Musik.

I min familj har musiken alltid varit väldigt viktig. Om det inte varit någon som visslat köket så har någon spelat och sjungit eller helt enkelt satt på en skiva, det var väldigt sällan tyst under min uppväxt. Fortfarande är det musiken som förenar oss alla, en central del när vi ses. 

Mitt eget musikintresse har gått lite i vågor, sen jag fick barn har jag i princip slutat lyssna på radio, och missar således den mesta nya musiken som spelas. Jag blir obekväm när någon vill att jag ska lyssna på någon ny musik, jag vill bestämma själv. Likaså har det varit med mitt egna spelade, jag gör det för min egen skull. Jag har lite scenskräck och blir alltid orimligt nervös när folk lyssnar. 

På sista tiden har jag i princip bara lyssnat på musik när jag tränar eller kör bil. Otippat nog så har jag just nu en favoritlåt som sjungs på finska. Jag förstår verkligen inte finska, men jag tycker om det melodiska i "mjuk" finska liksom. Åker jag med barnen blir det mycket Sean Banan ("shakea plumpan") och Nordman. Sommartider är en klar favorit. Alla sjunger med, särskilt Leon, som liksom jag verkar fastna för melodin mer än texten, finska, franska, svenska eller engelska spelar inte så stor roll för honom. 

Häromdagen hörde jag hur Tilde sa något från baksätet, när jag frågade vad hon sa så svarade hon att hon ville höra "Silia". Cecilia med Simon and Garfunkel förstås. Åh, mitt hjärta tog ett litet extraskutt, blev så himla glad av någon anledning. 

På kvällarna när vi lägger barnen så får de lyssna på lite Pippi Långstrump och sen spelar jag låtar från en avslappningsskiva. Idag bad både Leon och Ella om att få höra godnattsången som de kallar det. Jag hoppas och tror att musik blir lila viktig för dem som det är för mig! 
Allmänt | | En kommentar |

Fredag.

Jaa... Vad ska jag säga? Långt uppehåll, men suget att skriva finns faktiskt kvar. Jag klurar fortfarande på vad jag ska skriva, om jag ska eller inte. Det lär väl ta ett tag att komma på ett svar gissar jag. 

Jag är fortfarande sjukskriven, har varit det i över ett år nu. Å ena sidan känns det skönt att få gömma sig hemma, å andra sidan vill jag få vara en del av samhället, så att säga. Men kanske att det börjar vända, möjligen. Det är bara det att det tar sån tid! Och tålamod är inget jag är begåvad med. ;)

Ungarna mår bra, de växer som ogräs och hela tiden upptäcker jag nya sidor hos dem, det är så himla kul! De sjunger ofta och mycket, Leon klär ut sig till Darth Vader, Tilde står upp på gungan och gungar så högt att jag blir nervös. Ella cyklar och cyklar, och läser böcker. Det är roligt att se att tjejerna är ganska olika till sättet, på samma sätt som när de var yngre, Ella är lite mer framåt och mer social, medan Tilde är känsligare och mer tillbakadragen. Jag ser fram emot att se alla barnen växa upp, jag är nyfiken på vilka de kommer bli. 

Idag har jag varit hos Tova, min naprapat. Jag har haft lite ont i ryggen ett par veckor, men inte sådär galet ont att jag inte kan röra mig. När hon var på och klämde, drog och pressade sina armbågar på de ömma musklerna höll jag på att skrika rakt ut. Fy fan vad det gjorde ont! Hela ryggen spände sig, och hon påminde mig om att andas, till slut släppte det värsta och jag kunde andas normalt igen. När hon var klar var jag yr i huvudet och hade ont, nu har jag mest bara ont i ryggen. Får se om jag står ut i en månad eller om jag ska ringa tillbaka tidigare. 

Det regnar och blåser som fasen ute, men i morgon ska vi ut till mamma och ta en tur i skogen. :) 

En helt random bild på min rygg. 



Allmänt | | Kommentera |
Upp