Läkaren ringde, hur jävla skev är jag egentligen?

 
 
 
Det är såklart inget ovanligt. Jag har väldigt mycket kontakt med min läkare, mitt frikort gick ut 27 april, den 11 maj fick jag ett nytt. Gränsen för frikort går vid 1100 kronor. You do the math. När jag pratar med andra med samma diagnos som jag så träffar de läkare kanske två gånger om året. Några träffar sin läkare varannan månad. Enstaka träffar varje månad. Min läkare låter det gå högst två veckor mellan samtalen. Någon extra vecka om jag har en stadig kontakt med annan behandlare. Det har jag inte nu och därmed hör hon av sig ofta. 
 
Det var inte förrän hyfsat nyligen som jag insåg att det förstås finns en anledning till att hon ger mig så mycket tid. Jag kan väl inte påstå att det egentligen är särskilt positivt. Jo, förstås, det är bra att få den vård man behöver(?). Jag är glad att jag har en läkare som är engagerad. Men det är en lätt surrealistisk känsla att hon gör bedömningen att jag behöver så mycket vård. Det var samma när jag var inlagd på 140 (2015), det var egentligen ingen stor grej för mig att vara där, men att läkarna ansåg att jag behövde inneliggande vård i två månaders tid... Jag bör ju varit i rätt dåligt skick? Allt som oftast så tänker jag att jag inte är särskilt sjuk, att jag kanske till och med mest är lat? Men så berättar jag för min läkare, hon får den där minen hon får när hon blir bekymrad men inte vill visa det (jodå, jag har lärt mig hur det ser ut) och så bokar hon in en telefontid dagen efter. Det borde ju innebära att jag är sjukare än jag själv tror. Någonstans så tänker jag att jag bara är lite svagare än gemene man, att jag bara inte klarar av att hantera de känslor, impulser och svängningar lika bra som andra gör. Det har förstås att göra med alla "men skärp dig" och "alla är lite deppiga ibland, man får bita ihop" jag fått höra. 
 
Jag har alltid trott att den ångest jag känner är något som alla känner, lika ofta som jag, men att de kan fungera ändå. Men sakta börjar jag inse att det inte är lathet. Att det inte bara är att bita ihop. Att ihopbitandet faktiskt kan vara rent skadligt. Att min förkärlek för destruktiva handlingar inte är något jag delar med andra. Vissa andra, såklart, men inte med vanligt folk. Att det inte handlade om vanlig tonårstrulighet, att jag hade kunnat få diagnos redan då, om jag, eller någon annan, förstått att det behövde utredas. 
 
Idag pratade jag också med psykologen som haft hand om min utredning. Hon ville veta lite mer om hur jag ser på det som läkaren ser som problem. På något vis kokades allt ihop till att jag reagerar på en del saker som man normalt reagerar på trauman. Allt kryper så långt in i mig att jag omöjligt bara kan skaka av mig det, gå vidare och glömma. Jag är ganska förlåtande, men jag glömmer inte. Jag kan inte glömma, även om jag skulle vilja. Sen finns det förstås saker som jag gjort mitt allra bästa för att förtränga, och det har gått rätt bra. Psykologen tyckte också att allt det som vi pratat om (och lite till) inte var något som skulle gå att ändra i en handvändning. 
 
Jag vet inte. Är jag så jävla uppfuckad? Är jag så sjuk att jag fortfarande behöver prata med min läkare flera gånger i månaden? Ska erkänna att jag ibland inte vet vad som är på riktigt och vad som är skapat i allt det där röriga. Inte så att jag har svårt att skilja på fantasi och verklighet (jag är åtminstone inte psykotisk!) men när läkaren ber mig om en siffra på ångestskalan och hur jag mår, vad jag tänker, hur jag känner så vet jag inte alltid. Det är skitjobbigt när hon vill veta exakt och jag inte vet. Ibland höftar jag ihop något. Ibland säger jag att jag inte minns. Och hela hela hela tiden tänker jag "men hur illa är det egentligen, jämfört med andra?". Jag KAN gå till jobbet. Jag KAN jobba mina timmar. Jag kan ta hand om mina barn och jag mår rätt okej emellanåt.
 
Grejen är bara den att jag ständigt måste vara sysselsatt med något. Läsa något. Lyssna på något. Titta på något. Pilla med något. Så snart jag slutar så kommer alla jävla tankar omedelbart tillbaka. Duschen är värst. Där kan jag inte fokusera på något annat, hjärnan har fritt spelrum och har något jäkla high chaparall där. Jag hinner inte väja, jag hinner inte parera. Och antingen får jag en panikattack eller så badar jag i tankarna. Tankarna som talar om hur jävla dålig jag är. Svag. Feg. Lat. Jag ska inte påstå att jag hör några röster, för så är det inte alls. Det är mina alldeles egna tankar, mitt alldeles egna självhat som jag badat i så galet länge att jag inte längre vet hur det är att vara utan det. Som jag inte kan göra mig av med. Framför allt tankarna om att jag är svag. De äter nästan upp mig om jag låter dem. Om jag inte sysselsätter mig med annat. 
 
Så jag fattar att de flesta inte förstår hur det egentligen ligger till. Det gör jag ju knappt själv när jag har något att göra.
 
Fan. 

Gnäll...

 
Behovet att skriva finns. Men allt är så jäkla rörigt i huvudet, jag får inte någon ordning på tankarna.
 
Min läkare ringde idag. Varken hon eller jag gillar att prata i telefon, ändå lyckades vi prata i drygt 17 minuter. Mycket är sånt som jag knappt minns nu. Men hon är bra, och skitjobbig. Hon nöjer sig inte med ett "det är sådär" på frågan hur det är. Hon vill ha en siffra på ångestskalan. När på dygnet det är som värst, när det är bättre. Vad jag gör för att avleda dåliga tankar, hur påträngande de är och om jag vet att jag ska ringa S:t Göran utanför kontorstid? Det är ganska påfrestande, men idag kunde jag faktiskt vara ärlig i större utsträckning än normalt. Det funkade bättre om jag kunde blunda och slapp hålla i telefonen. Det går som smidigare om hon inte behöver dra ur mig vartenda svar.
 
Theralen hjälper inte som det ska längre. Jävla skit.
 
Nej, idag blir det inte bättre än såhär. Sorry.
Gnäll, bipolär, psykisk ohälsa, Ångest | | Kommentera |

Förlåt, men...

 
 
...jag blir knäpp på det här. Jag är helt införstådd med att alla här inte riktigt lever i samma verklighet som jag gör. Men humörsvängningarna, ljugandet och pratandet... Jag pallar inte det! Jag vill inte vara på en avdelning där jag är ungefär ensam om att ha någon form av verklighetsförankring. Hu!
Gnäll | | Kommentera |
Upp