Jag vet inte om jag vågar säga det här...

 
 
...men jag gör det ändå. Två kvällar och en dag den här veckan har jag träffar vänner. Och det har enbart varit positivt! Jag har åkt hem med en känsla av lätt lycka i bröstet, och jag minns inte när det hände sist. Junta i tisdags, det blev relativt sent. Träffade älskade Pernilla i onsdags, i Uppsala, på Ikea, jag kunde köra hela vägen dit och hem utan att pausa. Jag åkte hem med ett leende, inte ångest för att vi ätit (en av få människor jag inte bryr mig om felaktiga tänkanden kring mat med) och en känsla av att fått ny energi. Igår kväll var jag på sinnesromässa med en vän. Själva mässan i sig var kanske inte det jag tyckte bäst om, utan det var när jag skjutsade hem honom och vi pratade en stund innan jag körde hemåt. Jag orkade höra koltrasten i skymningen, jag orkade uppskatta det. Jag orkade inte prata med en massa okända människor, så långt har jag inte kommit än, men jag var där! Och jag kunde köra både till och från Sundbyberg utan att köra fel och utan att behöva stanna. Jag kunde!
 
Och det är en töntig sak att vara glad över, men det är inte på det här sättet det brukar vara för mig. Jag är ganska säker på att det beror på att jag tar Theralen tre gånger om dagen, ångesten hinner aldrig få starkt fäste innan det är dags för nästa dos. Jag tänker absolut inte säga att jag är ångestfri, för det är jag verkligen inte, men ångesten ligger som mest på 3-4 nånting, och det är precis innan medicinering. Någon dag hoppas jag att jag kan känna det här, och må såhär, helt utan läkemedel. Kanske kommer jag aldrig komma dit, men jag vill i alla fall! Mediciner kommer jag ju alltid behöva äta, men kanske kan jag få andra verktyg att hantera min ångest? Jag har förstått att andra får terapier och behandlingar kastade efter sig så snart de knystar ångest, jag får bara mediciner. Men efter den här utredningen kanske jag också kan få adekvat behandling? Riktad behandling. (Nej, jag räknar inte "Jag vill att du genomgår en ätstörningsbehandling" som erbjudande om terapi. Det var ju mer ett straff.)
 
Har jag förresten sagt att jag är så jävla glad för all pepp och alla hejarop ni skickade åt mitt håll under inläggningen? TACK TACK TACK! Er värme når långt in i hjärtat och ger mig en känsla av omtänksamhet. Tusen tack! Ni gör större skillnad än ni kanske tror!
 
 
 
 
<3
 
 
 
 
 
 
 
 
bipolär, medicin, vänskap, Ångest | | En kommentar |

141

 
Ja alltså... När allting ställs på sin spets så är det väldigt fint att ha skyddsnät i flera former. Dels en familj som ställer upp trots att allting påverkar även dem, inte på ett positivt sätt. Dels av vänner som omedelbart är beredda att ta allt de kan av vad jag behöver ge, som hejar och peppar och skäller när det behövs. Och dels av en fin sjukvård som skakar fram resurser trots manfall och kort varsel.
 
Det hela mynnade ut i en ny inläggning. Jag fick träffa en överläkare på psykiatrin, jag fick två personal med mig hem för att packa (jag fick inte köra bil själv!) och sen fick jag en annan personal som följde med mig i taxin hela vägen till Danderyd och ända upp på avdelningen. Det blev inte 140 som jag hoppades, utan avdelningen mitt emot, 141:an. En psykosavdelning. Jag har ingen psykos, men det var liksom fullt på alla passande avdelningar. Det är en mer spänd stämning här än på 140, det känns inte riktigt lika tryggt, särskilt inte nu i början. 
 
Något som gjorde mig själaglad var att min fina fina vän P omedelbart tog sig hit för att kolla att allt var okej. Bara grejen, jag hade varit här i 45 minuter sådär när jag fick mitt första besök. En av sjuksköterskorna här jobbade dessutom ibland på 140 när jag var där. Känns lite skönt att känna igen folk. En skötare känns som någon som jag kan prata med och berätta för, om det behövs. 
 
Det är ju några som tjatar på mig att jag måste börja prata. Börja vara ärlig. Säg bara som det är! Mja. Det är inte riktigt så jag fungerar. Det tar tid. Idag tog jag mig över ett enormt hinder när jag ringde direkt till psyk och bad om hjälp. Berättade hur det var. Hur det är. Läkaren jag träffade var oerhört bra. Hon bad de andra två som var med att gå ut och ställde frågan igen. Hon förstod att jag inte orkade berätta för alla. Hon frågade om jag ville bli inlagd. Det vill jag såklart inte, men samtidigt tror jag det är bra. Tilltagande suicidtankar bör man se till att få hjälp med i tid. Men no worries, jag VILL fortsätta leva. Jag vill inte alls åt andra hållet, det är bara min sjuka hjärna som får för sig att den har makt att påverka det. Jävla sjuka hjärna. 
 
Men. This too shall pass. Det blir kanske inte så lätt, men det kommer att gå över. Hejar ni på mig?
 
 
 
 
....
bipolär, psykisk ohälsa, vänskap | | Kommentera |

Rörigt.


(null)


Det har varit en stökig helg. Inte utåt, vi har varit på bio och allt gick bra! Barnen har faktiskt hållit sig hyfsat lugna och vi har inte haft några tider att passa. Jag rensade ut gamla eller inaktuella mediciner och i rena farten fick skafferiskåpet sig lite kärlek. Eller ja, jag slängde ungefär hälften, så man kanske inte ska kalla det kärlek. Vi har tre hyllor i det skåpet, den nedersta upptas av mediciner. Mest mina såklart. 

Men på insidan är det mer eller mindre kaos. Det har gått åt en del Oxascand. Jag är skakig och fumlig, glömmer allt om jag inte skriver upp det. Glömmer ord. Och irriterad! Igår gav jag mig ut och körde bara. Som jag gjorde förr. En stund utan distraktion. En vän gjorde klart att jag var välkommen dit, men det behövdes inte i slutänden. 

Jag känner mig hela tiden som om jag är på väg någonstans. Suget efter att fly blir ibland överväldigande, men jag är vuxen nu. Det funkar inte så längre. Vissa personer skulle definitivt behöva bo lite närmare. Personer jag känner mig trygg hos, om än kanske bara för stunden. 

Jag märker tendenser till självdestruktivt leverne. Det stannar allra oftast vid tanken dock, och det är bra! Det är liksom snyggare att bara göra dumheter på insidan, om du förstår vad jag menar. Ibland kan bara tanken lugna. 

Min relation till mina behandlare har förskjutits. Den står liksom och väger, en ovan känsla. Den delen kan jag inte lösa eller åtgärda, jag kan bara vänta. 

Upp