utanpersonligtansvar

 

Såhär är det - jag har en ätstörning. Jag är väldigt väl medveten om det. Jag är lika väl medveten om att jag kanske inte har full kontroll över den för tillfället. Den är svår att behandla i och med att den inte faller in under varken anorexi eller bulimi. Det handlar inte om vikt och kalorier, utan om kontroll, självdestruktivitet och ångest (som så många andra ätstörningar). Min ätstörning är ångestdriven, mår jag sämre får jag svårare att äta. Ibland går det bra. Ibland går det inte alls. Ibland kan det fungera att ta medicin. Vissa människor kan jag inte äta tillsammans med, andra människor går väldigt bra. Jag vet inte vad som styr, jag kan inte styra det själv och jag kan inte beskriva vad som skiljer de olika människorna åt.

 

Mat och ätande är jobbigt för mig, och det har varit så så länge jag kan minnas. Jag äter snabbt för att slippa tänka på vad jag gör. I perioder går det ändå väldigt bra, och jag tror inte att så många märker att det är något avvikande med mitt beteende. Många gånger låtsas jag att allt är som det ska, för att slippa vara avvikande.

 

Men, jag tänkte be er om hjälp. Jag vet att jag gått ner i vikt. Det syns. Det är inte medvetet och det är inte mitt mål, men det blir ju så när dieten består av cigg och kaffe. Viktnedgång i kombination med att tacka nej till mat brukar få människor att reagera, och jag tycker det är skitjobbigt. Så det jag behöver hjälp med är att den som erbjuder mig något ätbart accepterar att jag tackar nej och inte trugar. För grejen är att jag också är himla duktig på att göra saker för andras skull. Jag orkar inte stå på mig och fortsätta neka, då vill folk ha en förklaring och jag är inte helt bekväm med att göra andra obekväma, om ni förstår. Kommentera inte vad, om och när jag äter. Fråga gärna, erbjud gärna, men acceptera ett nej. Gör bara ingen grej av det.

 

Och faktiskt, det här gäller inte bara mig. Ätstörningar syns inte alltid utanpå, vi är många som har en problematisk och osund relation till mat. Visst kan man bli orolig för någon, men ta upp det vid ett tillfälle när mat inte är involverad. Försök inte tvinga någon att äta, det fungerar inte. Gör ingen grej av någons ätande, kommentera inte. Jag har haft som regel att så långt jag bara kan inte bråka med mina barn kring mat och ätande, att ha lite is i magen vid selektivt ätande. För jag vill inte att de ska se mat som något annat än något positivt och/eller neutralt. De ska inte bli vuxna som får ångestpåslag så snart någon börjar prata om mat.

 

Äh. Förlåt för svamlande. Jag ville bara berätta. Jag är ätstörd. Jag vet om det. Jag har hjälp, om jag vill ha den. Gör ingen grej av det, jag vet att man måste äta för att må bra, men jag kan inte just nu. Okej? Puss!