Bearbetning.

 
Det är ju såhär, för att gå vidare så behöver man bearbeta och komma över.Jag tror inte jag är så bra på det. För några månader sen slutade jag äta litium, i samråd med läkare, och det känns nästan som att någon vridit på en kran. Jag är inte deprimerad egentligen, jag är bara ledsen. Jag har inte ångest över allt och inget, jag är inte suicidal, jag vill verkligen fortsätta leva och har framtidsplaner. Det här är inte en av mina vanliga depressioner. 
 
Jag är lite rädd att jag varit avstängd väldigt länge. Som jag sagt förr så är "tecken på svaghet" något jag inte har eller har haft råd med. Häromdagen pratade jag med min fina fina vän, som känt mig i 22 år, hon sa att hon inte sett mig såhär ledsen på väldigt många år. Och hon har rätt. Jag har varit arg. Fylld av ångest. Självskadat. Men inte ledsen. Nu grinar jag var och varannan dag, men det känns inte hotfullt. Visst är jag sårbar, och visst skulle det vara väldigt skönt att ha en famn att gråta i, men där är jag inte riktigt.
 
Något säger mig att jag helt enkelt liksom landat och blivit tvingad att se saker och ting för vad de är. Inte släta över och komma med ursäkter eller avleda. Och allt bara kommer som en jäkla flodvåg. All sorg som jag inte ens varit i närheten av att våga känna. Sorg över diagnoser, över saker som blev så annorlunda, över relationer, över separation, över att inte träffa barnen, över all jävla tid jag missat på grund av olika anledningar. Jag är jättebra på att gå in i survivalmode och intellektualisera när saker händer, men jag är svindålig på att sen låta mig vara ledsen över det. Ända sen ena ungen var liten så har jag kämpat och slagits för hens skull, när diagnosen kom på papper så var det en vän som sa till mig "gråt nu. Sörj det du behöver. Sen går du vidare". Ungefär. Jag förstod inte vad hon menade, jag tyckte ju att bara för att det står några bokstäver på ett papper så förändras ju inte mitt barn? 
 
Nej. Mitt barn förändrades inte ett skit. Vi fick det lite lättare att få hjälp. Vi har ändå haft det så mycket lättare än andra i samma situation, men jag insåg för ett par månader sen att fy FAN vad jag (och pappan såklart!) har kämpat, trots att vi kanske inte ens insett det själva. Alla anpassningar vi gjort, för att överleva dagen, minska risken för misslyckanden, eliminerat triggers, försvarat, förklarat, ursäktat. Jag önskar ingen att behöva fysiskt brotta ner sitt barn för att inte bli slagen, jag inser att det inte är något som hör till en normal vardag. Missförstå mig rätt, jag gör ALLT för mina barn. ALLT: Jag har också förnekat att det egentligen skulle vara ett problem för oss, vi har ju faktiskt tagit oss igenom dagarna. Men till vilket pris? Jag vill tro att ungen själv mår så bra som det bara går. Men de andra har hamnat i kläm. Pappan har hamnat i kläm. Jag har definitivt hamnat i kläm. Inte förrän nu har jag förstått hur påfrestande vardagen varit. Det kanske inte är så jävla konstigt att jag ramlat in i utmattning och depressioner av och till? 
 
Såhär i efterhand är det ju skitenkelt att se att vi skulle bett om hjälp. För länge längesen. För oss. För barnen. Men det är ju det där - jag kör bara på, ser inte ens att det finns andra möjligheter. Bara vi tar oss igenom den här sociala sammankomsten, den här eftermiddagen, den här dagen. Så börjar vi om.
 
Så kom separationen. Som kanske var nödvändig. Eller onödig. Hade det blivit skillnad om vi sökt och fått hjälp? Jag flyttade. Så blev pappa sjuk. Och mamma. Och alla relationer blev infekterade, ställda på sin spets. Men fokus låg ju på att pappa och mamma skulle må så bra det gick. Det var så mycket praktiskt som behövde lösas, så många missförstånd och bitterhet. Bråk, skrik och tårar. Andra relationer som gick i stöpet, Co-jävla-vid kom. Fy fan vad tungt det var. Och fokus på överlevnad, på alla sätt som det bara gick. Med hjälp av mina helt otroliga psykolog Joakim kom jag ändå några steg framåt. Blev lite lite lite snällare mot mig själv. Lite mer förstående. Det kanske inte förändrade så mycket utåt, men på insidan blev det en otrolig skillnad. 
 
Så när jag fick en egen lägenhet landade jag, på något sätt. Fram tills nu har jag dock hängt upp min existens på andra, sysselsatt mig och gjort mitt bästa för att vara till lags och vara omtyckt. Men det fungerar ju inte. Det fattar alla. 
 
Och nu. Nu har jag insett att i min iver att bara överleva, så har jag skjutit allt och alla åt sidan. Nu inser jag att jag slösat bort flera år bara på att försöka genomlida dagen. Jag har skjutit bort allt som gjort ont och trott att jag kan strunta i det bara. Men det vet ju alla, det kommer tillbaka och biter en i arslet till slut. 
 
Jag tror att jag är där nu. Ätstörningen har ballat ur fullständigt, jag har sökt hjälp, men ni vet hur det är med vården. Jag har planer framåt, men sommar och semester skjuter ju upp allting. Jag behöver hjälp att bearbeta allt som varit, men jag tror ändå att det kan bli bra. 
 
Jag tror det.
 
 
<3
Ohälsa, vänskap, ätstörning | | Kommentera |
Upp