Stabil!

 
Ha! Gick du på den? Klart jag inte är stabil. Om man med stabil inte menar att jag är som jag brukar, upp och ner hela tiden. Jag har haft några rätt omtumlande veckor. Jag har flyttat, hastigt och lustigt. Jag har på nytt lärt känna min barndoms bästis, lärt mig massor om mig själv, och förhoppningsvis kunnat lära henne en del som sig själv. Jag har behövt omvärdera och ompröva stora delar av mitt liv. Jag har påbörjat den där jävla ätstörningsbehandlingen. Och som vi alla (eller åtminstone jag) vet så funkar inte min hjärna så bra med förändringar, jag processar ju långsamt och behöver tid att anpassa mig. Det har inte fungerat allt på sista tiden.
 
Men jobbet går bra. Förutom den lilla detaljen att två av mina favoritkollegor slutat hos oss. 
 
I helgen var barnen hos mig. Äntligen! Den stora fick jag dock skjutsa hem sent på fredagskvällen för att allergin inte ville ge vika för medicinerna. Det blev lite stökigt, men jag är så tacksam över den stunden jag fick med honom, och jag är lika tacksam för att tjejerna kunde stanna hos mig till sen söndagskväll. Älskade, fina ungar. Jag slutar aldrig att imponeras och förundras. Har de verkligen mina gener? Kommer de från mig? 
 
Något som jag också inser så väldigt tydligt är att jag suger som förälder. Som mamma. Min ork finns inte på det sätt jag vill. Mina fina ungar säger åt mig att gå och vila en stund, och det ska de fan inte behöva göra. De ska inte behöva se och förstå. De har bäddat ner mig i soffan och valt en film, så har jag sovit eller slumrat medan de suttit nära och klappat lite på mig. De är underbara. Och jag är inte det.
 
Jag älskar dem till döds. De älskar mig. Men jag vill vara mer. Jag vill kunna mer. Jag vill ge mer. Mitt samvete dödar mig, både gentemot barnen, deras pappa och min fantastiska vän som jag bor hos. Jag inser att det som andra klarar av, på heltid, fixar inte jag ens några dagar. Barnens pappa är ensamstående på heltid, han gör allt det där man gör som förälder, jobbar heltid, är pappa på heltid. Som så jäkla många andra också gör. Som jag inte kan. Jag brottas med vetskapen om att barnen behöver äta vettig mat, att jag är den som ska vara vuxen och trygg, medan jag helst av allt vill ligga i sängen och grina ögonen ur mig. Jag HAR lagat mat. Barnen har varit nöjda. Jag HAR också ätit. Vilket naturligtvis ger mig brutal ångest. Som jag inte kan visa. Som jag skjuter undan. Som äter upp mig inifrån. 
 
Jag lämnar ett diskberg på bänken, trots att jag vet att han jag bor hos ogillar det skarpt, bara för att orken tar helt slut. Jag borde ha dammsugit. Borde ha bäddat undan på mitt rum. Borde ha gjort så mycket mer. Och jag kan inte. 
 
Jag borde ha tagit mina mediciner. Jag borde ha lämnat blodprov. Jag borde ha tagit tag i att ringa och höra om jag får vaccinera mig redan nu, eftersom bipolaritet numera är en riskgrupp för covid-19. Men jag orkar inte. Jag förmår inte. Och blotta tanken på att "alla andra" kan och orkar, trots en så sjukt mycket högre belastning får mig att vilja kräkas. Jag känner mig genomusel. Som en mindre värd människa.
 
Som vanligt får allt sånt här mig att sjunka. Och då äter jag sämre. Slarvar med medicinerna. Sover fel. Blir grinig. Får ont i kroppen.
 
Jag måste bryta eländet, men jag vet faktiskt inte hur. Jag tror jag behöver bara få slippa tänka ett tag. Slippa ta ansvar. Slippa vara så jävla dålig. 
 
Hur fan blir man en bättre människa när reserverna för längesen är slut? 
 
Skit skit skit.
 
 
.
Gnäll, bipolär, medicin, psykisk ohälsa, Ångest | | Kommentera |
Upp