6 kilo bebis...


Jorå. Idag var vi på, förmodligen, sista ultraljudet. Bebisarna väger nästan 3 kilo styck, lika stora som enlingar alltså. Herrejösses, varför är inte magen större än vad den är!? De ligger fint med huvudena neråt, den högra har sjunkit ner ordentligt, så allting talar för att det blir en vaginal förlossning, och förhoppningsvis behöver jag inte sättas igång heller. Läkaren tyckte att jag skulle åka hem och vila nu, "för det kan sätta igång precis när som helst!". Barnmorskan jag träffade förra veckan sa samma sak, hon trodde inte att vi skulle ses igen förrän efterkontrollen, men det tror jag nog att vi gör. Jag har inga känningar alls på att det skulle vara på gång, förutom sammandragningarna som ibland blir hyfsat regelbundna (men utan att göra det minsta ont!) och att jag ju känner att ettan har sjunkit ner mer, det är svårt att resa sig ur soffan ibland eftersom hen ligger så långt ner, hela magen är smockfull med bebisar liksom.

Under ctg-kurvan idag hade jag hyfsat regelbundna sammandragningar, och vissa var sådär så jag nästan fick krystimpulser, magen mer krampade än drog ihop sig. Inte smärtsamma på något vis, men det var som om hela magen jobbade neråt, dock utan det där vansinniga trycket.

Nåja. Vi får väl se när det är dags.

Allmänt | | Kommentera |

Det är tuffa tider...


...för en del. Igår åkte jag till Danderyd för att göra tul (tillväxtultraljud) på tvillingarna och sen göra en ctg-kurva och träffa läkaren på BB Stockholm. Ultraljudet såg perfekt ut, mina ungar är lika stora som enlingar brukar vara vid den här tiden, och ändå är magen ingen jättegigant. 2300 och 2400 gram väger de, både ligger snällt med huvudet nedåt. Ligg gärna kvar så, tack!

Ctg-kurvan var också tipptopp, min kropp är nog gjord för att baka bebisar i. ;) Däremot är den inte gjord för att palla med ansträngningen. När jag pratade med läkaren lade hon märke till att jag skakade lite i händerna, och svettades så hon ville inte låta mig åka hem utan att ta några prover först. Så jag blev inlagd, hastigt och lustigt. Provsvaren skulle dröja till natten/morgonen, så jag skulle få stanna kvar också. Leon åkte till farmor och Andreas kom in till mig, och vi pratade om att jag skulle be om att få åka hem, eftersom jag ju mådde rätt bra ändå. Tjena, tur att vi inte ens hann fråga om det. Plötsligt började jag få sammandragningar som gjorde vanvettigt ont, vi ringde på klockan och plötsligt var hela rummet fullt av barnmorskor, undersköterskor och läkare. Det visade sig att sammandragningarna inte hade någon som helst effekt, inga bebisar som var på väg, så vad sjutton berodde det på då? Säg det, den som visste. De tog en massa prover, sköterskan hade händerna fulla med provrör när hon var klar, man försökte sätta infarter med resultatet att kärlen gick sönder och ja... Jag är snygg idag!

Det onda upphörde lika plötsligt som det börjat, men jag kunde inte komma till ro så jag fick Stesolid intravenöst. Himmelriket uppenbarade sig. Åh, jag förstår att folk blir beroende av det! Det tog fem sekunder från att hon började spruta in det tills jag kände mig helt blank, allt var bra och ingenting var jobbigt längre. Inte för att jag kunde sova särskilt bra ändå, men lugnet... Åh! Andreas sov ihopknölad på soffan och jag varierade mig mellan soffan och sängen, mestadels vaken.

Idag har det tagits ännu mer prover, och man har gjort ultraljud på galla, lever och njurar, utan att läkaren blev ett dugg klokare. Snarare tvärtom. Ingen vet någonting, jag själv mår ju rätt bra, men något är uppenbarligen fel. Bebisarna mår också kanonbra, så i nuläget finns det inget som tyder på att det skulle vara nödvändigt att plocka ut dem redan nu. När de väl är ute dock så ska vissa undersökningar göras igen, mer noga än det är möjligt att göra nu. Bland annat MRT och eventuellt biopsi på levern. Jag är fortfarande mest inne på att det är gallan som totalt ballar ur då och då, men jag vet ju inte.

I morse åkte Andreas och jobbade och jag var kvar på sjukhuset. Framåt eftermiddagen kom han och Leon in och hälsade på, fy fan vad det var skönt att se dem! Har grinat så det borde räcka för resten av året de här dagarna. ;) Leon kröp direkt upp i mitt knä och lade sig med huvudet på min axel och kramades när han kom. Älskade unge! Jag fick tillåtelse att åka hem över natten eftersom jag mår bra just nu, men måste in igen i morgon bitti.

Lillungen somnade med armarna hårt lindade kring min hals i kväll, det skär i hjärtat att inte veta om jag kan hämta honom på förskolan i morgon eller inte. Jag vill bara få veta vad det är, få behandling och bli frisk nu. Jag vill fokusera på att få allt helt klart tills tvillingarna kommer, och jag vill kunna somna bredvid Andreas varje kväll, och höra Leons små snarkningar. Usch. Roligt är det inte, men jag är glad att tvillingarna växer och mår bra, och att jag har mina fina killar!



Lite torsdagsnaket. Kan inte riktigt förstå att det får plats två bebisar där inne. Var är mina andra organ?
Allmänt | | 2 kommentarer |
Upp