Jag vet inte om jag vågar säga det här...

 
 
...men jag gör det ändå. Två kvällar och en dag den här veckan har jag träffar vänner. Och det har enbart varit positivt! Jag har åkt hem med en känsla av lätt lycka i bröstet, och jag minns inte när det hände sist. Junta i tisdags, det blev relativt sent. Träffade älskade Pernilla i onsdags, i Uppsala, på Ikea, jag kunde köra hela vägen dit och hem utan att pausa. Jag åkte hem med ett leende, inte ångest för att vi ätit (en av få människor jag inte bryr mig om felaktiga tänkanden kring mat med) och en känsla av att fått ny energi. Igår kväll var jag på sinnesromässa med en vän. Själva mässan i sig var kanske inte det jag tyckte bäst om, utan det var när jag skjutsade hem honom och vi pratade en stund innan jag körde hemåt. Jag orkade höra koltrasten i skymningen, jag orkade uppskatta det. Jag orkade inte prata med en massa okända människor, så långt har jag inte kommit än, men jag var där! Och jag kunde köra både till och från Sundbyberg utan att köra fel och utan att behöva stanna. Jag kunde!
 
Och det är en töntig sak att vara glad över, men det är inte på det här sättet det brukar vara för mig. Jag är ganska säker på att det beror på att jag tar Theralen tre gånger om dagen, ångesten hinner aldrig få starkt fäste innan det är dags för nästa dos. Jag tänker absolut inte säga att jag är ångestfri, för det är jag verkligen inte, men ångesten ligger som mest på 3-4 nånting, och det är precis innan medicinering. Någon dag hoppas jag att jag kan känna det här, och må såhär, helt utan läkemedel. Kanske kommer jag aldrig komma dit, men jag vill i alla fall! Mediciner kommer jag ju alltid behöva äta, men kanske kan jag få andra verktyg att hantera min ångest? Jag har förstått att andra får terapier och behandlingar kastade efter sig så snart de knystar ångest, jag får bara mediciner. Men efter den här utredningen kanske jag också kan få adekvat behandling? Riktad behandling. (Nej, jag räknar inte "Jag vill att du genomgår en ätstörningsbehandling" som erbjudande om terapi. Det var ju mer ett straff.)
 
Har jag förresten sagt att jag är så jävla glad för all pepp och alla hejarop ni skickade åt mitt håll under inläggningen? TACK TACK TACK! Er värme når långt in i hjärtat och ger mig en känsla av omtänksamhet. Tusen tack! Ni gör större skillnad än ni kanske tror!
 
 
 
 
<3
 
 
 
 
 
 
 
 
bipolär, medicin, vänskap, Ångest | | En kommentar |

Ljugande psykolog och utökad utredning.

 
 
Vi kan väl vara ärliga från början va? Det går inte så bra för mig. På ytan, jo, men på insidan händer inte ett jota. Jag kommer inte framåt. Kanske inte bakåt heller direkt, men jag skulle ju väldigt gärna se att det blev bättre. Att jag kanske kunde plocka bort Oxascand alldeles. Att jag hade Theralén bara i nödfall, men att jag aldrig behövde använda den. Att slippa vakna med ångest, somna med ångest. Inte behöva gå hem från jobbet på grund av skitångest. Kunna följa med resten av familjen på utflykt och bara känna ett milt, hanterbart obehag vid gigantiska akvarium. Åka buss! Sånt som inte fungerar. Men. Min läkare är övertygad om att vi (eller ja, hon) missar något, eftersom jag inte blir bättre. Vi provade höja dosen Voxra, det gav mer ångest än tidigare, och mer illamående. Jag borde mått bättre.
 
Så. Jag sade ifrån mig min psykologkontakt efter jul. Han var fullständigt införstådd med att jag har svårt att lita på människor, och att ett vunnet förtroende kan raseras på en microsekund om det vill sig illa. Och fanskapet passade på att ljuga i min journal. Jag kanske har skrivit om det redan? Skit samma, vi tar det i så fall igen. Jag hade en period i början av december när jag mådde extra dåligt. Min läkare ringde mig under en särskilt jobbig stund, hon övertalade mig att ta en lite större dos Oxascand än normalt och ta mig iväg ner till psykologbesöket jag hade inbokat. Psykologen skrev i journalen att vi inte hade ögonkontakt en enda gång under besöket och att jag visade tydliga tecken på ångest, även om han själv inte tyckte att de var alarmerande. Suicidrisk något förhöjd. Läkaren skulle ringa dagen efter för att stämma av, men jag svarade inte. Inte dagen efter det heller (torsdag). Så på fredagen hade min läkare lämnat över uppgiften att ringa mig till min psykolog. Han ringde två gånger, jag svarade inte någon av dem. Efter helgen såg jag att han skrivit i journalen att han pratat med mig och att jag hade uppgivit samma status som vid onsdagens besök. Han skrev också in när jag hade nästan besök inplanerat. Pang krasch, där försvann det lilla förtroendet. 
 
Jag pratade med min läkare om det här, men jag ville inte säga något direkt till psykologen (hej konflikträdsla), men hon är ganska övertygande, min kära läkare. Så när jag berättade för psykologen om att han skrivit helt jäkla fel i min journal så svarade han "okej, tack" och ändrade. Alltså, va? Om han hade skrivit fel av misstag så hade han ju garanterat ifrågasatt min version och tagit reda på vad som hänt. Hans reaktion tyder bara jävligt mycket på att han ljög medvetet. Kanske för att slippa ringa efter helgen, inte vet jag. Men lögnen och hans reaktion fick mig att bestämma mig för att inte träffa honom igen. Aldrig någonsin. För allt han visste så kunde mitt uteblivna svar bero på att jag var svårt skadad eller död, och det normala hade varit att han skrev att han bara inte fick tag i mig. Jag menar såklart inte att det är min psykologs uppgift att jaga mig när jag mår för dåligt för att svara i telefon, men i och med hans anteckning så trodde ju även min läkare att läget var under kontroll och att jag pratat med en vårdgivare. 
 
Hur som helst. Någonstans i den här vevan började min läkare prata om att göra en utökad utredning. SCID II ska tydligen ingå, det är ett formulär för att identifiera personlighetssyndrom (tidigare kallat personlighetsstörningar). Jag har gjort den tidigare och då visat drag av borderline (emotionell instabil personlighetssyndrom), och fobisk/undvikande personlighetssyndrom, men inte nått hela vägen fram för att det ska räcka till diagnos. Dessutom vill hon utreda för neuropsykiatrisk problematik. Jag är lite osäker på vad hon far efter, men hon skrev i min journal "förstår ironi" så hon är nog öppen för det mesta. Hon vill ju gärna börja pilla i min ätstörningsproblematik, hon ogillar att jag intellektualiserar och hon påstår att jag har ett kontrollbehov? Nä? Och tillitsproblem, inte jag inte! Nej, men jag börjar inse att det här behövs. Och i morgon ska jag på första besöket hos min nya psykolog, som fått det tvivelaktiga nöjet att läsa mina journaler. Grattis, det är bara 16 års anteckningar!
 
Jag har två personer som står mig väldigt nära, och de båda tjatar på mig om att jag måste börja prata med vården. De har rätt. Men det är så satans svårt. Utredningen gissar jag består av mest frågor, ja, nej, kanske och aldrig i livet typ. Och raka frågor är inte så knepiga att svara på. Det är de där "berätta om dig själv!" som gör att det låser sig. 
 
I morgon alltså. Jag vet inte vad som väntar. Jag vet inte vad som kommer krävas av mig. Jag vet inte vad den här psykologen är för typ. Jag vet att det är en kvinna, att hon heter Åsa. Jag misstänker att jag kommer i det närmsta förgås av oro under förmiddagen, överdosera kaffe och benso och sen bryta ihop efter besöket. Eller så kommer jag känna mig alldeles lugn. Jag hatar att inte veta!
 
Nå. Som vanligt rörigt. Och som vanligt bara mina ostrukturerade tankar. 
 
 
 
.
Gnäll, bipolär, medicin, psykisk ohälsa | | En kommentar |

Rörigt.


(null)


Det har varit en stökig helg. Inte utåt, vi har varit på bio och allt gick bra! Barnen har faktiskt hållit sig hyfsat lugna och vi har inte haft några tider att passa. Jag rensade ut gamla eller inaktuella mediciner och i rena farten fick skafferiskåpet sig lite kärlek. Eller ja, jag slängde ungefär hälften, så man kanske inte ska kalla det kärlek. Vi har tre hyllor i det skåpet, den nedersta upptas av mediciner. Mest mina såklart. 

Men på insidan är det mer eller mindre kaos. Det har gått åt en del Oxascand. Jag är skakig och fumlig, glömmer allt om jag inte skriver upp det. Glömmer ord. Och irriterad! Igår gav jag mig ut och körde bara. Som jag gjorde förr. En stund utan distraktion. En vän gjorde klart att jag var välkommen dit, men det behövdes inte i slutänden. 

Jag känner mig hela tiden som om jag är på väg någonstans. Suget efter att fly blir ibland överväldigande, men jag är vuxen nu. Det funkar inte så längre. Vissa personer skulle definitivt behöva bo lite närmare. Personer jag känner mig trygg hos, om än kanske bara för stunden. 

Jag märker tendenser till självdestruktivt leverne. Det stannar allra oftast vid tanken dock, och det är bra! Det är liksom snyggare att bara göra dumheter på insidan, om du förstår vad jag menar. Ibland kan bara tanken lugna. 

Min relation till mina behandlare har förskjutits. Den står liksom och väger, en ovan känsla. Den delen kan jag inte lösa eller åtgärda, jag kan bara vänta. 

Upp