Den stora ensamheten.

.
 
I ett forum för bipolär sjukdom diskuterades vad de sjuka upplever som är det värsta med sjukdomen. Många nämnde de ständiga svängningar (nej, bara för att man får mediciner betyder inte det att allt blir bra. Det är inte febernedsättande vi pratar om.) eller att det kan vara svårt med relationer. För min del så är svängningarna inget större problem, mitt grundläge är depression, min senaste ordentliga uppåtperiod hade jag september 2015, och den var medicininducerad. Jag har korta perioder av eutymt (neutralt) stämningsläge, vilka jag uppskattar enormt. Mina relationer... Ja, vad ska jag säga? Jag är inte särskilt social längre, så jag kan kanske inte säga att jag har så många relationer. Men jag förstör dem inte under hypomana episoder, jag är inte otrevlig och skriker åt folk eller får utbrott. Fast det är klart, min tystnad är väl knappast vårdande för en relation. Att Andreas står kvar och står stadigt förundras jag över. Jag orkar inte alltid ens med mig själv, än mindre andra.
 
Det jag nog tycker är värst med hela den här skiten är ensamheten. Den stora ensamheten. Den beror överhuvudtaget inte alls på att jag saknar fantastiska människor som är villiga och beredda att lyssna. Verkligen inte. Jag vet att jag har stöd, personer som tar emot mig med öppna armar om jag behöver. Min läkare finns där. Litiumsjuksköterskan finns där. Jag vet att vården mobiliserar om det krisar. Men jag kan inte berätta.
 
En del saker som händer går inte att förklara. En del saker vill jag inte ge till någon annan. En del saker är för tunga för att dela. En del saker kan ge negativa konsekvenser om de kommer fram i ljuset. Jag vill och behöver ibland skydda andra från mitt jävligt kletiga och kaotiska inre. Det låter som en klyscha, men skulle jag berätta allt som händer, allt det där som är så svårt att förklara, som inte går att förklara, så skulle andra se på mig på annat sätt. Kanske börja fundera och oroa sig. Jag vet, jag har provat. Att andra oroar sig, att jag skulle ta plats, det går inte. 
 
Och då blir det ensamt. När det är dåligt och jag får en impuls att ringa någon så stannar det alltid vid "tänk om jag stör". Eller "hur ska hen kunna hjälpa mig?". "Vad ska hen tro..?" Jag vet att psykvården finns där. Men dels är jag sjukt sjukt dålig på att påbörja ett samtal där jag behöver hjälp med mig själv. Får jag "fel" bemötande så lägger jag på. Som alltid. Och, psykvården och jag har inte samma defintion på vad som är akut. Därför är jag tyst. Ibland, hos läkaren, börjar jag prata. Jag ser att hon smygtittar på klockan, tiden hos henne är begränsad. Hon förstår inte alltid vad jag vill få fram, men jag har förtroende för henne. Det finns ett fåtal personer som jag bestämt mig för att inte ljuga för. Inte skydda. Inte försköna.
 
Och gissa vad det innebär? Att jag drar mig undan och skapar en distans. Jag fastnar i ensamheten, trots att jag har allt stöd i världen.
 
Det är det värsta.
 
 
.
 
.

Jag vet inte om jag vågar säga det här...

 
 
...men jag gör det ändå. Två kvällar och en dag den här veckan har jag träffar vänner. Och det har enbart varit positivt! Jag har åkt hem med en känsla av lätt lycka i bröstet, och jag minns inte när det hände sist. Junta i tisdags, det blev relativt sent. Träffade älskade Pernilla i onsdags, i Uppsala, på Ikea, jag kunde köra hela vägen dit och hem utan att pausa. Jag åkte hem med ett leende, inte ångest för att vi ätit (en av få människor jag inte bryr mig om felaktiga tänkanden kring mat med) och en känsla av att fått ny energi. Igår kväll var jag på sinnesromässa med en vän. Själva mässan i sig var kanske inte det jag tyckte bäst om, utan det var när jag skjutsade hem honom och vi pratade en stund innan jag körde hemåt. Jag orkade höra koltrasten i skymningen, jag orkade uppskatta det. Jag orkade inte prata med en massa okända människor, så långt har jag inte kommit än, men jag var där! Och jag kunde köra både till och från Sundbyberg utan att köra fel och utan att behöva stanna. Jag kunde!
 
Och det är en töntig sak att vara glad över, men det är inte på det här sättet det brukar vara för mig. Jag är ganska säker på att det beror på att jag tar Theralen tre gånger om dagen, ångesten hinner aldrig få starkt fäste innan det är dags för nästa dos. Jag tänker absolut inte säga att jag är ångestfri, för det är jag verkligen inte, men ångesten ligger som mest på 3-4 nånting, och det är precis innan medicinering. Någon dag hoppas jag att jag kan känna det här, och må såhär, helt utan läkemedel. Kanske kommer jag aldrig komma dit, men jag vill i alla fall! Mediciner kommer jag ju alltid behöva äta, men kanske kan jag få andra verktyg att hantera min ångest? Jag har förstått att andra får terapier och behandlingar kastade efter sig så snart de knystar ångest, jag får bara mediciner. Men efter den här utredningen kanske jag också kan få adekvat behandling? Riktad behandling. (Nej, jag räknar inte "Jag vill att du genomgår en ätstörningsbehandling" som erbjudande om terapi. Det var ju mer ett straff.)
 
Har jag förresten sagt att jag är så jävla glad för all pepp och alla hejarop ni skickade åt mitt håll under inläggningen? TACK TACK TACK! Er värme når långt in i hjärtat och ger mig en känsla av omtänksamhet. Tusen tack! Ni gör större skillnad än ni kanske tror!
 
 
 
 
<3
 
 
 
 
 
 
 
 
bipolär, medicin, vänskap, Ångest | | En kommentar |

141

 
Ja alltså... När allting ställs på sin spets så är det väldigt fint att ha skyddsnät i flera former. Dels en familj som ställer upp trots att allting påverkar även dem, inte på ett positivt sätt. Dels av vänner som omedelbart är beredda att ta allt de kan av vad jag behöver ge, som hejar och peppar och skäller när det behövs. Och dels av en fin sjukvård som skakar fram resurser trots manfall och kort varsel.
 
Det hela mynnade ut i en ny inläggning. Jag fick träffa en överläkare på psykiatrin, jag fick två personal med mig hem för att packa (jag fick inte köra bil själv!) och sen fick jag en annan personal som följde med mig i taxin hela vägen till Danderyd och ända upp på avdelningen. Det blev inte 140 som jag hoppades, utan avdelningen mitt emot, 141:an. En psykosavdelning. Jag har ingen psykos, men det var liksom fullt på alla passande avdelningar. Det är en mer spänd stämning här än på 140, det känns inte riktigt lika tryggt, särskilt inte nu i början. 
 
Något som gjorde mig själaglad var att min fina fina vän P omedelbart tog sig hit för att kolla att allt var okej. Bara grejen, jag hade varit här i 45 minuter sådär när jag fick mitt första besök. En av sjuksköterskorna här jobbade dessutom ibland på 140 när jag var där. Känns lite skönt att känna igen folk. En skötare känns som någon som jag kan prata med och berätta för, om det behövs. 
 
Det är ju några som tjatar på mig att jag måste börja prata. Börja vara ärlig. Säg bara som det är! Mja. Det är inte riktigt så jag fungerar. Det tar tid. Idag tog jag mig över ett enormt hinder när jag ringde direkt till psyk och bad om hjälp. Berättade hur det var. Hur det är. Läkaren jag träffade var oerhört bra. Hon bad de andra två som var med att gå ut och ställde frågan igen. Hon förstod att jag inte orkade berätta för alla. Hon frågade om jag ville bli inlagd. Det vill jag såklart inte, men samtidigt tror jag det är bra. Tilltagande suicidtankar bör man se till att få hjälp med i tid. Men no worries, jag VILL fortsätta leva. Jag vill inte alls åt andra hållet, det är bara min sjuka hjärna som får för sig att den har makt att påverka det. Jävla sjuka hjärna. 
 
Men. This too shall pass. Det blir kanske inte så lätt, men det kommer att gå över. Hejar ni på mig?
 
 
 
 
....
bipolär, psykisk ohälsa, vänskap | | Kommentera |
Upp