Sorterar.

 
Jag försöker sortera i mitt huvud. Det är inte särskilt lätt. Jag vill försöka förstå vad som är vad, vad som är orsaken och vad som är verkan och symptom. En del saker är jag tvungen att bara acceptera som de är (ja, det är absolut min starkaste gren, att acceptera saker utan att förstå. Eller inte.) och andra saker kanske kan förstås men inte åtgärdas. Men jag tänker att det är enklare att göra något åt saken om man vet vad något beror på. Hur jag kan förändra. Förändras.
 
Något jag VET är att jag är känslig. Högkänslig. HSP. Alla sensorer på helspänn, märker allt och har svårt att strunta i intryck. Jag VET att jag behöver tid för att ställa om, processa, tänka nytt och släppa taget. Jag VET att jag har ett stort kontrollbehov. De två första är inte så mycket att göra något åt, även om jag ibland skulle önska att jag kunde förbise saker och känslor, Vara lite mer hårdhudad. Jag kan inte heller göra något åt att jag processar långsamt, det är som det är. Kontrollbehovet vore skönt att kunna släppa, det vill jag göra, och det är kanske genomförbart.
 
Som barn var det väl någon form av överlevnadsmekanism, om jag inte läste av omgivningen och var beredd på vad som kunde hända så utnyttjades mina svagheter. Jag får fortfarande en panikkänsla om jag tror att jag gjort något fel, särskilt på jobbet. Jag vill så väldigt gärna gå fri (men jag är inte särskilt intresserad av att veta exakt vem som gjort fel) att jag gärna grottar ner mig i varför en vara ligger på fel plats, för att vara säker på att det inte var jag som lade den där. Och jag är fulltständigt medveten om att jag gör fel, det är mänskligt. Jag har inte heller några större problem att stå för de fel jag gör, eller be om ursäkt om det behövs. Faktiskt. Men att ha fel är något som är skitjobbigt för mig, inte för sakens skull, att inte kunna och veta allt, utan hur jag blir bemött när jag gjort fel. Att bli hånad, förminskad och förlöjligad är det jag är inställd på, och jag reagerar starkt när jag blir anklagad för att göra fel. När någon absolut MÅSTE ha det till att jag gjort fel, fast jag inte gjort det. Ibland kan jag bara släta över det, ta på mig skulden och gå vidare, men oftast går det inte alls. Inte när jag vet att det kan användas emot mig vid senare tillfälle. Hur skulle jag kunna göra det?
 
Det här är en svaghet hos mig, en brist, något som behöver rättas till, för allas skull. Inte minst för min egen. Det går åt så vansinnigt mycket energi till att vara på sin vakt hela tiden. Jag skulle vilja kunna rycka på axlarna och gå vidare, utan att behöva bevisa att jag gjort rätt, utefter de instruktioner jag fått. Utan att andra utnyttjar tillfället.
 
 Men hur fan släpper man taget om något som varit ett skydd hela livet? När det är något som speglas i omgivningen, något jag faktiskt inte kan släppa på egen hand, utan behöver stödet från andra? 
 
Så - kontrollbehov alltså. Som ett skydd för att minska skadorna, minska riskerna. Minska utsattheten. Det rumsliga kontrollbehovet har jag släppt på väldigt mycket genom åren, även om jag såklart fortfarande tycker om ordning och reda, veta var jag har mina saker. Kontrollbehovet är naturligtvis också starkt kopplat till ätstörning. Där kunde inte omgivningen göra ett skit, hur gärna de än ville. Ville de skrika, förminska, muta, skälla eller lisma - gör det, för du kommer ändå inte åt mig. På riktigt, det är en lätt berusande känsla att få bestämma över sig själv, trots omgivningens ogillande. 
 
Men vad kom först? Kontrollbehovet eller behovet att skydda mig själv? Jag vet inte. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Är det mina bristande kunskaper i att skydda mig själv som är roten till all skit? Som gör mig otrygg och osäker, i stort behov av bifall, också går det bara runt i en obekväm cirkel? Jag vet inte. 
 
Det är dock en början, att reda lite i det här. Tror jag.
hsp, psykisk ohälsa, rant, Ångest | | Kommentera |
Upp