utanpersonligtansvar

Ja, det är vad "är". Eller "har" kanske.

 

Det här fick jag veta i mars 2014, så jag har vetat om det ett bra tag, men inte velat gå ut med det tidigare. När allting ställdes på sin spets och jag blev inlagd så tänkte jag att jag lika gärna kunde vara öppen med var jag var, och varför. Jag har skyllt på depression, utmattning eller bara allmän stress när någon frågat varför jag inte jobbar. Det kändes som att det inte var hållbart längre. Man blir inte inlagd på grund av stress, inte när det finns tre små barn i hemmet som behöver en.

 

Jag har testat massor av olika mediciner, alla med sina biverkningar så som viktökning, ökad aptit, sömnsvårigheter, illamående, etc etc... Just nu äter jag 9 olika mediciner, tre av dem är stämningsstabiliserande och ska se till att jag inte halkar omkring bland toppar och dalar, utan stannar på en "lagom" nivå. Två av dem ska få mig att sova någorlunda om nätterna.

 

Att vara typ 2 är lite slarvigt uttryckt att vara bipolär light. Man utvecklar inte några tvättäkta manier, utan stannar i ett hypomant tillstånd. Det kan vara nog så skadligt och ödesdigert, men det kräver oftast inte sjukhusvård som en mani gör. Trots att en är väldigt uppåt, glad, energisk och pigg så kan en fortfarande inse att det inte är sunt. En hypoman period kan verka positiv, men en kan likaväl bli irriterad och lynnig, och då är det verkligen inte positivt. Dessutom lämnar varje hypoman period hjärnan med en ökad sårbarhet för nya uppvarvade perioder, så en vill gärna undvika dessa tillstånd.

 

Jag älskar att vara hypomanisk. Jag orkar allt, klarar allt och behöver varken äta eller sova så mycket som vanligt. Och att inte äta något är ytterligare en trasslig sak, jag lider av en ätstörning, UNS. Utan Närmare Specifikation. Så det här med ökar aptit på grund av vissa mediciner är svinjobbigt. För andra kanske det är värt att gå upp några kilo för att må bra, men för mig fungerar det inte på det sättet. Hjärnan ställer helt in sig på mat och matintag, jag får svårt att tänka på något annat. Och ångesten när jag går upp i vikt är inte rolig.

 

Jag har lidit av ångest, depressioner och panikattacker sen jag var tonåring. Ätstörningen likaså. Nu äntligen vågar jag, och orkar jag vara öppen med det.

Jag kommer att fortsätta vara öppen med hela den här karusellen, men den är bara en del av mig. Jag är mer än bara bipolär och ätstörd.

 

Fråga om du undrar något, jag vill att du ska förstå, jag vill att alla ska förstå. <3