga, och det har gått rätt bra. Psykologen tyckte också att allt det som vi pratat om (och lite till) inte var något som skulle gå att ändra i en handvändning. 
 
Jag vet inte. Är jag så jävla uppfuckad? Är jag så sjuk att jag fortfarande behöver prata med min läkare flera gånger i månaden? Ska erkänna att jag ibland inte vet vad som är på riktigt och vad som är skapat i allt det där röriga. Inte så att jag har svårt att skilja på fantasi och verklighet (jag är åtminstone inte psykotisk!) men när läkaren ber mig om en siffra på ångestskalan och hur jag mår, vad jag tänker, hur jag känner så vet jag inte alltid. Det är skitjobbigt när hon vill veta exakt och jag inte vet. Ibland höftar jag ihop något. Ibland säger jag att jag inte minns. Och hela hela hela tiden tänker jag "men hur illa är det egentligen, jämfört med andra?". Jag KAN gå till jobbet. Jag KAN jobba mina timmar. Jag kan ta hand om mina barn och jag mår rätt okej emellanåt.
 
Grejen är bara den att jag ständigt måste vara sysselsatt med något. Läsa något. Lyssna på något. Titta på något. Pilla med något. Så snart jag slutar så kommer alla jävla tankar omedelbart tillbaka. Duschen är värst. Där kan jag inte fokusera på något annat, hjärnan har fritt spelrum och har något jäkla high chaparall där. Jag hinner inte väja, jag hinner inte parera. Och antingen får jag en panikattack eller så badar jag i tankarna. Tankarna som talar om hur jävla dålig jag är. Svag. Feg. Lat. Jag ska inte påstå att jag hör några röster, för så är det inte alls. Det är mina alldeles egna tankar, mitt alldeles egna självhat som jag badat i så galet länge att jag inte längre vet hur det är att vara utan det. Som jag inte kan göra mig av med. Framför allt tankarna om att jag är svag. De äter nästan upp mig om jag låter dem. Om jag inte sysselsätter mig med annat. 
 
Så jag fattar att de flesta inte förstår hur det egentligen ligger till. Det gör jag ju knappt själv när jag har något att göra.
 
Fan. 

Psykosavdelning.

 
Det har verkligen gått upp för mig att 141 är en psykosavdelning. Idag har jag pratat med Natos högsta chef, vilken dessutom äger alla sjukhus i Stockholm. Jag har så svårt att bemöta det här, men jag kör på att nicka och le. Jag har också insett att på den här avdelningen är inte självskador och suicidtankar ett vanligt problem. Jag kunde utan problem få med mig en rakhyvel in i duschen, hon som kollade necessären var en färsking och inte särskilt noga. På 140 fick jag på nåder ta med hårborttagningskräm in i duschen, och då skulle skötaren kolla tuben före och efter. Helst ville hon vara med, men där drog jag min gräns. Ingen ber att få kolla mina fickor när jag kommer in efter att ha varit ute, plastpåsar i min garderob går bra att ha. 
 
Jag blir inte riktigt klok på det här. Jag är här för suicidprevention och skenande ångest. Trots det har jag full frigång, vilket innebär att jag får komma och gå lite som jag vill, men inom sjukhusområdet. (Igår fuskade jag och gick utanför, säg det inte till någon!) De VET att jag har ett självskadebeteende, trots det får jag utan problem ta med mig medicinmuggen efter Theralen in på rummet. Muggen är superlätt att trampa sönder och få vassa bitar från. Det måste de ju veta om? Eller? 
 
Jag tror jag ska förtydliga en sak här, bara för att jag KAN göra mig illa så betyder det inte att jag GÖR det.
 
Det känns verkligen att jag är på fel ställe. Det tokiga med det är att jag känner att jag måste hem, för det här funkar inte, och det är inte det som ska vara drivande i en hemgång. Det ska vara att jag känner mig såpass bra att jag klarar av att vara hemma. Nu är jag inte i så väldigt dåligt skick, jag skuile nog klara att vara hemma, men det här gör mig galen. Bara den grejen att jag igår sa till en skötare att jag har viss ätstörningsproblematik och helst ville vänta lite med att äta tills det blivit lite lugnare, och han omedelbart tittade på min mage och såg tvivlande ut. Att inte förstå att ätstörningar inte alls behöver synas, inte alls går att avgöra utifrån, och att de kan gå åt båda håll... Sånt fattade de på 140.

Rörigt.


(null)


Det har varit en stökig helg. Inte utåt, vi har varit på bio och allt gick bra! Barnen har faktiskt hållit sig hyfsat lugna och vi har inte haft några tider att passa. Jag rensade ut gamla eller inaktuella mediciner och i rena farten fick skafferiskåpet sig lite kärlek. Eller ja, jag slängde ungefär hälften, så man kanske inte ska kalla det kärlek. Vi har tre hyllor i det skåpet, den nedersta upptas av mediciner. Mest mina såklart. 

Men på insidan är det mer eller mindre kaos. Det har gått åt en del Oxascand. Jag är skakig och fumlig, glömmer allt om jag inte skriver upp det. Glömmer ord. Och irriterad! Igår gav jag mig ut och körde bara. Som jag gjorde förr. En stund utan distraktion. En vän gjorde klart att jag var välkommen dit, men det behövdes inte i slutänden. 

Jag känner mig hela tiden som om jag är på väg någonstans. Suget efter att fly blir ibland överväldigande, men jag är vuxen nu. Det funkar inte så längre. Vissa personer skulle definitivt behöva bo lite närmare. Personer jag känner mig trygg hos, om än kanske bara för stunden. 

Jag märker tendenser till självdestruktivt leverne. Det stannar allra oftast vid tanken dock, och det är bra! Det är liksom snyggare att bara göra dumheter på insidan, om du förstår vad jag menar. Ibland kan bara tanken lugna. 

Min relation till mina behandlare har förskjutits. Den står liksom och väger, en ovan känsla. Den delen kan jag inte lösa eller åtgärda, jag kan bara vänta. 

Upp