Jag fattar...

 
Jag fattar att ni tröttnar på mitt eviga egognäll. Jag tröttnar för fasen själv. Men jag behöver också skriva, jag behöver sätta ord på eländet och jag behöver förklara. Jag VILL inte att ni ska tycka att jag är jobbig eller tjatig, jag vill att ni ska förstå det ni ser men kanske inte förstår. Så. Jag lägger texten såhär så slipper ni få den i ansiktet på facebook.
 
Sen sist då. Jag har varit på Stockholm Centrum för Ätstörningar och träffat två jättefina läkare som verkligen visade att de förstod vad jag pratade om. De bekräftade att mina tankar och känslor inte är onormala, att de tvärtom är vanliga hos patienter med ätstörningar. Kroppsundersökning, längd, vikt, blodtryck, temp. Hela kitet. Jag har fortfarande ett helt normalt BMI, jag är inte underviktig på något vis. Provtagning ordinerades, alla prover ser bra ut, utom litiumkoncentrationen, men det visste jag redan. Och det är lätt att åtgärda.
 
Men alltså. Alla. Prover. Ser. Bra. Ut. Min kropp tar uppenbarligen ingen större skada av att jag inte äter. Blodvärden, lever, njurar, hjärta... Allt är normalt. Så varför skulle jag ens få för mig att börja äta? 
 
I nuläget äter jag inte alls, om jag kan välja. Då och då gör jag det ändå, lite socker för att klarna till. En macka för att magen gör ont. Men jag mår så jävla dåligt efteråt att det fan inte är värt det. Ångesten är brutal, det slår väldigt lätt över i ren panik. Jag vill bara springa från mig själv, kräkas och sova på en gång. Hur jag än gör blir det fel.
 
Det är SÅ många som sagt "skulle du rekommendera en kompis eller ditt barn att äta som du gör?". Och nej, det är självklart att jag inte skulle göra det. Men det är en jävla skillnad. För mig. Jag är den som alltid säger "kom ihåg att äta, du behöver det för att orka" när någon mår dåligt. Det är viktigt, jag vet. Men då handlar det om en person som är värd att må bra. Inte om mig.
 
Och vad är det då som avgör om en person är värd att må bra eller inte? Högst oklart. En grov definition kan väl vara att en person som gör gott för andra, ger något till andra och liksom tillför något är värd att må bra. Sån är inte jag. Jag är den där gnälliga jäveln som har en hel rad med diagnoser och problem, men som aldrig blir friskare. Så nej. I min värld är jag inte värd att må bra.
 
Det är inte det att jag är dum i huvudet och inte förstår vad svält gör med kroppen. Tro mig, jag vet massor om det. Jag vet precis hur jag borde agera, slänga ut vågen och ha tydliga rutiner. Men nej, jag kan inte motivera mig själv till att komma dit. Det här handlar inte om vikt och utseende, eller kalorier, men jag skulle ljuga om jag påstod att inte vågen triggar mig. Det är ju fantastiskt tillfredsställande att se de där jävla siffrorna minska för varje dag som jag håller mig fastande. Jag kan påverka min kroppsform, och det är ett bra sätt att ha kontroll. För mig. 
 
Summa summarum: Jag vet att det jag pysslar med är skit, att det blir farligt i längden. Men min kropp mår bevisligen bra än så länge, så händer inget drastiskt så kommer jag inte förändra något. Jag kommer att få hjälp på SCÄ, men jag är inte säker på att jag vill det längre. 
 
Och igen. Jag är ledsen om ni tröttnar. 
 
Sköt om er.
Upp