"Min man är barnvakt"

 
Då och då träffar jag på folk (främst mammor...) som stolt berättar att deras män är barnvakt. Åt sina egna barn. Eller att mannen varit så himla duktig och givit barnen frukost. Eller att hon var tvungen att gå upp tidigt för att kontrollera att mannen klätt på barnen vettiga och matchande kläder.
 
Eller för all del, åt andra hållet, mammor som öppet talar om hur dålig pappa och partner mannen är, eftersom han till exempel inte flätat håret på lillan innan hon gick till förskolan, eller hade tv:n på fast barnen var vakna. Eller som givit lillkillen Risifrutti när de var på utflykt i stället för den ekologiska och hemgjorda yoghurten som mamman planerat.
 
Kom igen! Vad sysslar ni med? För det första; är era män inte lika mycket och bra föräldrar som ni själva? För det andra; vad spelar det för roll om hundra år? Och för det tredje; varför måste ni hänga ut era män och berätta för alla hur dåliga de är?
 
Det första. Jag har ett stort kontrollbehov. När jag och Andreas träffades tyckte jag det var jobbigt att han vek tvätten på annat sätt än jag själv. Det kliade i hela kroppen efter att få riva ut alla kläder och lakan (framför allt lakan!) och vika in det igen, på mitt sätt. När Leon föddes hade jag ständigt åsikter om vilka kläder han hade på sig, vilket till slut resulterade i att Andreas aldrig klädde på honom utan att kolla med mig först. Men vet ni? Det går att jobba på, det där kontrollbehovet. Andreas gör sitt bästa när han ansvarar för barnen, och jag gör mitt bästa när jag har ansvaret. Vi gör inte alla saker likadant, men vi är lika bra eller dåliga föräldrar för det. Jag är inte bättre förälder för att jag viker barnens bodys i "tre plus tre" eller rullar påslakan så att de blir lika stora allihop. Andreas är inte bättre förälder för att han gör i ordning ersättning snabbare eller får barnen att somna på tre sekunder. Och han är definitivt inte barnvakt åt sina egna barn, han "har barnen" medan jag gör annat.
 
Det andra. Jag insåg efter ett tag att det spelar ingen som helst roll om Leons byxor och body är omaka. Det gör ingenting om påslakanet har fått några skrynkor i skåpet. Och det har ingen betydelse om tjejerna somnar i body och byxor i stället för i pyjamas. Det ligger enbart hos mig, det är bara jag som mår dåligt av att gå och störa mig på det. Så länge ungarna mår bra så är det inget fel.
 
Det tredje. Självklart gnäller även jag på min man, det gör vi nog alla. Men jag väljer var jag gör det, och vilka som hör på. Jag respekterar min make alldeles för mycket för att hänga ut honom totalt i en blogg där vem som helst kan läsa. På sätt och vis tycker jag att det beteendet säger väldigt mycket mer om kvinnan i fråga än om mannen (ja, jag generaliserar lite, självklart finns det situationer där förhållandena är omvända), varför väljer man att stanna hos en man som är så dålig? Varför väljer man att bli mamma åt sin partner? Vad fasen, jag påminner självklart Andreas om saker ibland, liksom han gör åt mig, men han får göra sina egna misstag, och det är just vad de är, HANS misstag och val. Inte mina. Jag behöver inte sopa framför honom hela tiden, eftersom vi båda är vuxna, vi är egna individer och så länge vi inte gör något som skadar någon annan så finns det ingen anledning till att någon ska börja tjata och gnata.
 
Så, lita på att papporna till era barn klarar av att ta hand om dem, om lillan är rufsig i håret när hon kommer till förskolan så spelar det ingen som helst roll, försvara inte, bortförklara inte, du behöver inte ens kommentera det. Om ni inte kan lita på att era män gör sitt bästa, varför stannar ni kvar då? Är det inte bättre att i så fall vara ensamstående i stället för att agera mamma åt en vuxen man?
 
Skärp er, för fan!
Allmänt | | En kommentar |

Cirkusfölje.

 
Vår familj må vara lite annorlunda, men vi är ta mig fan inget cirkusfölje! Jag kan inte gå och handla utan att bli stoppad ett flertal gånger. Jag fattar att det inte är varje dag man ser tvillingbebisar på Ica (jag hade knappt sett några innan jag fick egna) och visst tycker jag att mina tjejer är ovanligt fina och nog blir jag lite stolt när någon ger dem uppmärksamhet. Men kan man inte läsa av läget lite innan?
 
En vanlig handling består av att Andreas och Leon plockar varor och jag och tjejerna stoppas och ska pratas och gullas med och ställas tusen frågor.
 
Ja, det är tvillingar.
 
Det är två tjejer.
 
De vägde ungefär 3 kilo styck.
 
Ja, de verkar vara enäggstvillingar.
 
Ja, det är mycket jobb.
 
Nej, de skriker inte hela nätterna.
 
Ja, jag ammar dem (vad fan har du med det att göra!?).
 
Jo, vi har ett till barn, tack tack.
 
 
Sådär, nu har jag rabblat vad jag nästan alltid får svara på. Jag börjar ledsna.
 
Jag hör många som vänder sig om bakom ryggen på mig, när jag gått förbi, med små "åh" och "ah" och "gud, så söta!". Helt okej, jag ler mot tjejerna och är glad att vi slipper stanna.
 
Sen finns det de som bara ler mot mig och barnen och säger "vad fina de är, grattis!" eller något i den stilen. Tack tack, jag går vidare.
 
De som ska stanna mig och berätta egna minnen om bebisar eller kanske egna tvillingar. Suck. Låt mig gå nångång!
 
De som ska klappa och peta och ropa till sig halva släkten som ska ner och gräva i vagnen. För helvete! Låt oss vara!
 
De två första scenarierna är helt okej och känns trevliga, bebisar väcker uppmärksamhet, särskilt två stycken likadana, det förstår jag. Bebisar talar till något primitivt i oss, man bara måste kommentera ibland.
 
Det tredje är okej ibland, beroende på dagsformen. Om jag och tjejerna är pigga och glada kan det vara trevligt med en liten pratstund, någon som förstår hur det är att ha två, som faktiskt kan komma med något litet tips eller bara önskar en lycka till, med värme. Det är inte okej att komma fram och berätta om sin kollegas farmors kusinbarn som också hade tvillingar (eller var det kanske bara en, förresten?) medan flickorna gallskriker och jag gör allt för att få dem lugna och inte alls har varken tid eller lust att småprata lite. Läs av läget lite, kanske?
 
Men den sista är absolut värst. Ingen har rätt att börja peta på mina bebisar utan att fråga! I förrgår var det en tant som handgripligen hindrade mig från att gå vidare genom att lägga en hand på vagnen och hålla i den(!) när jag försökte köra vidare, eftersom hennes väninnor också måste titta på bebisarna. Och jag är alldeles för snäll för att fräsa ifrån. När hon dock frågade "hur hinner du med?" så var det bra nära att jag svarade att det skulle gå bättre om jag fick handla i fred. I övrigt förstår jag inte vad andra har att göra med hur mina barn får mat? Kanske skulle börja svara "nej, de får korv med bröd" nästa gång jag blir tillfrågad om jag ammar eller ej? Och vad ska du göra med informationen att de är födda vaginalt i vecka 38+5? Gå hem och skriva en bok?
 
Har ni tips på bra (och lagom snälla!) sätt att avspisa folk så hit med dem! Jag vill inte att okända människor tar i mina barn, eller fysiskt hindrar mig från att gå, men jag är alldeles för mesig för att säga ifrån ordentligt.
Allmänt, Gnäll | | Kommentera |

Sjuka barn och män.

 
Ja, här hemma har vi rejäl sjukstuga. Vi började redan i fredags med att Andreas kände sig febrig och hängig. Jaja, sånt som händer, han hade ju just börjat jobba och vi vet alla hur man kan känna sig efter en lång jobbvecka. Men på lördagen var det Leons tur, 39 graders feber och lite snorig, men pigg på söndag morgon. Söndag kväll tog jag över stafettpinnen och fick feber, tjejernas temp kröp upp mot 38, inget att bråka om egentligen, de mådde hyfsat bra. Måndag morgon var vi alla pigga...
 
...tills på kvällen, då Andreas återigen fick feber, liksom både Ella och Tilde. På tisdagen ägnade vi hela dagen åt att gå till olika läkare. Andreas fick konstaterat halsfluss och hämtade ut penicillin, jag opererade bort en liten grej på fingret som jag haft ett par månader (coolt som fasen att bli stucken i fingret ett par gånger och sen kan de skära och karva i en utan att det känns!), flickorna blev undersökta på grund av febern och de är bara förkylda, och slutligen kontrollerades Leon och jag för strep-A (med negativa provsvar, jäjj!). Så nu vet vi vad vi lider av, allihop.
 
Andreas blir sakta men säkert bättre, flickorna går upp och ner hela tiden, Ella satte någon form av rekord tidigt i morse med 39,5. Stackars småungar, det är inte lätt att ha så hög feber när man knappt förstått att man inte längre ligger i magen. :( I kväll fick de i alla fall alvedon så de kan sova bättre i natt. Jag har också haft feber till och från, enbart nattetid, men Leon har hållit sig frisk. Skönt! Jag hoppas verkligen att vi alla är friska på lördag, vi ska nämligen på bröllop då, är det tänkt!
 
 
För att fortsätta prata om läkare så var jag till gastroläkaren igår, de hittade ju förändringar på min lever under graviditeten. Dessa skulle undersökas med MR (magnetkamera) när tvillingarna var födda, och det är gjort. Den visade absolut ingenting. Trots kontrast. Så ja, de förändringar man såg (som för övrigt var rätt många och stora och som ultraljudsläkarna inte hade en aning om vad de kunde vara) finns helt enkelt inte längre kvar. Alla provsvar är dessutom toppenbra, och man har tagit många prover. Det är bara ett prov som är lite utanför referensvärdena, och det har varit aningens förhöjt tidigare också, så det ska tas om. Dock är det provet också lite märkligt, eftersom det följer ett annat värde, om det ena är höjt så är det andra också det, men så är det inte i det här fallet.
 
Nåja, jag mår faktiskt bra ändå, och hittar de ingenting så får jag väl bara leva med att kroppen är både märklig och fantastisk.
 
 
Några små reflektioner;
 
¤ När man har tre barn under två år så kan man faktiskt inte räkna med att gå på toa i lugn och ro. Har man inte en unge inne i badrummet så är det någon på utsidan som vill komma in. Jämt.
 
¤ Varm mat är en lyx.
 
¤ Ska man ha hund så ska man banne mig ha tid med den också. Att släppa ut den ensam på tomten är INTE att rasta den. Punkt.
 
¤ Om man nu är vid Flygfyren och tänker sig att man ska parkera sin bil, varför inte då bara titta efter hur det är skyltat, och målat på marken? Om det finns övermålade vita streck så borde man rimligen anta att det inte längre är parkering där, och således parkera sin lilla bil någon annanstans. Helst innanför "p-skylten". Och om man nu ändå inte gör det, utan tänker parkera mitt på vägen, då kan man ge fan i att bli sur för att någon (jag) tutar lite försiktigt för att få komma fram.
 
¤ Är det någon som vet hur man agerar om man hamnar vid ett icke-fungerande rödljus? Alltså ett som enbart visar rött? Vem ringer man? Får man köra mot rött eller korsa en spärrlinje om man inte är i vägen för någon eller om polisen ser?
Allmänt | | En kommentar |
Upp