Ovanor, och att vidmakthålla negativa mönster.
Visst har ni också ovanor? Dåliga vanor? Det har ju nästan alla. Eller kanske till och med alla? Jag har flera stycken, men två ovanor har jag tänkt på lite extra mycket på sista tiden. Den ena är att jag sällan nyser "på riktigt". Jag kväver den liksom, så det inte hörs att jag nyser, även om det syns. Den andra är att jag oftast går på utsidan av foten när jag går inomhus. Det är så illa att jag fått förhårdnader på samma ställe på båda fötterna. Gemensamt för dessa ovanor är att jag bara har dem när jag inte är ensam, och det är beteenden jag lagt mig till med för att inte störa andra. Inte göra onödiga ljud som kan reta någon. Hyfsat orimligt, kan man tycka. I min värld har det varit helt nödvändigt.
Jag pratar med min psykolog ungefär varannan vecka och jag har insett så väldigt mycket om mig själv under förra året. Till exempel har jag förstått att jag är väldigt duktig på att vidmakthålla negativa mönster, för att jag är rädd för konsekvenserna av att förändra. Ungefär som att alltid säga ja när en kollega ber om att få byta arbetspass med en, för att man är rädd att om man säger nej så blir arbetsmiljön outhärdlig. Då vidmakthåller man det mönstret. Och det är såklart okej, om man tycker att priset för att förändra är för högt. Men bara att bli medveten om mönstret och ens eget beteende är viktigt. Jag själv är inte beredd att betala priset för förändring, och därför gör jag inget åt saken. Det får vara så nu, det kanske ändras senare.
Att tvingas prata om sånt som gör ont kan verkligen göra att man upptäcker nya saker om sig själv. Se mönster, se förändringar, se beteenden och koppla ihop dessa med känslor. Jag har skitsvårt för att koppla ihop känslorna med beteenden, de riktiga känslorna alltså. Jag processar långsamt, det tar tid innan känslorna hunnit i kapp. Till exempel kan jag få höra något riktigt taskigt och först försöka förstå varför personen sa så, och inte förrän långt senare kan jag bli ledsen för det. Ibland kan det ta flera år innan jag inser att någon gjort mig illa.
Jag jobbar på, tränar på, att gå på hela foten, att sätta ner hälen först, utan att oroa mig för ljudet. Jag gör samma sak med nysningar, att våga låta. Det är svårt att ändra något man gjort sen man var liten, men jag försöker. Jag observerar mina dåliga vanor och negativa mönster och försöker förstå dem, och värdera dem. Vad kostar det mig att få till en förändring? Både spännande och läskigt...