Jul, jul...


...strålande jul...

Ja, det var faktiskt helt underbart hela julen. Vi hann med att besöka alla föräldrar, och spela Alfapet med min familj. Det jag tyckte var synd dock var att vi inte åkte till Uppsala, men samtidigt var det skönt att slippa spendera hela julafton i bilen. Särskilt eftersom det bara är jag som kör.

Men dock. Det var mysigt och julklapparna var fina, maten var god och allt det där ni vet. Vi var på bio igår kväll, såg Luftslottet som sprängdes, och den var riktigt bra! Men jäklar var det var varmt i salongen! Höll på att svettas ihjäl! :)

Snart är det nyår, och jag vet inte riktigt vart vi tar vägen. Har en inbjudan, men jag vet inte. Det verkar vara lite oklart hur det är ordnat... :S

I helgen försvann en person här i stan, vilket såklart är lite creepy, och i kväll hittade de honom i ån. Självklart är det tragiskt och hemskt, och jag kan inte tänka mig hur hans anhöriga har det nu. Men. Såna här händelser lockar fram smaklösa känsloyttringar hos andra. Jag kan inte med det här att öppna sidor på nätet och skriva RIP. Det är så intetsägande och patetiskt. Och att vallfärda till minnesplatser och gråta och lägga blommor för någon person som man inte har träffat, som man inte har någon som helst relation till, eller till och med en person som man snackat skit om, då mår jag lite lätt illa faktiskt. På sätt och vis förstår jag väl att man ser det som en anledning till att få ur sig känslor man går och bär på, men jag tror att jag, som anhörig, skulle tycka det var osmakligt.

Som tonåring var det mer vanligt, tror jag. Man grät för minsta lilla, vare sig det var relevant eller inte. Men det var en egoistisk handling, en ursäkt att få gråta, och tankarna på de anhöriga fanns inte med i bilden på samma sätt. Men som vuxen... Nej, det beteendet hör hemma i tonåren. Ta hellre kontakt med de anhöriga direkt i stället för att söka sympatier via nätet, när man inte ens själv är berörd.

Jag tycker också att det är fruktansvärt. Men av respekt för de anhöriga tänker jag inte gå på någon begravning, som jag vet att andra vill göra. Nej. Jag kan inte med det.


Nåväl. Det är dags att ta pojken min i handen och gå och sova. :)
Allmänt | | Kommentera |

Så mycket ord...


...och jag har inte förmågan att skriva ner dem.

Jag vill så mycket, men jag har inte inspirationen för tillfället. Det får bli ett kortare och lite osammanhängande inlägg.

Relationer. Jag läste ett tänkvärt inlägg om detta idag. Jag funderar mycket på det. Jag är fullständigt trygg i den situation jag befinner mig, och jag är enormt glad att jag får vara här. Jag älskar Andreas, han gör mig så lugn, trygg och harmonisk. Jag längtar efter honom varenda dag, och när vi ses vill jag bara vara nära honom. Så nära jag bara kan. Idag kan jag inte förstå att jag någonsin tyckte det var skönt att bo ensam, det vill jag inte göra! Inte när jag vet hur bra jag kan ha det.

Jag var och såg New Moon med Chris häromveckan. Boken var bättre, men filmen var bättre än den första, så kan man väl sammanfatta det hela. Det jag tyckte bäst om var att de lyckats fånga känslan så fint i filmen. Och jag störde mig lite på dessa fjortisar som tror att de vet vad kärlek är. Att dräggla över Roberts eller Taylors nakna överkroppar på bioduken kan jag också göra (hey, jag är inte mer än människa!), men att därifrån gå till att tro att man förstår... Det är ett stort steg. Jag är inte på något vis expert på kärlek, och jag tror som Andrea säger, att det fjortisarna känner räcker för dem. Det kanske gör det...


Nej. Det här blir inte bra. Jag avslutar och går och lägger mig...


Fan.
Allmänt | | Kommentera |
Upp