Tårar.
När man berättar för någon att man är deprimerad så brukar folk anta att man gråter mycket. Att man är ledsen ofta. För mig stämmer det inte alls. Jag gråter extremt sällan normalt. På begravningar förstås, och ibland av att barnen gör något fint, "kärlekstårar" som de kallar det. Inte ens ångest brukar få mig till det. Men nu... Vad fan, jag grinar för allt?! Vid ångest, när jag någon är snäll mot mig, när jag saknar barnen, när jag är trött. Herrejävlar.
Jag har aldrig varit sådan som gråter ofta, inte när jag var liten heller, vad jag minns. På sätt och vis är det rätt dåligt att inte vara förmögen till att visa även sådana känslor, andra tenderar att tro att man inte blir berörd eller ledsen. Eller att den där ångesten som verkligen äter upp en inifrån är så farlig som man påstår. Att man kanske bara behöver rycka upp sig.
Men. När man gråter är man sårbar. Då vill folk hjälpa och veta, och jag kan inte förklara. Jag blir oftare arg och irriterad, för då är det mer legitimt att fräsa ifrån, men å andra sidan tror andra att jag är sur då, inte att jag håller på att gå sönder. Jag har så många gånger blivit kallad sur eller svår, när det är precis motsatsen jag känner. Men det är så himla svårt att förklara så andra förstår, utan att känna det som att jag tigger om ömkan. Det är det inte det jag vill ha, det jag helst vill ha är någon som tar tag och styr upp. Som vet vad som ska göras, som inte behöver fråga. Och det är ta mig fan en omöjlig önskan.
Häromdagen ångestpromenerade jag. En mil. Jag bara gick, visste inte vart jag skulle eller hur långt jag gick, men var klok nog att slå på Runkeepern innan jag gick, för att ha en karta och lite koll. Det blev mörkt och jag blev trött och det jag önskade just då var att någon kom och tog min hand och tog över. Som tog ifrån mig kontrollen en stund, som tog över ansvaret. Jag tror att det är det som ändå är skönt med att vara inlagd på sjukhus, jag behöver inte bry mig om ens mig själv. Det finns någon där som säger åt mig att äta, som ger mig mat och mina mediciner, som observerar mig och som tar hand om mig. Ibland är det fantastiskt skönt, särskilt när man normalt alltid har koll på allt. En del tycker det är vidrigt, jag tycker det är skönt. Jag får vara passiv.
Jag känner mig så in i helvete jävla vilsen. Hela tiden. Jag orkar inte med det här. Jag vill inte ha det så här. Det känns som att jag hänger löst och bara följer med, utan styrning, utan vilja, utan önskningar. Jag har ingen förmåga att planera, inte ens skriva en enkel lista för att handla. Jag har ingen koll. Jag hatar det. Hatar det så innerligt.