Tyck om mig då!

 
 
Det är så pinsamt viktigt för mig att vara omtyckt. Inte av alla människor i världen, absolut inte, men de som är viktiga för mig. Det gör mig inte ett dugg om någon okänd tycker att jag är otrevlig eller krånglig, men när det är någon som jag själv tycker om... Jösses, jag går väldigt långt för att vara omtyckt! Inte älskad, inte beundrad, kanske är det egentligen mest viktigt att jag i alla fall inte är illa omtyckt.
 
Det spelar egentligen inte så stor roll om personen jag anser är viktig är bra för mig, jag kan vara enormt överseende med personens sämre sidor och egenskaper, bara hen tycker jag är bra. Jag hänger kvar långt efter jag borde vänt om och gått, om jag tror att personen kan vara "värd" det. Om jag kan få den där lilla bekräftelsen från vederbörande så står jag ut med massor. Jag kan förminska mig själv, mina behov, mina värderingar, till förbannelse. Sen kan jag ha "klara stunder" där jag ser på det hela nyktert, jag försöker intala mig själv att jag är värd mer än bara vara den man ringer när man är full eller ledsen. Fast nej, för när hon eller han ringer, behöver mig, så får jag ju ändå känslan av att någon behöver mig, vill ha mitt sällskap, mitt råd. Och det är ju en fin känsla, eller hur?
 
I en sund relation, vare sig det är vänskap eller kärlek, så går det åt båda hållen. Man ger och tar. Och även om jag kan ta ett steg tillbaka och se mig själv utifrån och se att JAG inte mår bra i relationen, så håller jag fast. För den där lilla smulan jag kan få.
 
Patetiskt va? Jag är snart 40, och är klängig som ett småbarn. Som en tonåring. Men om jag inte är omtyckt så är jag ju inte värd något. Mitt värde står i direkt proportion till hur omtyckt jag är. Jag har inte förmågan att vila tryggt i mitt eget värde, vad andra än säger. Jag måste vara andra till lags, inte göra någon obekväm eller besviken. För tänk om hen tycker jag är en dålig person? 
 
Jag vet ju precis hur det här låter i andras öron. Jag VET. Jag har ingen självkänsla att tala om, även om jag intellektuellt sett vet att jag är lika mycket värd som alla andra. Eller lite. Jag har inga vettiga argument till varför jag inte skulle vara värd att må bra, bli respekterad, omtyckt, oavsett om jag är på dåligt humör eller full av energi. Jag vet det också.
 
Ändå är det i motsatsen jag alltid landar, jag är inte värd att vara lycklig. Jag kan inte sätta gränser kring mig själv och min energi, för det är jag inte värd. Andras välmående går före, altid. Och i och med att jag inte sätter gränser så är det ju väldigt lätt för andra att bara fortsätta ta för sig. Det är klart jag inte sätter gränser eftersom jag inte tycker jag är värd det. Jag kan absolut sätta gränser runt andra, runt saker och runt konkreta hinder, som att inte hinna skjutsa tre personer åt olika håll samma tid. Jag kommer försöka, men då finns det ett tydligt hinder, tiden räcker inte.
 
Jag upplever att jag ofta upprepar mig när jag skriver. Det beror väl på att jag skriver för sällan, men också att jag går och klurar och tänker på samma saker. Jag kommer inte vidare. Min förhoppning är dock att jag under månaden ska få lite positiva besked angående terapi i framtiden. För vad en del kanske än tror så VILL jag komma ur det här. Jag VILL ha sunda relationer, till andra, men framför allt mig själv. Jag vill kunna prata lika snällt till mig själv som jag gör till mina barn. Jag vill kunna sätta gränser utan att få panik över hur den andra tar emot det, utan att oroa mig över att hon pratar skit om mig. Jag VILL må bra. Och jag hoppas att jag kommer dit en dag. Det är ju bara det att för att kunna behandla något måste man veta vad som ska behandlas. Och hur. Det är väl lite där jag fastnar för tillfället.
 
.
Gnäll, förtroende, psykisk ohälsa, vänskap | | Kommentera |
Upp