Jävla miniderm.


Lillfisen har ju mycket eksem och torra utslag på kroppen. Vi har blivit rådda att använda mjukgörande varje dag, Miniderm. Detta har vi fått utskrivet på stora pumpflaskor så det ska bli billigare. Vi har också fått olika kortisonsalvor, svampkrämer och annat, och ingenting hjälper. Nu har vi kört hårt med Miniderm i någon vecka, och eksemen har blivit värre och värre. I kväll kulminerade det hela när jag smörjt in ungen, han skrek och vrålade, vägrade ligga ner på skötbordet, vred sig som en mask och var panikslagen. In i duschen och tvätta bort den där jävla krämen. Ungen lugnade sig. Nu skiter jag i alla som lovordar den krämen, den fungerar INTE på Leon, och jag tänker INTE göra honom illa genom att använda den!

I morgon åker jag till Coop och kollar om de har Weledas produkter där (har för mig det) och sen kör vi på det, bara naturliga ingredienser. Kanske ska försöka få tag i ringblomssalva någonstans? Jag är så jävla less på att hans hud aldrig blir bättre, känns som att vi provar ALLT. Fick tips om att skippa tvättmedel och tvätta med bara tvättnötter. Nu är ju hela den grejen en bluff och det fungerar lika bra att bara använda vatten, så det ska jag fasiken prova.

Han får ingen tomat, inga röda saker, hans kläder tvättas bara i vår egen maskin där vi vet vad som hälls i, och bara med Neutrals tvättmedel, inget sköljmedel alls. Så vad fan gör man?

Känner mig sjukt låg nu i kväll, jag vet inte vart fan jag ska ta vägen.
Allmänt | | 3 kommentarer |

Less.


Usch. Nu börjar jag verkligen inse hur dåligt skick jag faktiskt är i. Lämnade Leon strax före sju i morse, det gick bra, men det är inte roligt att behöva väcka honom på morgonen. Han såg alldeles förstörd ut, stackarn. Men en flaska välling och lite mys och "Dilemman med Doreen" senare så var han i full gång. Skjutsade upp Andreas till jobbet och åkte sen hem och dök ner i sängen. Blev väckt av telefonen kvart över nio, mamma var i stan och hade inget särskilt för sig, så hon kom upp och vi satt i soffan och stirrade rakt fram i trekvart ungefär. Det känns märkligt att inte orka mer. Vi satt båda två med fötterna på bordet och orkade inte så mycket, berättade väl mest om våra senaste krämpor. Jag berättade att mitt hb låg på 109 igår, och då drog hon naturligtvis cancer-kortet och berättade att hon minsann låg lägre. ;) Det känns skönt att vi kan skoja om det dock, och hon har ju alla förutsättningar för att bli frisk igen!

När mamma åkte lade jag mig i sängen igen, och sov ett par timmar till. Skulle fikat med Sara, men när jag var på väg till duschen och var tvungen att sätta mig ner på badrumsgolvet så kände jag att det nog var lika bra att ställa in. Men fy fan, vad det känns surt... Jag orkar ingenting, jag orkar inte svara i telefonen, glömmer svara på sms, vill bara sova sova sova sova. Som tur var piggnade jag till litegrann innan Andreas kom hem, så vi åkte och hämtade lill-fisen, som var ensam kvar tillsammans med sin favoritpedagog. Han hade klarat dagen bra, sovit och ätit ordentligt. Känns skönt att veta. Han var ruskigt trött när han kom hem, och hade nog gärna somnat där och då, men först var det middag och sen ett bad. Han är alldeles rödprickig/fläckig igen nu, jag undrar vad han reagerar på. :(

I morgon måste vi visst städa, Andreas kompis E kommer och hälsar på, äntligen! Sist vi sågs var på stan i somras, Leon fick sin första läppstiftspuss och vi var alla skitvarma och lite stressade. Så det ska bli jättekul att hon kommer hit! Dock har jag lite ågren för det, tänk om jag inte orkar? Och på söndag ska Andreas jobba, jag blir själv med plutten hela dagen. Usch, hur fasen ska det gå? Klart jag gör mitt allra bästa, men ändå. Det känns jobbigt att tänka på.
Allmänt | | Kommentera |

Inte tillräckligt.


Svar på kommentarer:

Karin - jag drömde faktiskt om dig också, och systra din! Men jag skrev inte det. Förlåt!

Helen - L borde ju inte vara så svår, vi umgicks ju mycket tillsammans! :D

Hannie - jaaa! Sjukt verkliga och ändå så knäppa! Det finns inget som slår dem! :D


Igår förmiddag börjde jag må dåligt. Kände mig darrig och svag, tänkte att jag nog var nervös. Var nämligen på ultraljud igår, utan Andreas, och jag hade oroat mig lite för tvilling två, att jag inte känt hen böka så mycket som vanligt. Men det visade sig att ungen vänt sig om och låg med ryggen utåt/uppåt och därför mest sparkar inåt, mot sitt syskon liksom. Båda sprattlade på så fint, och var ungefär lika stora. De väger strax under 600 gram styck nu, och det känns jätteskönt. Det har fötts mindre barn än så, som har klarat sig. Självklart vill jag inte att de ska komma redan nu, men OM något skulle hända så har de en chans att överleva i alla fall. :) Dock tyckte barnmorskan inte att jag behövde komma tillbaka förrän om fyra veckor, och det känns faktiskt som alldeles för lång tid. Ska ringa mvc i morgon och se till att de skickar en remiss för en tid om två veckor, som jag blivit lovad från början, och som jag känner är viktigt. Det känns lite konstigt att en barnmorska kan göra den bedömningen när läkaren som var med på första ultraljudet sa att det var viktigt att komma in varannan vecka. Nåja, jag ringer och ordnar det.

Men i alla fall. Jag mådde inte särskilt bra, och efter ultraljudet hade jag lunchdejt med Johanna, och mådde okej, så jag trodde det berodde på lågt blodsocker och för lite sömn (jag sover ju normalt i stort sett hela dagarna, igår gick jag upp halv åtta och var inte hemma förrän vid tre-fyra igen). Gick och lade mig tidigt och sov hela natten. När Andreas gick upp vid sex så vaknade jag och mådde kasst. Svagt illamående, lätt ont i magen, darrig och svimfärdig, sju resor värre än igår. Leon sov till kvart i åtta, så jag gick inte upp förrän då, men jag kom inte så långt. Kröp runt på golvet och mådde jävligt dåligt. Leon klappade mig på huvudet och satt i mitt knä. Tog min hand och sa "mamma?" när jag vred mig på golvet och grinade. Andreas fick lov att komma hem, jag kunde inte ens ge ungen frukost. Så efter ett samtal till sjukvårdsrådgivningen fick jag åka ner till akuten, där det konstaterades att mitt hb störtdyker trots järntabletter, och att albumin-halten låg en bit under referensvärdet. Så järnbrist och näringsbrist. Härligt.

Det värsta med det här är inte själva bristen, det kan åtgärdas på ett eller annat sätt. Hjälper inte dubbel dos Niferex och att äta ännu mer så får jag dropp. Det värsta är att jag är fullständigt värdelös som mamma till Leon. Jag kan inte vara ensam med honom, och det fick jag lov att inse idag. Andreas lämnade honom med buss medan jag var på sjukhuset. Från och med i morgon måste vi lämna honom tillsammans, alltså vid halv sju, och hämta strax före fyra. Det suger så jävla hårt! Och det gör ont i hjärtat. Som fan.

Den där lilla ungen har en mamma som inte klarar av att ta hand om honom, och i svaga stunder tänker jag att det inte är värt det. Det är inte värt att inte kunna lyfta upp lill-fisen när han gjort sig illa, och det är inte värt det att behöva stänga in sig i sovrummet och sova när jag egentligen borde leka med honom. Jag hatar att veta att jag lämnar bort mitt barn för att, just det, sova. Jag är sjukt tacksam att han trivs på förskolan, han utvecklas enormt och han tycker om personalen, men ändå. Jag KAN inte ha honom hemma en hel dag för att mysa, trots att jag vill det. Om han är lite hängig en dag så måste Andreas stanna hemma för att ta hand om honom, jag klarar det inte. Min förhoppning är att jag ska kunna hämta honom tidigare från förskolan i alla fall, om jag har en bra dag, eller när den här skiten vänder.

Fan, hjärtat går sönder när jag bara tänker på det, att inte räcka till som mamma till min fina unge.

Det är vad som är jobbigast. Halsbränna kan jag överleva, ont i ryggen kan jag ta, liksom foglossningen och sammandragningarna. För MIG är inte drygt tio veckor någon lång period, jag har insett att jag kommer få spendera större delen av den i horisontellt läge, och det känns trist, men inte skitjobbigt. Jag kommer missa en hel del kul i vår, men ja. För Leon är drygt tio veckor en evighet. Jag vill inte, orkar inte, vågar inte tänka på hur han kommer utvecklas under den här perioden, och hur han kommer hantera det hela. Hur kommer han påverkas av att jag så ofta måste säga nej till honom? Hur kommer hans och min relation påverkas av det? Än så länge får han sova i vår säng så mycket han vill, vi kan i alla fall vara nära på natten.

Jag hatar det! Jag hatar det så innerligt, och jag älskar min grabb precis lika mycket! Det svider som fan när jag varje morgon lämnar honom på förskolan, när jag vet att jag borde ta med honom hem och hitta på saker med honom, han och jag, tillsammans. Jag missar så jävla mycket av livet, av hans liv, av VÅRT liv nu!

Fy fan...
Allmänt | | En kommentar |
Upp