Folks reaktioner på suicid.

 
 
Så snart man diskuterar suicid med "normalstörda" människor så kommer samma gamla trötta argument upp: "DET ÄR SÅ SJÄLVISKT ATT TA LIVET AV SIG!". Fast alltså... Nä. Det är inte själviskt. Det är den yttersta handlingen, när hoppet slocknat. Det är ett enormt misslyckande från samhällets sida, att inte lyckats hjälpa en sjuk människa. Det är en tragedi. Det är naturligtvis en sorg. De som lämnas kvar förstår inte alltid varför. Det är en ilska som måste få ta plats. Ilska kanske just för att man inte förstår.
 
Psykisk ohälsa är potentiellt dödlig. Bipolära har en förkortad livslängd, inte bara på grund av suicid, utan för att sjukdomen frestar på hjärta och blodkärl, bland annat. Det sliter på kroppen att slängas mellan depression och hypomani/mani. Bipolär sjukdom ligger på WHO:s tiotopplista över mest funktionshindrande sjukdomar. Det ska inte förringas. 
 
Jag hör och ser folk säga och skriva till personer med suicidtankar "tänk på din familj!" eller "du är älskad!". Låt mig säga såhär: när man är så långt nere i det där mörkret att man börjar se döden som ett alternativ, då är det skit samma vem som älskar en. Då spelar inte ens familj någon större roll. Det är lite det som är grejen, när man mår så dåligt så har man inte förmågan att ta in andras upplevelser. Man blir oerhört självupptagen, vilket är fullt förståeligt. Man orkar inte med yttre stimuli. Man är så sjukt skuldtyngd, och att någon då (i all välmening) börjar jiddra om att man ska tänka på andra, det gör inte saken bättre. Kanske kan det till och med göra saken värre, någon lägger sten på börda. 
 
Det är en jämförelse som haltar en aning, men när någon dör av cancer så är det just vad som sägs, det var canccern som vann. När någon dör för egen hand så borde vi kanske bli bättre på att säga "det var hens depressioner som vann, sjukvården lyckades inte hjälpa". Inte sopa under mattan och mena att personen aktivt valde att dö, som en självisk gärning. 
 
Jag har pratat med många personer med suicidtankar, jag har haft dem själv i perioder. Bara att någon vågar prata om det, utan att vara rädd, gör mycket. Det är tungt att prata med någon som har för avsikt att avsluta sitt liv, men många vittnar också om att den person som gjorde skillnad kanske inte gjorde så mycket konkret, men att hen inte backade när det blev jobbigt. Kanske följde hen med till psykakuten. Kanske lämnade hen inte den suicidala ensam när det krisade som mest. Kanske bokade de in att ses ofta, om så bara för att gå och handla, små små framtidsplaner. För det viktigaste att komma ihåg - det kommer att gå över. Till dess får man som vän agera respirator åt den sjuka, vara den konstgjorda andningen, utföra hjärt- lungräddning till personen står pall för att andas själv. 
 
Men en sjukt viktig sak, man ska inte låta sig dras ner med den sjuka. Man måste våga ställa krav på den sjuka, att ta emot hjälp från vården till exempel. Sätta gränser om sig själv är väldigt viktigt. För båda inblandade.
 
.
 
.
bipolär, psykisk ohälsa | | En kommentar |

Psykosavdelning.

 
Det har verkligen gått upp för mig att 141 är en psykosavdelning. Idag har jag pratat med Natos högsta chef, vilken dessutom äger alla sjukhus i Stockholm. Jag har så svårt att bemöta det här, men jag kör på att nicka och le. Jag har också insett att på den här avdelningen är inte självskador och suicidtankar ett vanligt problem. Jag kunde utan problem få med mig en rakhyvel in i duschen, hon som kollade necessären var en färsking och inte särskilt noga. På 140 fick jag på nåder ta med hårborttagningskräm in i duschen, och då skulle skötaren kolla tuben före och efter. Helst ville hon vara med, men där drog jag min gräns. Ingen ber att få kolla mina fickor när jag kommer in efter att ha varit ute, plastpåsar i min garderob går bra att ha. 
 
Jag blir inte riktigt klok på det här. Jag är här för suicidprevention och skenande ångest. Trots det har jag full frigång, vilket innebär att jag får komma och gå lite som jag vill, men inom sjukhusområdet. (Igår fuskade jag och gick utanför, säg det inte till någon!) De VET att jag har ett självskadebeteende, trots det får jag utan problem ta med mig medicinmuggen efter Theralen in på rummet. Muggen är superlätt att trampa sönder och få vassa bitar från. Det måste de ju veta om? Eller? 
 
Jag tror jag ska förtydliga en sak här, bara för att jag KAN göra mig illa så betyder det inte att jag GÖR det.
 
Det känns verkligen att jag är på fel ställe. Det tokiga med det är att jag känner att jag måste hem, för det här funkar inte, och det är inte det som ska vara drivande i en hemgång. Det ska vara att jag känner mig såpass bra att jag klarar av att vara hemma. Nu är jag inte i så väldigt dåligt skick, jag skuile nog klara att vara hemma, men det här gör mig galen. Bara den grejen att jag igår sa till en skötare att jag har viss ätstörningsproblematik och helst ville vänta lite med att äta tills det blivit lite lugnare, och han omedelbart tittade på min mage och såg tvivlande ut. Att inte förstå att ätstörningar inte alls behöver synas, inte alls går att avgöra utifrån, och att de kan gå åt båda håll... Sånt fattade de på 140.

141

 
Ja alltså... När allting ställs på sin spets så är det väldigt fint att ha skyddsnät i flera former. Dels en familj som ställer upp trots att allting påverkar även dem, inte på ett positivt sätt. Dels av vänner som omedelbart är beredda att ta allt de kan av vad jag behöver ge, som hejar och peppar och skäller när det behövs. Och dels av en fin sjukvård som skakar fram resurser trots manfall och kort varsel.
 
Det hela mynnade ut i en ny inläggning. Jag fick träffa en överläkare på psykiatrin, jag fick två personal med mig hem för att packa (jag fick inte köra bil själv!) och sen fick jag en annan personal som följde med mig i taxin hela vägen till Danderyd och ända upp på avdelningen. Det blev inte 140 som jag hoppades, utan avdelningen mitt emot, 141:an. En psykosavdelning. Jag har ingen psykos, men det var liksom fullt på alla passande avdelningar. Det är en mer spänd stämning här än på 140, det känns inte riktigt lika tryggt, särskilt inte nu i början. 
 
Något som gjorde mig själaglad var att min fina fina vän P omedelbart tog sig hit för att kolla att allt var okej. Bara grejen, jag hade varit här i 45 minuter sådär när jag fick mitt första besök. En av sjuksköterskorna här jobbade dessutom ibland på 140 när jag var där. Känns lite skönt att känna igen folk. En skötare känns som någon som jag kan prata med och berätta för, om det behövs. 
 
Det är ju några som tjatar på mig att jag måste börja prata. Börja vara ärlig. Säg bara som det är! Mja. Det är inte riktigt så jag fungerar. Det tar tid. Idag tog jag mig över ett enormt hinder när jag ringde direkt till psyk och bad om hjälp. Berättade hur det var. Hur det är. Läkaren jag träffade var oerhört bra. Hon bad de andra två som var med att gå ut och ställde frågan igen. Hon förstod att jag inte orkade berätta för alla. Hon frågade om jag ville bli inlagd. Det vill jag såklart inte, men samtidigt tror jag det är bra. Tilltagande suicidtankar bör man se till att få hjälp med i tid. Men no worries, jag VILL fortsätta leva. Jag vill inte alls åt andra hållet, det är bara min sjuka hjärna som får för sig att den har makt att påverka det. Jävla sjuka hjärna. 
 
Men. This too shall pass. Det blir kanske inte så lätt, men det kommer att gå över. Hejar ni på mig?
 
 
 
 
....
bipolär, psykisk ohälsa, vänskap | | Kommentera |
Upp