”Du har ju sminkat dig, då kan du inte må så dåligt!”


Den dumma kommentaren har jag fått några gånger. Som om det är sminket det hänger på. Som att du kan se på en människa hur hen mår på insidan. Som om någon insinuerar att en simulerar. 

Jag använder sällan smink, mest bara när jag ska bort eller så. Så har jag alltid varit, förutom när jag haft hypomana perioder, och varit mer än vanligt intresserad av mitt utseende, då har jag sminkat mig även på jobbet och lediga dagar. Jag har inga stora kunskaper och jag provar sällan något nytt. Jag känner mig nästan aldrig naken utan smink som en del personer kan göra, jag är nog ganska obrydd. 

Men det finns tillfällen då jag känner att sminket nästan är en förutsättning för att orka möta andra människor. Det är främst när jag mår svindåligt men inte kan stanna hemma. När jag inte orkar höra att jag ser trött ut. När jag inte vill ge någon chansen att försöka komma nära. Jag försöker utnyttja det faktum att andra tror att jag mår bra när jag ägnat en stund framför spegeln. Jag vill hålla folk på avstånd, och ett par markerade ögon gör jobbet bättre, inbillar jag mig. 

Men när människor tar mascaran som ett tecken på att jag mår bättre vill jag bara skrika. Ge fan i att kommentera om jag inte bjuder in till det. Det är så galet jobbigt att höra att någon tycker man ser pigg och glad ut när man känner sig mer eller mindre död på insidan. Det säger jag naturligtvis inte, jag ler, tackar och håller med. Och jag lägger på minnet att personen framför mig är ännu en som har förväntningar på hur jag borde må och uppföra mig. Det är naturligtvis inte sant, men i mitt huvud blir det så. Ännu en jag inte kan svika genom att bli sämre. 

För så är det. Jag blir sämre i perioder. Jag förstår till fullo att den som säger att jag ser piggare ut vill väl, vill bekräfta det hen tror sig se, vill ge mig lite uppmuntran. Och på sätt och vis älskar jag att så många bryr sig, att så många vill hjälpa mig att komma uppåt. Problemet är att jag inte förmår ta emot. Det är så himla otacksamt av mig, jag får dåligt samvete och ljuger och slätar över för att inte bete mig fullständigt ouppfostrat. Jag låtsas som ingenting, för att det är för jobbigt att prata om. Fortfarande. Såhär efter 3,5 år. Jag vill inte att någon ska oroa sig och fundera över hur jag har det. En plötslig försämring av mitt mående kan kanske vara skrämmande när man står vid sidan av och ser på. Jag har ju medicin. Psykolog. Arbetsträning. En bra läkare. Jag borde bli bättre. Men det (jag) fungerar inte så. Och jag skäms för det. 

Så jag håller undan, sminkar mig, nickar och ler. Det betyder inte att det är bättre. Det kan tvärtom betyda att jag helst bara vill vråla ut ångesten i kudden. Jag vet inte om det är vettigt, men jag har inte så många andra sätt att hantera allting på. En dag som är bättre betyder inte att hela jag är på väg ditåt, dagen efter kan vara en rejäl kraschlandning. Det är svårt att förutse och därför orkar jag inte möta andras uppmuntrande ord. Idag är tremorn borta, i morgon är den värre än någonsin. 

Döm mig inte efter mitt utseende. Åt något håll. Låt mig låtsas. Jag vill inte prata om hur jag mår. Okej?

(null)

Gnäll, Ohälsa, bipolär, medicin, psykisk ohälsa | | Kommentera |

Mediciner och sånt

Herregud, jag är inne i ett stim av blogginlägg! 
 
Jag har tänkt mycket på det här med mediciner. Jag äter ju som bekant en hel del:
 
Lithionit - stämningsstabiliserande (och det enda läkemedlet som är bevisat effektivt mot suicid) (inte för att jag behöver det)
Voxra - antidepressivt och bra mot lite av varje, till exempel är det en nikotinantagonist
Seroquel - stämningsstabiliserande 
Oxascand - lugnande
Theralen - lugnande
 
Också D-vitamin och Folsyra. Och Levaxin för att sköldkörteln inte lirar som den ska.
 
Jag har faktiskt haft ungefär samma dosering på det mesta rätt länge. Alla blodprov som tas ligger väldigt bra. Det är skönt att få allt relevant kollat minst en gång om året, njurvärdena kan påverkas av litium, liksom sköldkörteln. Men den är ju paj sen tidigare och kontrolleras bara så den inte går bananas helt plötsligt. 
 
En klar fördel med litium jämfört med andra psykofarmaka är att man kan mäta funktionen genom blodprov. Man ska ha ett värde mellan 0,6 och 0,9 för att medicinen ska ha verkan, men inte bli farlig. Det är ganska enkelt och exakt, och det gör inget om man glömmer en dos eller två. Missar jag seroquel blir jag illamående dagen efter, Voxran känner jag också av om jag inte tagit. Det lugnande tar jag bara vid behov, väldigt sällan.
 
Tidigare hade jag också Stilnoct för att somna på kvällarna. Den fungerade oftast, men en natt vaknade jag cirka fyra timmar efter intag för att gå upp och kissa. På toaletten svimmade jag. Eller somnade. Jag vaknade med huvudet nere på golvet, mellan väggen och toaletten, liggandes på rygg över toastolen. Och jag kunde inte röra mig. Inte en millimeter. Dels gjorde det väldigt ont i ryggen och dels var kroppen som förlamad. Jag kunde bara ropa på Andreas, som till slut kom och hjälpte mig därifrån. Det var som att vara sådär sjukt full så man inte kan röra sig av rädsla för yrseln som kommer. Efter den natten bestämde jag mig för att inte ta dem igen. Jag måste ju kunna vakna och hjälpa ett barn som är oroligt eller kissnödigt eller vad som helst. Men jag sover faktiskt bra ändå. Eller ja, läkaren var inte helt nöjd, jag sover mycket tyngre än jag brukar. Jag vaknar inte av barn som kommer inte och kryper ner under mitt täcke. Men läkaren är å andra sidan sällan nöjd med det jag gillar.
 
En annan sak som varit aktuell nu i höst är min läkares uppfattning om att jag har en ätstörning. Jag VET att mitt ätbeteende är stört, men det har varit mycket värre än vad det är nu. Under ett samtal med min psykolog kom jag på att en stor del av det störda snarare är ett uttryck för social fobi. Eller social ångest som det heter nu. För det vet jag också att jag "lider av". Det märkliga är att jag inte uppfattar att jag lider av det. Det är ju bara sån jag är, så jag fungerar. Psykologen sa att man kan bota sånt, men vad blir det kvar av mig då? 
 
Åh, en massa funderingar såhär på kvällen. Jag är trött, det har varit många intryck idag. Jag borde absolut gå och sova. 
Gnäll, bipolär, medicin, psykisk ohälsa, ätstörning | | Kommentera |

Vad hände här?

Ett inlägg? Jodu! Det är ju bara drygt ett år sen jag skrev, så det känns kanske som spam nu...
 
Sammanfattning av läget: Jag är fortfarande sjukskriven, men jag arbetstränar. Just nu är jag på apoteket på sjukhuset, och jag trivs jättebra! Jag plockar bara upp varor och snyggar till i hyllorna och sånt, men det känns meningsfullt och vettigt. Jag tycker ju om sjukvård och medcin, men jag vill inte behöva ha så mycket patientkontakt. Apotek passar mig perfekt, som det känns för tillfället. Jag vet inte hur det kommer bli i fortsättningen, vad jag vet har jag augusti ut på det stället. 
 
Jag tänker inte gå in på hur jag mår, men jag har inte behövt ändra något i mina mediciner på ett bra tag, och det är positivt. 
 
Sommarlovet är slut för ungarna, idag var första dagen tillbaka på förskola och fritids. Jag har jobbat hela sommaren och alltså inte varit med barnen på förmiddagarna. Andreas har dragit det tyngsta lasset här hemma, skulle tro att han tycker att det är mer semester att vara på jobbet. 
 
 
 
I helgen var det spelmansstämma ute på ön. Vackert väder och mycket folk. Många duktiga musiker, samvaro, massor av båtar (18 stycken!). Lite dramatik i form av ett huggormsbett, en gäst blev hämtad med ambulanshelikopter, men hon mådde okej och gick själv så det var inte alltför dramatiskt. 
 
Jag spelade inte så mycket alls, det var bara allspelet. Hade liksom ingen ro att göra det, och jag har ju en del scenskräck. Sen är mina syskon ljusår bättre än vad jag är när det kommer till musik, och jag ogillar att bli jämförd och bedömd utifrån hur bra jag borde vara, men inte är. Det som faktiskt är min favoritdel av stämman är kvällarna. Några spelar, andra sjunger, övriga lyssnar, njuter, pratar. Ibland är det dans. I år ägnade jag båda kvällarna åt att prata, mer den första än den andra. Den andra kvällen var mer ägnad åt musik och sång, men pratet hanns med.
 
Första kvällen kom jag och min samtalspartner av någon anledning in på psykisk ohälsa, och jag berättade om mina diagnoser, dess symptom och medicinering. Det ovanliga var att jag var ganska öppen om det kliniska. Och han jag pratade med var nyfiken och intresserad. Han frågade, ville veta, ville förstå. Och det är ovanligt att prata med någon som inte bara backar, skakar på huvudet och slår ifrån sig. Eller kommer med oombedda råd i stilen "du kanske skulle träffa kompisar mer?", "motionera!" eller "fast jag tror inte på det där med medicinering, testa kolloidalt silver!". På fredagen pratade vi i flera timmar, jag förklarade vad som händer under en hypomani, varför jag äter de mediciner jag gör och lite bakgrund. Vi pratade om själen, om att hitta sig själv, om att ha en grundtrygghet. Men där stoppade jag. Jag går inte in i detalj på mina identitetskriser. Han frågade hur jag mår, och inte ett slentrianmässigt "hur mår du?", utan mer ett "men hur mår DU? Mitt inne i allt det här?". Jag pratar dock inte om det, jag svarar inte på frågor där svaret gör mig sårbar.
 
Den andra kvällen blev vi också sittande, men då hade vi sällskap av en psykolog som kunde hjälpa mig att förklara lite bättre, ur ett vidare perspektiv, hon kunde berätta det jag inte kunde. Jag kan ju enbart utgå från mig själv när jag pratar, hur JAG upplever en hypomani eller depression, eller hur JAG upplever ångest och panik. 
 
Han jag pratade med är en kompis till pappa, jag har träffat honom på stämman i några år, och det var definitivt inte en person som jag trodde jag skulle kunna prata med på det sättet. Jag har svåra tillitsproblem. Det tog typ fem år innan jag började lita på min förra psykolog så pass att jag vågade vara sårbar hos honom. Det är litegrand så att jag inte vågar öppna dörren för jag vet inte om jag, eller den jag pratar med, kan hantera det som kommer ut. I helgen var det lite annorlunda, jag öppnade mig inte helt, men jag pratade om sådant jag normalt inte pratar om. Med någon som lyssnade, på riktigt, utan att komma med lösningar.
 
Jag har väldigt få personer jag litar helt och fullt på, och det handlar inte om att jag tror att andra för vidare vad jag berättar, utan mer om att jag inte tror att de orkar bära mitt skit. Eller att de ska se annorlunda på mig när de vet hur jag mår. Kanske någon gång använda det jag säger emot mig. När jag var inlagd så träffade jag en vän som är en sån som tar emot, hanterar och följer upp det jag berättar. Han backar inte, han flippar inte ur, oavsett vad jag säger. Han har sett mig i mitt värsta tillstånd, liksom mina bättre. Ups and downs. Precis som jag sett honom. 
 
Psykisk ohälsa skrämmer många. Jag tror att man vill att alla ska må bra, så man försöker vifta bort det som gör ont, försöker hitta lösningar, kommer med tips. Men mitt mående sköter min läkare och min psykolog. Jag VET att motion, sömn och regelbundna vanor är bra. Jag tänker inte prova kolloidalt silver. Eller cannabisolja. Jag vill inte. Om jag börjar prata om mitt mående, lite trevande, och märker att den jag pratar med blir obekväm så ljuger jag, slätar över och bättrar på. Jag ljuger mycket, för att skydda andra och mig själv. Min samtalspartner i helgen frågade om jag fejkar att jag är social, glad och trevlig. Jag tror inte jag fejkar mer än andra. Jag är så van att trycka ner ångesten att den bara syns för den som vet vad hen ska titta efter, som känner mig väldigt väl. Jag kan låtsas må bra en hel helg, men sen måste jag vila. Och förmodligen behöver jag ta hjälp av lugnande mediciner för att komma ner på en dräglig nivå igen. Men vi alla fejkar ju ibland, man svarar att allt är fint när någon frågar. Det är socialt. 
 
Jag vet inte riktigt vad jag vill förmedla. Men jag kände att jag behövde få ur mig det här. Förvåningen över samtalets vändning, glädjen över partnerns reaktioner, lättnaden att ändå kunna berätta, få förklara, utan att bli avbruten. Tacksamheten. Jag tror att jag behövde det. Det var värt tröttheten dagen efter, det här med att sitta uppe till tre på morgonen är inte något jag är van vid. Och min läkare skulle bli upprörd över att jag sovit för lite. Men ibland är det helt enkelt nödvändigt. Kanske kunde jag lätta lite på ventilerna. Allt avhandlades inte. Mycket döljer jag fortfarande. Men det var välgörande att prata med någon som tog emot.
 
Tack för att du läser och lyssnar!
bipolär, förtroende, medicin, psykisk ohälsa | | En kommentar |
Upp