Att hjälpa andra.


Jag vet inte om det verkligen är Robin Williams som sagt det här, men det är så jäkla viktigt. Jag håller helt med. Särskilt just i fallet med herr Williams, förvåningen hos allmänheten, som jag skrivit om tidigare. 

Jag avskyr att se vänner och släkt vara låga, jag får nästan ångest av det, och gör allt jag kan för att försöka få upp personen lite ur det där mörka hålet. Jag vet ju hur tufft det är där nere, och vill inte att någon annan ska känna samma sak som jag gör. Men att hjälpa andra tar fruktansvärt mycket energi, energi som jag inte alltid har. Och det blir en ond spiral, jag vill hjälpa, mår dåligt för att jag inte orkar, vill hjälpa ännu mer och får ännu mer ångest. Ni fattar.

Det handlar inte om att jag inte vill eller inte bryr mig, för det gör jag. Det handlar om att försöka hushålla med den ork jag har och att undvika att själv bli nerdragen. 

Puss!
Allmänt, Ohälsa, psykisk ohälsa | | En kommentar |

En begäran om medicinminskning om da'n gör doktorn glad!

Jag äter ju som ni vet en hel jäkla hög med tabletter morgon och kväll.
 
Levaxin - för ämnesomsättning
Divisun - d-vitamin
Fluanxol - antipsykos medicin (lite oklart varför jag får den, för jag har inga tendenser att bli psykotisk)
Lithionit - stämningsstabiliserande
Seroquel - stämningsstabiliserande
Oxascand - lugnande
Propavan - sömntabletter
Stilnoct - insomningstablett
Theralen - lugnande
Primperan - mot illamående
Novalucol - mot halsbränna
 
Det torde vara alla. Så blandar man vilt och tar en bunt här och en bunt där och hoppas på bra resultat. Vissa tar jag bara vid behov.
 
Hur som helst, jag vill försöka sluta med Oxascand, då den är kraftigt beroendeframkallande och det vill jag ju helst undvika. På läkarbesöket igår tog jag upp det, och läkaren blev himla glad, det är tydligen inte så vanligt att patienterna själva ber om att få minska eller ta bort den. Jag tar den gärna vid behov, för den fungerar snabbt och är effektiv, men jag vill inte ta den på slentrian. Så, min fantastiska läkare (som ska sluta förstås...) skrev ett nertrappningsschema på en post-it. Bra!
 
Han sa att ville låta en annan läkare titta på både mina journaler och mig, han tycker, precis som jag, att jag borde må bättre nu, efter såhär lång tid. Också skulle han diskutera ECT tillsammans med en annan läkare, för att liksom starta om hjärnan lite. Jag tror att det behövs, det händer ju för fasen ingenting! Sen mars förra året har jag provat olika mediciner fram och tillbaka och jag mår inte ett dugg bättre.
bipolär, medicin, psykisk ohälsa | | En kommentar |

Så klartänkt och redig!

Det låter väl bra, eller? Alla vill väl vara klartänkta och rediga, det är ju bra egenskaper?
 
Nja. Det här är vad jag får höra nästan varje gång jag har kontakt med sjukvården. Jag är klartänkt och redig. Vältalig med fötterna på jorden, och med ordentlig sjukdomsinsikt. Och på sätt och vis så är det ju bra, det förstår jag också. Problemet är att jag inte upplever det som att de förstår hur jävla illa jag mår bakom allt det här klartänkta och rediga. Ibland tänker jag att det vore mer på sin plats att bryta ihop och visa hur det är, men ni vet ju allihop att jag inte är sån. Jag är ju klartänkt och redig. Och då har man inte ångest eller har svårt att ta sig för att ens duscha. Trots att jag ibland försöker förklara att jag går efter någon typ av snuskighetsskala när det kommer till duschandet, ska jag till läkaren ligger nivån för dusch lägre än om jag ska ut och handla. Och ska jag bara vara hemma så ligger den ännu högre, helst skulle jag slippa omaket alls. Tur att jag har saker och ting inbokat i veckorna, och ska hämta ungarna på förskolan, jag blir liksom tvungen att duscha vare sig jag vill eller inte.
 
Nä, det där kanske ni inte ville läsa om? Ni kanske inte vill veta att det här med att duscha faktiskt kan vara ett problem? Men så är det. Jag kammade håret senast för en vecka sen. När jag var och klippte mig. Däremellan har jag faktiskt både duschat och tvättat håret, men det är inte alldeles självklart. Jag räknar med att någon säger ifrån om jag luktar illa eller ser för taskig ut i håret.
 
Om en vecka kommer soc på hembesök, det känns inte ett dugg läskigt, förutom att jag upplever att vi måste städa en jävla massa innan han kommer hit. Och städning är inte min grej. Tur att jag är gift med en man som kan det där med att städa. Jag hittar inte ett dugg när han städat, men fint blir det!
 
I morgon läkaren nere på psyk, så jag har redan planerat in en dusch i morgon bitti... Wish me luck!
bipolär, psykisk ohälsa | | Kommentera |
Upp