Att släppa taget.
Jag förlåter. Jag ger människor väldigt många chanser innan jag avfärdar dem, och då gör jag det ändå med sorg. Kanske inte så mycket för egen del, utan för deras. Att de inte förmår mer. När någon gör mig illa vill jag förstå hur personen tänker. Alla agerar på ett visst sätt på grund av en viss anledning, och jag vill förstå. Jag vill veta. Kanske är det därför jag liksom inte ger upp om människor. Inte talar illa om personer helt grundlöst. Ingen människa är rakt igenom ond, det finns anledningar. Man är barn av sin tid, en generationsfråga, uppväxtvillkor, tidigare svek, en oförmåga att förstå andras känslor, en föreställning om att det är farligt att visa sig svag. Kanske en idé om att man är stark om man är elak?
Jag tror gott om människan. Länge. En människa är inte bara rakt av "dum i huvudet", det finns en djupare förklaring till odrägligt beteende. När någon beter sig illa eller klumpigt försöker jag fundera ut varför. Kanske har hon som snäste av mig haft en lång och jobbig dag? Han som svor åt mig kanske inte hade orden eller verktygen för att uttrycka sig mer diplomatiskt? Jag gör som jag gör med mina och andras barn, det där till synes omotiverade utbrottet över att strumpan sitter fel var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Och vem är jag att förminska den känslan? Jag ser inte det som pågår på insidan, men mitt mantra när barnen hade tuffa perioder var "om jag tycker det är jobbigt så är det tusen gånger värre för barnet", och att jag är den vuxna med verktyg och erfarenhet att hjälpa det lilla barnet. Lite så är det även med vuxna. Jag lirkar och lockar, smickrar och lägger mig platt för att försöka väga upp det arga. Jag säger förlåt fast jag kanske inte borde, men jag hatar konflikter.
Är det förmer av mig att i vissa lägen ta rollen som den större människan? Kanske. Jag vet inte.
I min journal från psykiatrin står det att jag tenderar att vara långsint. Jag vet inte om det stämmer egentligen, det som däremot stämmer är att jag processar saker väldigt långsamt. Jag känner inte efter. Min strävan att förstå varför gör att jag missar biten om mina egna känslor. Det kan ta flera år innan jag inser att en händelse gjorde mig illa, även om jag snabbt kan förstå personen som gjorde det. Däremot förstår jag att det kan ses som långsint att jag tar upp något som hände för längesen, för att få det ur systemet liksom, men för mig handlar det då om att känslorna kommit i kapp.
Det som händer när jag ger upp om någon är att jag inser att ingen förändring kommer ske, och jag behöver anpassa mig efter det. Jag slutar mest bara anstränga mig. Jag är fortsatt trevlig och hövlig, självklart, men jag bryr mig inte så mycket längre. Det sker sällan. Väldigt sällan. Oftast är det mer ytliga bekantskaper där det inte spelar så stor roll. Ibland är det svårare. Ibland kan det handla om personer som tror sig känna mig väl, men som egentligen aldrig ens brytt sig om att fråga. Men det är samma sak där, jag slutar bara anstränga mig. Jag bryr mig fortfarande om personen, men det mentala avståndet blir större.
I vissa relationer bryr jag mig inte ens om att försöka förklara mitt eget handlande, mitt eget beteende. Det är inte till någon nytta. I värsta fall ger det bara den andra personen mer bränsle till sin egen eld, och jag är inte alltid beredd att bjuda på det. Tror kanske jag kan sammanfatta det med att när jag ger upp slutar jag försöka nå fram. Jag slutar aldrig lyssna och försöka hjälpa när det behövs, och någonstans tror jag ändå att människor förändras. Mognar. Växer. Får nya insikter. Men relationen blir ytligare. Jag bråkar inte längre om mitt eget värde? Jag är dålig på det i vanliga fall, men ger jag upp på en person så blir det tydligare för mig själv. Jag slutar komma med ursäkter. Jag bara accepterar.
Något av det värsta som finns är när jag inte blir trodd. Ofta handlar mina mardrömmar om att jag försöker bedyra min oskuld på något vis, men blir inte trodd. Känslan av att inte duga, inte betyda något, inte tas på allvar. Jag avskyr det. Och det går väl hand i hand. En person som validerar mina känslor och upplevelser håller jag fast i så mycket längre än någon som inte gör det. När någon tycker jag är värd att be om förlåtelse blir det så stort att jag knappt kan hantera det. När någon respekterar mina känslor blir jag nästan rädd.
Men sen är det ju också så att jag knappast är omgiven av elaka människor. Jag är väldigt duktig på att upprätthålla vissa förutbestämda mönster och roller, jag gör inget för att förändra, även om jag tycker illa om det. Mest tror jag det är för att jag är så rädd att bli förminskad igen kanske. En rädsla för att vara obekväm. Göra någon annan obekväm. Jag jobbar på det. Det gör jag faktiskt. Men som med allting annat så går det väldigt långtsamt.