Sätta gränser.

 
Jag är inte hämndlysten på något vis. Jag har träffat på många människor som utnyttjat min... Flathet, min vilja att stanna kvar. Visst blir jag både ledsen och till viss del arg när jag väl ger upp, jag kan ju inte riktigt förstå att någon faktiskt inte kan se sin egen del, kan erkänna misstag. Ta ansvar för sitt agerande. Men min grundtro är ändå att människor är goda. Människor gör så gott de kan, och de agerar som de gör av en anledning. Jag tror inte jag direkt drar till mig en viss typ av människor, däremot dras jag själv nog till lite trasiga personer, och stannar kvar för länge. 
 
Kanske vore det mycket bättre för mig själv om jag inte gav folk så många chanser, faktiskt satte ett värde på mig själv och drog en gräns på en gång. Men det är ju fantastiskt svårt att först tillåta något, till exempel alltid vara den som kommer och räddar någon ur olika situationer, alltid skjutsar, alltid lånar ut pengar, och sen plötsligt säga nej. Eller, för mig är det fantastiskt svårt. Det hör också till mitt mönster att jag är tyst och tar emot väldigt länge, för länge, för att sen explodera, eftersom det är mitt enda sätt att våga stå upp för mig själv. Då måste jag vara förbannad, men det kommer ju ingenting gott ur det.
 
Det som förmodligen skulle hjälpa mig vore ju att bli snabbare på att se vad som händer, märka när någon går över mina gränser, och säga ifrån direkt. Innan relationen tar skada. Och det ligger på mig. Jag tillåter andra att utnyttja min tid, och så länge jag inte säger nej så kan ju ingen veta. Det är bara jag som mår dåligt av det.
 
Och därför kan jag inte riktigt bli arg på folk heller. Jag kan inte förvänta mig att andra ska läsa mina tankar. Andra har fullt upp med sig själva, en osäker människa kommer att ta alla chanser att må lite bättre, oavsett om det är på någon annans bekostnad. En självupptagen människa kommer aldrig ha tid att se till någon annans behov. Alla gör som de gör av en anledning. En traumatisk uppväxt. Ett svek som sitter djupt. En vana att aldrig behöva bry sig om andra. En uppfattning om att deras tid är viktigare än andras. Man har anledningar. På samma sätt som jag har anledningar till att jag är som jag är, beter mig som jag gör. 
 
Ibland kan jag tycka det är värt att berätta hur jag känner, men oftast tänker jag att det är bättre att bara släppa och gå vidare, för min egen sinnesros skull. Det skulle inte kännas bättre av att jag sprider falska eller sanna rykten om en person som gjort mig illa, eller på något vis försöker sabotera för någon. Jag är bättre än så. Jag mår bättre om jag vet att jag har ryggen fri. Antingen kommer personen senare förstå vad som hände, komma till insikt och lära sig något, eller så kommer hen inte göra det. Vill hon förstå varför jag lät vår vänskap "rinna ut i sanden" så kommer hon fråga mig. Gör hon inte det så kommer jag inte nå fram vad jag än säger. Jag kan sätta punkt på egen hand. Sätta en gräns som bara jag vet om. Det är faktiskt okej det också. Man måste inte alltid "prata ut" och få ett avslut, särskilt om personen i fråga inte alls är mottaglig. 
 
Och visst är det lite dubbelt? Att jag å ena sidan hänger kvar alldeles för länge, låter andra trampa på mig, vara respektlösa och utnyttja mina svagheter, och å andra sidan någonstans vet mitt värde och väljer att gå med huvudet högt, om än sent? Kanske för att jag tror att människor förändras? Att de vill bli annorlunda? 
 
Sen är det naturligtvis inte så att jag tror att jag på något sätt är bättre än andra. Absolut inte. Däremot har jag lång erfarenhet av att analysera, jobba med mig själv, försöka förstå vad jag reagerar på, och framför allt varför jag reagerar. Och jag vill gärna att andra ska förstå. Det är väl därför jag skriver. Jag vill inte vara sedd som "hon som är så jävla knepig", jag vill att den som vill förstå ska ha en chans att göra det. Eller kanske förstå en annan kompis. En flickvän. Tjejen på jobbet som verkar lite instabil. Kanske bara vidga någons vyer en aning?
 
Helvete. Nu är jag ute i prettoträsket igen. Förlåt! Jag är inte ute efter att frälsa världen. Jag är inte ute efter att predika min tro, den enda rätta. Jag lovar. Jag vill nog bara att alla ska våga se lite bortom sitt eget perspektiv, försöka förstå andra. Vara lite snällare. 
 
Jag tror att alla gör så gott de kan. Utefter de premisser de är givna. Så det så.
 
.
psykisk ohälsa, rant, vänskap | | Kommentera |
Upp