Läkaren ringde, hur jävla skev är jag egentligen?

 
 
 
Det är såklart inget ovanligt. Jag har väldigt mycket kontakt med min läkare, mitt frikort gick ut 27 april, den 11 maj fick jag ett nytt. Gränsen för frikort går vid 1100 kronor. You do the math. När jag pratar med andra med samma diagnos som jag så träffar de läkare kanske två gånger om året. Några träffar sin läkare varannan månad. Enstaka träffar varje månad. Min läkare låter det gå högst två veckor mellan samtalen. Någon extra vecka om jag har en stadig kontakt med annan behandlare. Det har jag inte nu och därmed hör hon av sig ofta. 
 
Det var inte förrän hyfsat nyligen som jag insåg att det förstås finns en anledning till att hon ger mig så mycket tid. Jag kan väl inte påstå att det egentligen är särskilt positivt. Jo, förstås, det är bra att få den vård man behöver(?). Jag är glad att jag har en läkare som är engagerad. Men det är en lätt surrealistisk känsla att hon gör bedömningen att jag behöver så mycket vård. Det var samma när jag var inlagd på 140 (2015), det var egentligen ingen stor grej för mig att vara där, men att läkarna ansåg att jag behövde inneliggande vård i två månaders tid... Jag bör ju varit i rätt dåligt skick? Allt som oftast så tänker jag att jag inte är särskilt sjuk, att jag kanske till och med mest är lat? Men så berättar jag för min läkare, hon får den där minen hon får när hon blir bekymrad men inte vill visa det (jodå, jag har lärt mig hur det ser ut) och så bokar hon in en telefontid dagen efter. Det borde ju innebära att jag är sjukare än jag själv tror. Någonstans så tänker jag att jag bara är lite svagare än gemene man, att jag bara inte klarar av att hantera de känslor, impulser och svängningar lika bra som andra gör. Det har förstås att göra med alla "men skärp dig" och "alla är lite deppiga ibland, man får bita ihop" jag fått höra. 
 
Jag har alltid trott att den ångest jag känner är något som alla känner, lika ofta som jag, men att de kan fungera ändå. Men sakta börjar jag inse att det inte är lathet. Att det inte bara är att bita ihop. Att ihopbitandet faktiskt kan vara rent skadligt. Att min förkärlek för destruktiva handlingar inte är något jag delar med andra. Vissa andra, såklart, men inte med vanligt folk. Att det inte handlade om vanlig tonårstrulighet, att jag hade kunnat få diagnos redan då, om jag, eller någon annan, förstått att det behövde utredas. 
 
Idag pratade jag också med psykologen som haft hand om min utredning. Hon ville veta lite mer om hur jag ser på det som läkaren ser som problem. På något vis kokades allt ihop till att jag reagerar på en del saker som man normalt reagerar på trauman. Allt kryper så långt in i mig att jag omöjligt bara kan skaka av mig det, gå vidare och glömma. Jag är ganska förlåtande, men jag glömmer inte. Jag kan inte glömma, även om jag skulle vilja. Sen finns det förstås saker som jag gjort mitt allra bästa för att förtränga, och det har gått rätt bra. Psykologen tyckte också att allt det som vi pratat om (och lite till) inte var något som skulle gå att ändra i en handvändning. 
 
Jag vet inte. Är jag så jävla uppfuckad? Är jag så sjuk att jag fortfarande behöver prata med min läkare flera gånger i månaden? Ska erkänna att jag ibland inte vet vad som är på riktigt och vad som är skapat i allt det där röriga. Inte så att jag har svårt att skilja på fantasi och verklighet (jag är åtminstone inte psykotisk!) men när läkaren ber mig om en siffra på ångestskalan och hur jag mår, vad jag tänker, hur jag känner så vet jag inte alltid. Det är skitjobbigt när hon vill veta exakt och jag inte vet. Ibland höftar jag ihop något. Ibland säger jag att jag inte minns. Och hela hela hela tiden tänker jag "men hur illa är det egentligen, jämfört med andra?". Jag KAN gå till jobbet. Jag KAN jobba mina timmar. Jag kan ta hand om mina barn och jag mår rätt okej emellanåt.
 
Grejen är bara den att jag ständigt måste vara sysselsatt med något. Läsa något. Lyssna på något. Titta på något. Pilla med något. Så snart jag slutar så kommer alla jävla tankar omedelbart tillbaka. Duschen är värst. Där kan jag inte fokusera på något annat, hjärnan har fritt spelrum och har något jäkla high chaparall där. Jag hinner inte väja, jag hinner inte parera. Och antingen får jag en panikattack eller så badar jag i tankarna. Tankarna som talar om hur jävla dålig jag är. Svag. Feg. Lat. Jag ska inte påstå att jag hör några röster, för så är det inte alls. Det är mina alldeles egna tankar, mitt alldeles egna självhat som jag badat i så galet länge att jag inte längre vet hur det är att vara utan det. Som jag inte kan göra mig av med. Framför allt tankarna om att jag är svag. De äter nästan upp mig om jag låter dem. Om jag inte sysselsätter mig med annat. 
 
Så jag fattar att de flesta inte förstår hur det egentligen ligger till. Det gör jag ju knappt själv när jag har något att göra.
 
Fan. 

Den stora ensamheten.

.
 
I ett forum för bipolär sjukdom diskuterades vad de sjuka upplever som är det värsta med sjukdomen. Många nämnde de ständiga svängningar (nej, bara för att man får mediciner betyder inte det att allt blir bra. Det är inte febernedsättande vi pratar om.) eller att det kan vara svårt med relationer. För min del så är svängningarna inget större problem, mitt grundläge är depression, min senaste ordentliga uppåtperiod hade jag september 2015, och den var medicininducerad. Jag har korta perioder av eutymt (neutralt) stämningsläge, vilka jag uppskattar enormt. Mina relationer... Ja, vad ska jag säga? Jag är inte särskilt social längre, så jag kan kanske inte säga att jag har så många relationer. Men jag förstör dem inte under hypomana episoder, jag är inte otrevlig och skriker åt folk eller får utbrott. Fast det är klart, min tystnad är väl knappast vårdande för en relation. Att Andreas står kvar och står stadigt förundras jag över. Jag orkar inte alltid ens med mig själv, än mindre andra.
 
Det jag nog tycker är värst med hela den här skiten är ensamheten. Den stora ensamheten. Den beror överhuvudtaget inte alls på att jag saknar fantastiska människor som är villiga och beredda att lyssna. Verkligen inte. Jag vet att jag har stöd, personer som tar emot mig med öppna armar om jag behöver. Min läkare finns där. Litiumsjuksköterskan finns där. Jag vet att vården mobiliserar om det krisar. Men jag kan inte berätta.
 
En del saker som händer går inte att förklara. En del saker vill jag inte ge till någon annan. En del saker är för tunga för att dela. En del saker kan ge negativa konsekvenser om de kommer fram i ljuset. Jag vill och behöver ibland skydda andra från mitt jävligt kletiga och kaotiska inre. Det låter som en klyscha, men skulle jag berätta allt som händer, allt det där som är så svårt att förklara, som inte går att förklara, så skulle andra se på mig på annat sätt. Kanske börja fundera och oroa sig. Jag vet, jag har provat. Att andra oroar sig, att jag skulle ta plats, det går inte. 
 
Och då blir det ensamt. När det är dåligt och jag får en impuls att ringa någon så stannar det alltid vid "tänk om jag stör". Eller "hur ska hen kunna hjälpa mig?". "Vad ska hen tro..?" Jag vet att psykvården finns där. Men dels är jag sjukt sjukt dålig på att påbörja ett samtal där jag behöver hjälp med mig själv. Får jag "fel" bemötande så lägger jag på. Som alltid. Och, psykvården och jag har inte samma defintion på vad som är akut. Därför är jag tyst. Ibland, hos läkaren, börjar jag prata. Jag ser att hon smygtittar på klockan, tiden hos henne är begränsad. Hon förstår inte alltid vad jag vill få fram, men jag har förtroende för henne. Det finns ett fåtal personer som jag bestämt mig för att inte ljuga för. Inte skydda. Inte försköna.
 
Och gissa vad det innebär? Att jag drar mig undan och skapar en distans. Jag fastnar i ensamheten, trots att jag har allt stöd i världen.
 
Det är det värsta.
 
 
.
 
.

”Behöver jag vara orolig?”

Jag vet inte hur jäkla många gånger jag fått höra de orden, från både anhöriga och sjukvården. Jag förstår naturligtvis varifrån frågan kommer, varför och vad som menas, men jag blir så irriterad av den. JAG ansvarar väl för fasen inte över din oro? Är du orolig så är du, det kan jag inte göra något åt. 

Och jag skulle väl för allt i världen aldrig svara "ja" på den frågan? "Ja, du behöver vara orolig, nu får du sitta hemma och vara det i fem dagar tills vi ses igen." Och förlåt, men när du börjar vädja till mitt samvete tappar jag lite förtroende för dig. Jag vägrar bära dina skuldbeläggande frågor och känslor. I mitt huvud är det alldeles pinfullt med skuld och skam, lägg inte sten på börda är du snäll. Särskilt inte om du möter mig inom vården. DU är där för att hjälpa MIG. Inte för att skuldbelägga mig för att jag mår så jävla dåligt att jag inte tänker klart, eller få mig att hamna i en situation där jag plötsligt bär ansvaret för hur du mår och känner. Lägg av!
Gnäll, bipolär, förtroende, psykisk ohälsa, rant | | En kommentar |
Upp