Funktionsnedsättning.

Som bekant har jag lidit av depressioner och ångest sen jag var barn. Jag har testat antidepressiv medicin men inte fått något bra resultat. Det dröjde ända tills jag var 30 år gammal innan jag fick min rätta diagnos - bipolär typ 2. IDAG hörde jag för första gången någon som kallade mitt tillstånd för en funktionsnedsättning. Jag har inte tänkt på det så. Jag har naturligtvis förstått att jag har svårt att klara av sånt som andra fixar utan att tänka på det, men jag har mer tänkt att det beror på att jag just då är i en depression, eller en hypomani. Men det här kan mycket väl hänga kvar hela livet. Funktionsnedsättningen alltså, det bipolära VET jag att jag kommer få leva med.
 
En klar fördel med att ändå ha en funktionsnedsättning är att jag har rätt till hjälp. Till exempel kan min arbetsgivare få bidrag för att anpassa arbetsplatsen så den passar mig. Det öppnar ju upp en massa nya möjligheter, yrken jag ratat för att jag inte tror mig klara det skulle kunna vara aktuella igen, med lite anpassningar. 
 
Ibland slår det mig att jag är så fruktansvärt dålig på att prata om hur jag mår, ingående. Det var faktiskt mamma som för något år sen frågade "men vad är det egentligen som gör att du inte kan jobba?". Jag var tvungen att fundera. I första hand är det ångest som förstör. Ingen ångestriden människa gör ett bra jobb. Sen är det en massa följer av det. Får jag ångest är jag ännu mer stresskänslig än vanligt. Jag blir fysiskt dålig. Jag glömmer saker och kan inte fokusera. Jag får katastroftankar. Det låter kanske som det är något som man kan skjuta undan, om man bara skärper till sig. Kanske kan jag det, ett tag. Sen kraschar jag hårt. Det är inte värt det. Det är inte bara det omedelbara obehaget, det är det som släpar efter. För mycket stress kan trigga ett skov, uppåt eller neråt kan jag bara gissa. Varje skov lämnar hjärnan mer sårbar för ännu ett skov, och sådär håller det på. Ju fler jag får ju fler kommer jag få. Tiden mellan skoven tenderar att bli kortare och kortare hela livet. Men jag medicinerar ju, och kan förhoppningsvis hålla både topparna och dalarna borta. 
 
Min psykolog frågade mig hur det känns när jag är deprimerad. Jag kunde inte svara. Det känns som att det är mitt naturliga tillstånd, det bara svänger lite litegrann, uppåt och nedåt. Ibland är det bättre, ibland är det sämre. Ibland tänker jag inte på att jag mår apa, ibland är det det enda som uppfyller mina tankar. Men det finns ju alltid där, så länge jag inte är hypomanisk. Jag vet inte om det begränsar mig, jag är så van. 
 
Något som däremot begränsar mig är min sociala fobi. Eller sociala ångest, som det heter nu. Det händer att jag inte åker och handlar ensam för att jag tycker det är så jobbigt med människor. Har jag sällskap är det lättare att skingra tankarna. Jag tycker det är sjukt jobbigt att äta tillsammans med människor jag inte känner väl. Jag ringer inte ens och beställer pizza på grund av det här. Förr kunde räkningar gå till inkasso och kronofogden för att jag inte klarade av att lyfta telefonen och ringa ett simpelt samtal. Jag tackar nej till diverse sociala tillställningar för att jag tror att jag inte fixar det. 
 
Jag har förstått att det finns de som absolut inte kan tänka sig att jag har social ångest, och jag kan på sätt och vis förstå det. Det jag måste göra gör jag ju, och det jag ignorerar lider bara jag av. Oftast. Jag har ändå ganska lätt att prata med nya bekantskaper, jag kan ställa en fråga på ett föräldramöte, men när jag kommer hem är jag helt slut. Jag blir arg och irriterad för att det blivit för mycket. Jag vet inte hur jag ska reda upp det här, jag har ju förstått att tidiga insatser är viktiga, jag har förmodligen haft det här i sådär 20 år. När jag var liten fick jag ofta ont i magen när vi skulle göra något, åka bort, gå på fest... Det var inget fel på min mage, och såhär i efterhand har jag förstått att det var ångest. Redan då. 
 
En del av mig vill självklart bli så frisk det bara går. En del av mig vill inte, jag vet inte hur man är och gör när man är frisk. Vem är jag då? Det kanske är någon jag inte alls tycker om? Hur är det att vakna på morgonen och känna att man inte behöver tänka på hur man mår, för det finns inget att tänka på? Att kunna köpa rakblad till hällskrapan utan att få impulsen att gömma undan ett för framtida bruk? Att med lätthet sätta sig och äta tillsammans med sina kollegor eller ytliga bekanta? Att känna att man slutit fred med sig själv, att man inte ständigt jagas av tankar om att kroppen och hjärnan svikit? 
 
Jag har ingen aning. De gånger jag "mått bra" har jag varit hypomanisk. Det är definitivt inte att må bra, även om det känns bra. Jag älskar att vara sån! Det är fantastiskt!
 
Tänk om jag vetat om allt det här mycket tidigare, kanske fått rätt hjälp redan när jag var 18 (senast!). Kanske hade jag mått bättre, men framför allt hade jag inte gjort så många människor illa på vägen. Jag har förstört så jävla mycket på grund av hur jag mått, jag skäms som en hund när jag tänker på en del saker, och kunde jag göra det ogjort hade jag gjort det direkt. Å ena sidan vill jag be en del personer om ursäkt, men å andra sidan vill jag inte kontakta dessa personer igen. Jag tror inte det skulle ge dem något. De får tro att jag bara var dum i huvudet, det är enklast. 
 
(Sen finns det förstås en person som jag faktiskt bad om ursäkt, jag var inte snäll mot honom. Jag kunde inte fått bättre respons, han tackade för ursäkten, utan att försöka släta över eller säga emot. Han förstod tidigt att det var mer än bara lite deppighet, men jag förmådde inte förstå hur det påverkade honom.)
 
Jag försöker inte skylla ifrån mig på sjukdomen, det är jag som tagit alla beslut, jag som agerat, jag som hanterat, och inte hanterat. Men till allra största delen har jag varit påverkad av den här satans sjukdomen, vilket jävlats med mitt omdöme. Rejält. Jag kan bara hoppas att resten av livet kan löpa lite mer smärtfritt, att jag kan undvika att göra fler människor illa. Hur Andreas står ut förstår jag inte. Jag är förmodligen svinsvår att leva med.'
 
 
Gnäll, Social ångest, bipolär, psykisk ohälsa | | Kommentera |

Självförtroende och självkänsla.

Det dröjde tills jag var vuxen innan jag förstod att självförtroende och självkänsla inte är samma sak. Så kanske det är för fler? Jag önskar att mina barn växer upp med både bra självförtroende och bra självkänsla. Jag vill att de ska veta att de är bra. Jag vill att de ska veta att de är högt älskade för de de är, inte för vad de gör. Jag vill att de ska vara så trygga i sig själva att de har råd att vara ödmjuka och sårbara. Jag vill att de ska kunna stå upp för sig själva, att de inte ska låta någon trampa på dem. Jag vill också att de ska våga stå upp för andra som inte kan, men förstås utan att försätta sig i farliga situationer.
 
Men det finns ett problem. Ett rätt stort problem, ett problem som får hjärtat att dra ihop sig när jag tänker på det. De har med stor sannolikhet ärvt sårbarheten för bipolär sjukdom. Det är stor risk att de kommer utveckla den här jävla skiten, och det gör mig livrädd. Jag vill inte det! Jag vill att de på sin höjd ska drabbas av hjärtesorg och tentaångest. Något som faktiskt går över. Det är därför jag vill hjälpa dem bygga en bra självkänsla, jag vill att de ska ha en stadig grund att stå på om de drabbas av psykisk ohälsa. Jag är övertygad om att det kan underlätta. Min egen självkänsla existerar knappt och då är det lätt att jag identifierar mig med sjukdomen. I mina ögon är jag lika värdelös som det bipolära, jag tycker att min kropp och hjärna har svikit mig, eftersom de inte samarbetar. 
 
Jag har alltid fått höra att det är något fel på mig, varje gång jag blev arg. Skuld och skam blev tidigt något jag skulle bära. Jag vet att det är väldigt lätt att ledsna på en unge som ständigt är arg eller gnäller, det tror jag alla föräldrar känner igen. Det tär på en. Jag hör ibland föräldrar säga till sina barn "nu får vi åka hem för att du är så sur/gnällig! Varför måste du alltid förstöra genom att börja sura? Varför kan du inte vara som dina syskon som kan uppföra sig?", och mitt hjärta går sönder för barnet det är riktiat till. Förstå hur ont det gör att få höra att man förstör för familjen, bara för att man är arg, något man inte kan hjälpa. Och en fyra-fem-åring kan absolut inte reglera sina känsloyttringar fullt ut eller väntas uppföra sig på ett mer socialt accepterat sätt. Jag har naturligtvis också burit ut arga, vrålande ungar från butiker eller lekland, men jag har verkligen ansträngt mig för att inte skuldbelägga dem. Barn är barn. De behöver förstås lära sig rätt och fel, men inte med hjälp av skuld och skam. Jag har bara sagt att vi åker hem, jag har inte lagt till "nu blir det ingen middag idag för att du krånglade så mycket" utan löst det senare. Jag vet hur jävla ont det gör när man får bära skulden för familjens dåliga humör eller "förstörda" middag. Det önskar jag att mina barn inte behöver uppleva.
 
Jag försöker verkligen vara ödmjuk i min föräldraroll, ibland gör jag fel och det försöker jag förmedla till ungarna. Jag ber om ursäkt om jag blivit onödigt arg, eller om jag höjt rösten för mycket. Eller om jag lovat något jag inte klarar av att hålla, kanske orkar jag inte läsa boken jag lovat, eftersom jag fick en brutal ångestattack. Mina barn är människor som ska respekteras. Jag misslyckas ofta i mina ambitioner, och jag får ångest av det. Jag vet att när jag misslyckas så river jag en del av deras påbörjade byggnad av en god självkänsla. Jag vet att om de utvecklar bipolär sjukdom så kommer jag vara delvis ansvarig för hur de hanterar den. 
 
Gode Gud, om de ändå drabbas så önskar jag så innerligt att de ska orka hantera det bättre än vad jag gjort. Jag kan bara hoppas och be att de ska orka ta emot hjälp, att jag ser så snart som möjligt vartåt det barkar och att jag då vet vad jag ska göra. Att de ska prata med mig. Att de ska våga dela med sig, och att jag ska orka förvalta deras förtroenden. Jag önskar så vansinnigt mycket att de aldrig ska drabbas av sån ångest att de inte ser något annat råd än att skada sig själva. Att de aldrig funderar på att avsluta sina liv för att de inte orkar med helvetet de går igenom. Mest av allt önskar jag förstås att de ska få vara friska, men jag vet att risken för sjukdom är stor. 
 
Under tiden tänker jag försöka stärka deras självkänsla, jag vill att de ska veta att jag är så jävla stolt över dem. Älskade ungar... 
bipolär, förtroende, psykisk ohälsa | | Kommentera |

”Du har ju sminkat dig, då kan du inte må så dåligt!”


Den dumma kommentaren har jag fått några gånger. Som om det är sminket det hänger på. Som att du kan se på en människa hur hen mår på insidan. Som om någon insinuerar att en simulerar. 

Jag använder sällan smink, mest bara när jag ska bort eller så. Så har jag alltid varit, förutom när jag haft hypomana perioder, och varit mer än vanligt intresserad av mitt utseende, då har jag sminkat mig även på jobbet och lediga dagar. Jag har inga stora kunskaper och jag provar sällan något nytt. Jag känner mig nästan aldrig naken utan smink som en del personer kan göra, jag är nog ganska obrydd. 

Men det finns tillfällen då jag känner att sminket nästan är en förutsättning för att orka möta andra människor. Det är främst när jag mår svindåligt men inte kan stanna hemma. När jag inte orkar höra att jag ser trött ut. När jag inte vill ge någon chansen att försöka komma nära. Jag försöker utnyttja det faktum att andra tror att jag mår bra när jag ägnat en stund framför spegeln. Jag vill hålla folk på avstånd, och ett par markerade ögon gör jobbet bättre, inbillar jag mig. 

Men när människor tar mascaran som ett tecken på att jag mår bättre vill jag bara skrika. Ge fan i att kommentera om jag inte bjuder in till det. Det är så galet jobbigt att höra att någon tycker man ser pigg och glad ut när man känner sig mer eller mindre död på insidan. Det säger jag naturligtvis inte, jag ler, tackar och håller med. Och jag lägger på minnet att personen framför mig är ännu en som har förväntningar på hur jag borde må och uppföra mig. Det är naturligtvis inte sant, men i mitt huvud blir det så. Ännu en jag inte kan svika genom att bli sämre. 

För så är det. Jag blir sämre i perioder. Jag förstår till fullo att den som säger att jag ser piggare ut vill väl, vill bekräfta det hen tror sig se, vill ge mig lite uppmuntran. Och på sätt och vis älskar jag att så många bryr sig, att så många vill hjälpa mig att komma uppåt. Problemet är att jag inte förmår ta emot. Det är så himla otacksamt av mig, jag får dåligt samvete och ljuger och slätar över för att inte bete mig fullständigt ouppfostrat. Jag låtsas som ingenting, för att det är för jobbigt att prata om. Fortfarande. Såhär efter 3,5 år. Jag vill inte att någon ska oroa sig och fundera över hur jag har det. En plötslig försämring av mitt mående kan kanske vara skrämmande när man står vid sidan av och ser på. Jag har ju medicin. Psykolog. Arbetsträning. En bra läkare. Jag borde bli bättre. Men det (jag) fungerar inte så. Och jag skäms för det. 

Så jag håller undan, sminkar mig, nickar och ler. Det betyder inte att det är bättre. Det kan tvärtom betyda att jag helst bara vill vråla ut ångesten i kudden. Jag vet inte om det är vettigt, men jag har inte så många andra sätt att hantera allting på. En dag som är bättre betyder inte att hela jag är på väg ditåt, dagen efter kan vara en rejäl kraschlandning. Det är svårt att förutse och därför orkar jag inte möta andras uppmuntrande ord. Idag är tremorn borta, i morgon är den värre än någonsin. 

Döm mig inte efter mitt utseende. Åt något håll. Låt mig låtsas. Jag vill inte prata om hur jag mår. Okej?

(null)

Gnäll, Ohälsa, bipolär, medicin, psykisk ohälsa | | Kommentera |
Upp