”Du har ju sminkat dig, då kan du inte må så dåligt!”


Den dumma kommentaren har jag fått några gånger. Som om det är sminket det hänger på. Som att du kan se på en människa hur hen mår på insidan. Som om någon insinuerar att en simulerar. 

Jag använder sällan smink, mest bara när jag ska bort eller så. Så har jag alltid varit, förutom när jag haft hypomana perioder, och varit mer än vanligt intresserad av mitt utseende, då har jag sminkat mig även på jobbet och lediga dagar. Jag har inga stora kunskaper och jag provar sällan något nytt. Jag känner mig nästan aldrig naken utan smink som en del personer kan göra, jag är nog ganska obrydd. 

Men det finns tillfällen då jag känner att sminket nästan är en förutsättning för att orka möta andra människor. Det är främst när jag mår svindåligt men inte kan stanna hemma. När jag inte orkar höra att jag ser trött ut. När jag inte vill ge någon chansen att försöka komma nära. Jag försöker utnyttja det faktum att andra tror att jag mår bra när jag ägnat en stund framför spegeln. Jag vill hålla folk på avstånd, och ett par markerade ögon gör jobbet bättre, inbillar jag mig. 

Men när människor tar mascaran som ett tecken på att jag mår bättre vill jag bara skrika. Ge fan i att kommentera om jag inte bjuder in till det. Det är så galet jobbigt att höra att någon tycker man ser pigg och glad ut när man känner sig mer eller mindre död på insidan. Det säger jag naturligtvis inte, jag ler, tackar och håller med. Och jag lägger på minnet att personen framför mig är ännu en som har förväntningar på hur jag borde må och uppföra mig. Det är naturligtvis inte sant, men i mitt huvud blir det så. Ännu en jag inte kan svika genom att bli sämre. 

För så är det. Jag blir sämre i perioder. Jag förstår till fullo att den som säger att jag ser piggare ut vill väl, vill bekräfta det hen tror sig se, vill ge mig lite uppmuntran. Och på sätt och vis älskar jag att så många bryr sig, att så många vill hjälpa mig att komma uppåt. Problemet är att jag inte förmår ta emot. Det är så himla otacksamt av mig, jag får dåligt samvete och ljuger och slätar över för att inte bete mig fullständigt ouppfostrat. Jag låtsas som ingenting, för att det är för jobbigt att prata om. Fortfarande. Såhär efter 3,5 år. Jag vill inte att någon ska oroa sig och fundera över hur jag har det. En plötslig försämring av mitt mående kan kanske vara skrämmande när man står vid sidan av och ser på. Jag har ju medicin. Psykolog. Arbetsträning. En bra läkare. Jag borde bli bättre. Men det (jag) fungerar inte så. Och jag skäms för det. 

Så jag håller undan, sminkar mig, nickar och ler. Det betyder inte att det är bättre. Det kan tvärtom betyda att jag helst bara vill vråla ut ångesten i kudden. Jag vet inte om det är vettigt, men jag har inte så många andra sätt att hantera allting på. En dag som är bättre betyder inte att hela jag är på väg ditåt, dagen efter kan vara en rejäl kraschlandning. Det är svårt att förutse och därför orkar jag inte möta andras uppmuntrande ord. Idag är tremorn borta, i morgon är den värre än någonsin. 

Döm mig inte efter mitt utseende. Åt något håll. Låt mig låtsas. Jag vill inte prata om hur jag mår. Okej?

(null)

Gnäll, Ohälsa, bipolär, medicin, psykisk ohälsa | | Kommentera |

Något bättre.

Dagen har varit bättre än gårdagen, helt klart. Det behövdes, annars hade hela helgen känts jättejobbig, sådär så man känner sig som världens sämsta förälder som bara längtar tills förskolan börjar igen. Ibland blir det så ändå, jag känner mig ofta stressad när jag inte kan komma undan och vara ifred. Till och med min egen familj stressar mig. Peppande för självkänslan och sådär va? :/

Vi har möblerat om lite hemma, igen, och varje gång vi gör det, eller bara städar så tycker barnen att det är jättespännande, äldsta dottern brukar utropa att det "är fantastiskt!". DET är peppande! 

Plan för morgondagen; gå upp. Komma ihåg medicinerna. Ta mig till psykologen. Träna. 
Gnäll, Ohälsa, medicin | | Kommentera |

Att hjälpa andra.


Jag vet inte om det verkligen är Robin Williams som sagt det här, men det är så jäkla viktigt. Jag håller helt med. Särskilt just i fallet med herr Williams, förvåningen hos allmänheten, som jag skrivit om tidigare. 

Jag avskyr att se vänner och släkt vara låga, jag får nästan ångest av det, och gör allt jag kan för att försöka få upp personen lite ur det där mörka hålet. Jag vet ju hur tufft det är där nere, och vill inte att någon annan ska känna samma sak som jag gör. Men att hjälpa andra tar fruktansvärt mycket energi, energi som jag inte alltid har. Och det blir en ond spiral, jag vill hjälpa, mår dåligt för att jag inte orkar, vill hjälpa ännu mer och får ännu mer ångest. Ni fattar.

Det handlar inte om att jag inte vill eller inte bryr mig, för det gör jag. Det handlar om att försöka hushålla med den ork jag har och att undvika att själv bli nerdragen. 

Puss!
Allmänt, Ohälsa, psykisk ohälsa | | En kommentar |
Upp