Läkaren ringde, hur jävla skev är jag egentligen?

 
 
 
Det är såklart inget ovanligt. Jag har väldigt mycket kontakt med min läkare, mitt frikort gick ut 27 april, den 11 maj fick jag ett nytt. Gränsen för frikort går vid 1100 kronor. You do the math. När jag pratar med andra med samma diagnos som jag så träffar de läkare kanske två gånger om året. Några träffar sin läkare varannan månad. Enstaka träffar varje månad. Min läkare låter det gå högst två veckor mellan samtalen. Någon extra vecka om jag har en stadig kontakt med annan behandlare. Det har jag inte nu och därmed hör hon av sig ofta. 
 
Det var inte förrän hyfsat nyligen som jag insåg att det förstås finns en anledning till att hon ger mig så mycket tid. Jag kan väl inte påstå att det egentligen är särskilt positivt. Jo, förstås, det är bra att få den vård man behöver(?). Jag är glad att jag har en läkare som är engagerad. Men det är en lätt surrealistisk känsla att hon gör bedömningen att jag behöver så mycket vård. Det var samma när jag var inlagd på 140 (2015), det var egentligen ingen stor grej för mig att vara där, men att läkarna ansåg att jag behövde inneliggande vård i två månaders tid... Jag bör ju varit i rätt dåligt skick? Allt som oftast så tänker jag att jag inte är särskilt sjuk, att jag kanske till och med mest är lat? Men så berättar jag för min läkare, hon får den där minen hon får när hon blir bekymrad men inte vill visa det (jodå, jag har lärt mig hur det ser ut) och så bokar hon in en telefontid dagen efter. Det borde ju innebära att jag är sjukare än jag själv tror. Någonstans så tänker jag att jag bara är lite svagare än gemene man, att jag bara inte klarar av att hantera de känslor, impulser och svängningar lika bra som andra gör. Det har förstås att göra med alla "men skärp dig" och "alla är lite deppiga ibland, man får bita ihop" jag fått höra. 
 
Jag har alltid trott att den ångest jag känner är något som alla känner, lika ofta som jag, men att de kan fungera ändå. Men sakta börjar jag inse att det inte är lathet. Att det inte bara är att bita ihop. Att ihopbitandet faktiskt kan vara rent skadligt. Att min förkärlek för destruktiva handlingar inte är något jag delar med andra. Vissa andra, såklart, men inte med vanligt folk. Att det inte handlade om vanlig tonårstrulighet, att jag hade kunnat få diagnos redan då, om jag, eller någon annan, förstått att det behövde utredas. 
 
Idag pratade jag också med psykologen som haft hand om min utredning. Hon ville veta lite mer om hur jag ser på det som läkaren ser som problem. På något vis kokades allt ihop till att jag reagerar på en del saker som man normalt reagerar på trauman. Allt kryper så långt in i mig att jag omöjligt bara kan skaka av mig det, gå vidare och glömma. Jag är ganska förlåtande, men jag glömmer inte. Jag kan inte glömma, även om jag skulle vilja. Sen finns det förstås saker som jag gjort mitt allra bästa för att förtränga, och det har gått rätt bra. Psykologen tyckte också att allt det som vi pratat om (och lite till) inte var något som skulle gå att ändra i en handvändning. 
 
Jag vet inte. Är jag så jävla uppfuckad? Är jag så sjuk att jag fortfarande behöver prata med min läkare flera gånger i månaden? Ska erkänna att jag ibland inte vet vad som är på riktigt och vad som är skapat i allt det där röriga. Inte så att jag har svårt att skilja på fantasi och verklighet (jag är åtminstone inte psykotisk!) men när läkaren ber mig om en siffra på ångestskalan och hur jag mår, vad jag tänker, hur jag känner så vet jag inte alltid. Det är skitjobbigt när hon vill veta exakt och jag inte vet. Ibland höftar jag ihop något. Ibland säger jag att jag inte minns. Och hela hela hela tiden tänker jag "men hur illa är det egentligen, jämfört med andra?". Jag KAN gå till jobbet. Jag KAN jobba mina timmar. Jag kan ta hand om mina barn och jag mår rätt okej emellanåt.
 
Grejen är bara den att jag ständigt måste vara sysselsatt med något. Läsa något. Lyssna på något. Titta på något. Pilla med något. Så snart jag slutar så kommer alla jävla tankar omedelbart tillbaka. Duschen är värst. Där kan jag inte fokusera på något annat, hjärnan har fritt spelrum och har något jäkla high chaparall där. Jag hinner inte väja, jag hinner inte parera. Och antingen får jag en panikattack eller så badar jag i tankarna. Tankarna som talar om hur jävla dålig jag är. Svag. Feg. Lat. Jag ska inte påstå att jag hör några röster, för så är det inte alls. Det är mina alldeles egna tankar, mitt alldeles egna självhat som jag badat i så galet länge att jag inte längre vet hur det är att vara utan det. Som jag inte kan göra mig av med. Framför allt tankarna om att jag är svag. De äter nästan upp mig om jag låter dem. Om jag inte sysselsätter mig med annat. 
 
Så jag fattar att de flesta inte förstår hur det egentligen ligger till. Det gör jag ju knappt själv när jag har något att göra.
 
Fan. 

Intellektualisering och tillit.

Intellektualisering kan vara världens knepigaste ord. Jag har ganska nyligen lärt mig det. Vet ni vad det betyder?
 

Vid intellektualisering betraktar personen det hotande på ett rationellt och akademiskt vis, utan att blanda in de egna känslorna. Därmed undviker man helt eller delar av den ångest eller det obehag som temat annars skulle väcka.

  • En person som diagnostiserats med en obotlig, dödlig sjukdom ger till synes lugn medicinsk information till sina anhöriga om sjukdomens olika utvecklingsstadier och berättar vad som kommer att ske i behandlingsväg, och redovisar kanske t.o.m. statistik. Personen övergår sedan till att tala om praktiska saker som hur begravningen ska ordnas, och om hur det fungerar med försäkringspengar, testamente, dödsbo, skatter och andra ekonomiska ting som familjen måste känna till.
 
(Wikipedia)
 
Jag ägnar mig ganska mycket åt det här beteendet, och jag har inte riktigt förstått att det är en försvarsmekanism. Det var inte förrän i onsdags, hos läkaren, som jag blev införstådd med vad det heter, vad det är och vad det beror på. För första gången var det en läkare som ville samla ihop alla mina "problemområden" och hon ville att vi skulle ta tag i dem nu, på riktigt. Det blev en relativt lång lista med problem, men tack vare intellektualiseringen kunde jag faktiskt identifiera alla problem på egen hand. Sen var vi lite oense om en del saker som jag inte såg som ett problem alls, men som hon tyckte var tydligt. Vi är inte alltid ense, min läkare och jag, men jag antar att det inte är så ovanligt inom psykiatrin. Hon är väldigt respektfull och tar mig på allvar, gör det hon lovat och följer upp. Hon var dock lite bekymrad över att jag valsat runt i psykiatrin i så många år utan att någon sett till att gräva lite djupare och inte bara skrapa på ytan. Men det är ju inte vårdens fel att jag inte pratar. Jag tror inte någon därifrån kan göra så att jag litar på en människa såpass att jag orkar berätta, det ligger ju enbart hos mig. Ärligt talat har jag lite svårt att förstå hur det är tänkt att vi ska jobba på mina tillitsproblem när jag inte litar på min behandlare?
 
Att jag inte litar på någon behöver inte betyda så mycket alls egentligen, personen behöver inte ha gjort mig något eller ljugit någon gång. Däremot kan ett förtroende under uppbyggnad raseras av ett ord, en gest, en handling, en blick. Och det ligger inte hos den här personen. Jag har försökt förklara för psykologer hur det fungerar i mitt huvud, men det är så svårt. Min nuvarande vill veta vad jag är rädd för, och varför det är så viktigt att lita på någon fullt ut. På något sätt landade det i att jag är rädd för att mina svaghet ska utnyttjas. Jag vet inte om det verkligen är så, för jag är ju till exempel väldigt öppen med mina "svagare" sidor här. Och på Facebook. Och i verkliga livet. Men det är inte samma sak. Det handlar mer om hur den jag pratar med hanterar det jag berättar, det jag är. Att bemöta mig helt rätt är nog omöjligt, och när det blir fel är det inget jag visar. Jag kan ju inte försöka styra hur andra människor ska bete sig mot mig. Ibland kan jag börja berätta något och jag märker att den jag pratar med blir obekväm, och då slätar jag över och byter ämne. 
 
Det handlar om detaljer. Jag skrev igår att jag lägger märke till allt. En aldrig så liten rätning av ryggen, en huvudvridning, ett andetag, en paus. En nanosekund och allt är förändrat. Jag fattar att inte alla vill prata om psykisk ohälsa (som många nog tycker borde blivit bättre vid det här laget), ätstörningar, självskador, ångest och all annan skit. Jag måste portionera ut det, lite i taget, läsa av personen framför mig och avgöra hur jag kan gå vidare. Nästan alltid slutar det med att jag tystnar. Jag låtsas som att allt är som vanligt, och känner mig ännu lite mer ensam i röran. 
 
Jag behöver någon som jag vet orkar när jag inte gör det. Som inte mår dåligt själv av att jag mår apa. Jag nådde nästan ända fram med min förra psykolog, fantastiska Lawrence. Det tog fem år innan jag började vara ärlig hos honom. Min nuvarande kommer förmodligen aldrig få det förtroendet. En del tycker ju att man ska byta om man känner så, men jag orkar inte med fler som ska försöka nå fram. På sätt och vis tänker jag att jag kommer aldrig reda upp det här, jag måste helt enkelt lära mig hantera och dölja det.
 
Jag önskar att jag bara kunde luta mig tillbaka och lita på att bli omhändertagen när jag behöver det. Men jag kan inte. Har aldrig kunnat. Det känns som att jag aldrig kommer kunna göra det. Och det beror inte alls på människorna jag omger mig av. Jag vet att så många har de bästa intentioner, som så gärna vill stötta och hjälpa. Och jag känner mig som en svikare när jag inte kan ta emot. Min läkare har kommit längst av mina vårdkontakter. Hon ställer rätt frågor tror jag. Jag vet inte. 
 
Usch, jag känner att jag kanske borde strunta i det här med bloggandet. Det blir så spretigt och ofokuserat, det blir inte som jag vill. Men det här är ett forum där jag kan förklara för dig varför det är som det är. Hur det står still bakom det som ses. Och kanske är det inte mest du som är intresserad, det är kanske bara är jag som behöver skriva. Ventilera. Bekänna. Intellektualisera och rota lite bland allt det jobbiga. Lite som en dagbok, med skillnaden att jag inte har behov av att hålla det hemligt. Om det kan ge någon minsta lilla uns av en tanke eller känsla av att läsa så är det bra. Om någon får lite större förståelse för psykisk ohälsa, och då naturligtvis mer specifikt bipolär sjukdom, och allt som kan följa med så har jag lyckats. Det blir ju NÄSTAN som att vara ärlig och berätta irl.
 
Tack, för att du läser. Tack!
 
 
 
 
.

”Du har ju sminkat dig, då kan du inte må så dåligt!”


Den dumma kommentaren har jag fått några gånger. Som om det är sminket det hänger på. Som att du kan se på en människa hur hen mår på insidan. Som om någon insinuerar att en simulerar. 

Jag använder sällan smink, mest bara när jag ska bort eller så. Så har jag alltid varit, förutom när jag haft hypomana perioder, och varit mer än vanligt intresserad av mitt utseende, då har jag sminkat mig även på jobbet och lediga dagar. Jag har inga stora kunskaper och jag provar sällan något nytt. Jag känner mig nästan aldrig naken utan smink som en del personer kan göra, jag är nog ganska obrydd. 

Men det finns tillfällen då jag känner att sminket nästan är en förutsättning för att orka möta andra människor. Det är främst när jag mår svindåligt men inte kan stanna hemma. När jag inte orkar höra att jag ser trött ut. När jag inte vill ge någon chansen att försöka komma nära. Jag försöker utnyttja det faktum att andra tror att jag mår bra när jag ägnat en stund framför spegeln. Jag vill hålla folk på avstånd, och ett par markerade ögon gör jobbet bättre, inbillar jag mig. 

Men när människor tar mascaran som ett tecken på att jag mår bättre vill jag bara skrika. Ge fan i att kommentera om jag inte bjuder in till det. Det är så galet jobbigt att höra att någon tycker man ser pigg och glad ut när man känner sig mer eller mindre död på insidan. Det säger jag naturligtvis inte, jag ler, tackar och håller med. Och jag lägger på minnet att personen framför mig är ännu en som har förväntningar på hur jag borde må och uppföra mig. Det är naturligtvis inte sant, men i mitt huvud blir det så. Ännu en jag inte kan svika genom att bli sämre. 

För så är det. Jag blir sämre i perioder. Jag förstår till fullo att den som säger att jag ser piggare ut vill väl, vill bekräfta det hen tror sig se, vill ge mig lite uppmuntran. Och på sätt och vis älskar jag att så många bryr sig, att så många vill hjälpa mig att komma uppåt. Problemet är att jag inte förmår ta emot. Det är så himla otacksamt av mig, jag får dåligt samvete och ljuger och slätar över för att inte bete mig fullständigt ouppfostrat. Jag låtsas som ingenting, för att det är för jobbigt att prata om. Fortfarande. Såhär efter 3,5 år. Jag vill inte att någon ska oroa sig och fundera över hur jag har det. En plötslig försämring av mitt mående kan kanske vara skrämmande när man står vid sidan av och ser på. Jag har ju medicin. Psykolog. Arbetsträning. En bra läkare. Jag borde bli bättre. Men det (jag) fungerar inte så. Och jag skäms för det. 

Så jag håller undan, sminkar mig, nickar och ler. Det betyder inte att det är bättre. Det kan tvärtom betyda att jag helst bara vill vråla ut ångesten i kudden. Jag vet inte om det är vettigt, men jag har inte så många andra sätt att hantera allting på. En dag som är bättre betyder inte att hela jag är på väg ditåt, dagen efter kan vara en rejäl kraschlandning. Det är svårt att förutse och därför orkar jag inte möta andras uppmuntrande ord. Idag är tremorn borta, i morgon är den värre än någonsin. 

Döm mig inte efter mitt utseende. Åt något håll. Låt mig låtsas. Jag vill inte prata om hur jag mår. Okej?

(null)

Gnäll, Ohälsa, bipolär, medicin, psykisk ohälsa | | Kommentera |
Upp