utanpersonligtansvar

 

Jag vet inte om jag egentligen behöver sätta en TW (TriggerWarning) här, men det är kanske lika bra. Så ingen behöver bli överraskad eller så, även om jag är hyfsat säker på att alla som läser redan känner till det lilla problemet...

 

Så. Det har hänt en del. Jag har bytt boende två gånger sen i april, men nu har jag landat i min egen lägenhet. Det är ovant. Märkligt. Ensamt. Mysigt. Fantastiskt. Det kommer bli bra när jag bott in mig och vant mig.

 

Sen i april har jag lärt mig så otroligt mycket, om andra men mest om mig själv. Jag vill kanske inte säga att jag börjat läka, men jag har börjat gå på den stigen åtminstone, mot läkning. Kanske ägnar jag mig just nu mest åt kartläggning, observationer och reflektion. Plötsligt förstår jag en del av vad min fina psykolog Joakim sa åt mig, jag kan liksom sätta in det i min vardag och förstå lite mer. 

 

Jag vet ju sen långt tidigare att jag processar långsamt och inte gillar förändringar så värst mycket. Jag behöver tid på mig för att anpassa mig, men får jag bara det så brukar det sällan vara några problem. Jag behöver bli förvarnad och vill veta vad som kommer hända så jag inte blir överraskad och behöver hantera det akut. Något jag också blivit varse är att jag är en jävel på att kompensera mitt dåliga mående, och när någon behöver mig, min styrka på något vis, så kan jag ge det. Jag blir lugn när andra får panik och klarar många gånger av att lösa situationen och samtidigt ingjuta någon form av lugn. Det är nog min största styrka. Och svaghet. För efteråt, när jag kliver ur vårdarrollen behöver jag återhämtning, vila, andas. Och jag kan inte säga nej. Jag blir automatiskt den som tar hand om, men det tär väldigt mycket på mig. Jag har svårt att hitta balansen, jag ger allt jag är och allt jag har, tills jag kraschar. En annan svaghet jag har är att jag inte kan förmedla det så bra, förrän jag blir desperat, och då uppfattas jag som arg. Jag jobbar på det...

 

De senaste månaderna har jag bott tillsammans med en person som är så väldigt olik mig, men samtidigt har vi mycket gemensamt. Vi krockar ibland, men kan man bara prata så löser det mesta sig. Kommunikation. Det är så jävla viktigt. PRATA OM DET. Jag vill gärna berätta och förklara varför jag reagerar som jag gör, utan att för den sakens skull rättfärdiga det, bara förklara. För att inte bli betraktad som sur eller arg när jag egentligen är ledsen eller sårad. Pernilla sa det så bra, hon formulerade det så enkelt att jag återigen förundras över hur bra hon känner mig. Jag sa till min "hyresvärd" att jag faktiskt sällan är sur, något han inte höll med om, och då sa hon "nej, Linda är sällan sur, hon är snarare ledsen och sårad men missuppfattas och blir kallad sur". Något i den stilen. Och det är precis så det är. Jag har enormt svårt att visa att jag är ledsen, det är så mycket enklare att visa ilska. Som ett skydd. 

 

För jag skyddar alltid mig själv. Micke menar att jag alltid ser på saker negativt, och det är en sanning med modifikation. Jag går igenom olika scenarier i förväg, för att vara förberedd på allt. Damage control. Jag har inte råd att bli överraskad och ledsen utan förvarning. Då hinner jag inte dölja vad jag känner. Något sånt. Så ja, jag väntar mig det värsta men hoppas på det bästa. Inte det mest sexiga personlighetsdraget kanske, men det är viktigare att skydda mig själv.

 

Och ätstörningen då? Jo... Jag har gått upp ungefär 5 kilo sen april, och det är okej. 62,6 kilo var väl i lägsta laget kanske. Jag har träffat och pratat med behandlare på SCÄ, och plötsligt fick de för sig att jag behövde en högre vårdnivå. Först pratade de om dagvård var tredje vecka, men sen skulle det tydligen vara varje vecka. Jag fick panik och bestämde att vi skjuter på det till hösten. Om ens då. Jag vet inte. Grejen är att det är inte själva behandlingen som skrämmer, jag behöver den säger de, utan tiden då jag ska vara hemma ensam, med alldeles för mycket tid att tänka, grubbla och agera. Och jag törs inte. Inte för att jag vet hur jag ska lösa det annars, men ja.... Vi får se. Hur som helst så väger jag mig mer sällan, och jag äter faktiskt varje dag. Bara en gång om dagen, men jag äter. Och det är okej. Jag hatar att känna att jag har ett litet veck under hakan, jag hatar att se och känna min mage, min kropp. Men jag blundar för den. 

 

Det som är så jävla sjukt, som till och med jag märker, är ju att jag för två år sen vägde 95 kilo, men jag upplever att min kropp ser likadan ut nu som då. Trots att jag ser på alla mina kläder att det inte stämmer. Trots att jag ser, med kläder på, att jag inte är likadan. Ändå... Jag antar att det är det störda med ätstörningen. Kroppsuppfattningen. Kanske är det också därför jag törstar efter närhet, för att få känns någon annan mot kroppen än bara mig själv? Alltså det räcker med ett barn i knät, står med axeln mot en kollega, sno en kram i verkstan, vad fan som helst. 

 

Nä. Det här var tydligen triggande. För MIG. Vad fan? Nåja. Jag mår ändå okej, tror jag. :)

 

.