Rörigt.


(null)


Det har varit en stökig helg. Inte utåt, vi har varit på bio och allt gick bra! Barnen har faktiskt hållit sig hyfsat lugna och vi har inte haft några tider att passa. Jag rensade ut gamla eller inaktuella mediciner och i rena farten fick skafferiskåpet sig lite kärlek. Eller ja, jag slängde ungefär hälften, så man kanske inte ska kalla det kärlek. Vi har tre hyllor i det skåpet, den nedersta upptas av mediciner. Mest mina såklart. 

Men på insidan är det mer eller mindre kaos. Det har gått åt en del Oxascand. Jag är skakig och fumlig, glömmer allt om jag inte skriver upp det. Glömmer ord. Och irriterad! Igår gav jag mig ut och körde bara. Som jag gjorde förr. En stund utan distraktion. En vän gjorde klart att jag var välkommen dit, men det behövdes inte i slutänden. 

Jag känner mig hela tiden som om jag är på väg någonstans. Suget efter att fly blir ibland överväldigande, men jag är vuxen nu. Det funkar inte så längre. Vissa personer skulle definitivt behöva bo lite närmare. Personer jag känner mig trygg hos, om än kanske bara för stunden. 

Jag märker tendenser till självdestruktivt leverne. Det stannar allra oftast vid tanken dock, och det är bra! Det är liksom snyggare att bara göra dumheter på insidan, om du förstår vad jag menar. Ibland kan bara tanken lugna. 

Min relation till mina behandlare har förskjutits. Den står liksom och väger, en ovan känsla. Den delen kan jag inte lösa eller åtgärda, jag kan bara vänta. 

Idag...

Idag har jag faktiskt gjort något jag väldigt sällan gör. Jag har träffat en vän, efter jobbet. Jag orkade. Jag ville verkligen. Och jag blev så jäkla nervös när jag stod och väntade. Vi har inte träffats sen vi skrevs ut från 140, det är två år sen. Två år! Vi har såklart haft sms-kontakt hela tiden, men det blir ju inte samma sak som att verkligen ses. Jag blev så orolig att det skulle vara konstigt och stelt, att det skulle kännas fel, inte vet jag. Men det räckte att se honom så försvann det där. Då var vi tillbaka som det var när vi sågs senast. Med skillnaden att vi hade civila kläder och fick röra oss som vi ville. :) 
 
Det gav så mycket energi och värme att sitta och prata minnen, psykvård, mediciner, livet över en mugg kaffe. Den mannen var nog min bror i ett annat liv. Det är bara trygghet och värme. Han har verkligen vänt all skit till något positivt, jag är så grymt imponerad. 
 
Medan vi drack kaffe så ringde min läkare från vårdcentralen. Mitt tsh-värde har stigit onödigt mycket på några månader, och det gillade hon inte. Det har hänt en gång tidigare, jag tror det var ett år sen, då sköt det plötsligt iväg upp till 11, från cirka 2. Trots att jag tog Levaxinet i rätt dos, på rätt sätt. Då anklagade läkaren (en annan) mig för att strunta i medicinen. Men varför skulle jag göra det? Ingen vill väl ha hypo-symptom? Jag vet att en del överdoserar Levaxin för att få hyper-symptom, eftersom det medför viktnedgång, men åt andra hållet? Nä. 
 
Så något är på tok och läkaren vill veta vad det är, det här ska inte hända plötsligt. Hon förhörde sig noga om vilka andra mediciner jag tar, och hur. Det hade jag inte varit bekväm med att berätta inför någon annan än P, som satt på andra sidan bordet. Hon frågade om frukostvanor, om jag äter mycket mejeriprodukter? Levaxin ska inte tas tillsammans med mjölk egentligen, men om man alltid sköljer ner tabletten med just det så vänjer sig kroppen och det funkar ändå, förklarade en läkare för mig. Så visst, jag dricker kaffe med mjölk på morgonen, men det gör jag ju alltid. Ingen förändring där. Ingen förändring med medicinerna heller. Jag vet att hon letade efter något enkelt som kunde förklara höjningen, och hon lät lite uppgiven när jag hävdade att inget är förändrat, jag gör som jag alltid gjort. Så nu ska hon rådgöra med endokrinologen och jag ska lämna nya prover så får vi se var det hela landar. Jag är inte särskilt orolig, men lite konfunderad. Jag vill ju gärna veta vad min kropp sysslar med och om man kan få den att skärpa till sig. 
 
Hypo-vänner, har ni några erfarenheter eller tankar kring hastigt stigande tsh?
 
 
 
 
.
förtroende, medicin, vänskap | | Kommentera |

”Du har ju sminkat dig, då kan du inte må så dåligt!”


Den dumma kommentaren har jag fått några gånger. Som om det är sminket det hänger på. Som att du kan se på en människa hur hen mår på insidan. Som om någon insinuerar att en simulerar. 

Jag använder sällan smink, mest bara när jag ska bort eller så. Så har jag alltid varit, förutom när jag haft hypomana perioder, och varit mer än vanligt intresserad av mitt utseende, då har jag sminkat mig även på jobbet och lediga dagar. Jag har inga stora kunskaper och jag provar sällan något nytt. Jag känner mig nästan aldrig naken utan smink som en del personer kan göra, jag är nog ganska obrydd. 

Men det finns tillfällen då jag känner att sminket nästan är en förutsättning för att orka möta andra människor. Det är främst när jag mår svindåligt men inte kan stanna hemma. När jag inte orkar höra att jag ser trött ut. När jag inte vill ge någon chansen att försöka komma nära. Jag försöker utnyttja det faktum att andra tror att jag mår bra när jag ägnat en stund framför spegeln. Jag vill hålla folk på avstånd, och ett par markerade ögon gör jobbet bättre, inbillar jag mig. 

Men när människor tar mascaran som ett tecken på att jag mår bättre vill jag bara skrika. Ge fan i att kommentera om jag inte bjuder in till det. Det är så galet jobbigt att höra att någon tycker man ser pigg och glad ut när man känner sig mer eller mindre död på insidan. Det säger jag naturligtvis inte, jag ler, tackar och håller med. Och jag lägger på minnet att personen framför mig är ännu en som har förväntningar på hur jag borde må och uppföra mig. Det är naturligtvis inte sant, men i mitt huvud blir det så. Ännu en jag inte kan svika genom att bli sämre. 

För så är det. Jag blir sämre i perioder. Jag förstår till fullo att den som säger att jag ser piggare ut vill väl, vill bekräfta det hen tror sig se, vill ge mig lite uppmuntran. Och på sätt och vis älskar jag att så många bryr sig, att så många vill hjälpa mig att komma uppåt. Problemet är att jag inte förmår ta emot. Det är så himla otacksamt av mig, jag får dåligt samvete och ljuger och slätar över för att inte bete mig fullständigt ouppfostrat. Jag låtsas som ingenting, för att det är för jobbigt att prata om. Fortfarande. Såhär efter 3,5 år. Jag vill inte att någon ska oroa sig och fundera över hur jag har det. En plötslig försämring av mitt mående kan kanske vara skrämmande när man står vid sidan av och ser på. Jag har ju medicin. Psykolog. Arbetsträning. En bra läkare. Jag borde bli bättre. Men det (jag) fungerar inte så. Och jag skäms för det. 

Så jag håller undan, sminkar mig, nickar och ler. Det betyder inte att det är bättre. Det kan tvärtom betyda att jag helst bara vill vråla ut ångesten i kudden. Jag vet inte om det är vettigt, men jag har inte så många andra sätt att hantera allting på. En dag som är bättre betyder inte att hela jag är på väg ditåt, dagen efter kan vara en rejäl kraschlandning. Det är svårt att förutse och därför orkar jag inte möta andras uppmuntrande ord. Idag är tremorn borta, i morgon är den värre än någonsin. 

Döm mig inte efter mitt utseende. Åt något håll. Låt mig låtsas. Jag vill inte prata om hur jag mår. Okej?

(null)

Gnäll, Ohälsa, bipolär, medicin, psykisk ohälsa | | Kommentera |
Upp