Tacksamhet.
Jag slås så ofta av en känsla av tacksamhet. Det finns så jävla mycket i mitt liv att vara just tacksam över. Dels det basala, jag har bostad, jobb och tre fina ungar. Jag är fysiskt rätt frisk och jag har råd att ha en bil.
Men det som jag främst tänker på är hur fint alla runt omkring mig beter sig. Barnens pappa som aldrig gnäller när jag behöver ändra på barnens och mitt umgänge, utan tvärtom välkomnar mig med öppna armar och accepterar att han inte bara behöver ta hand om kravallknotten utan också om mig. Han påstår till och med att han inte har något emot det. Tacksamhet.
Han som öppnade sitt hem för mig när jag stod utan, och som står ut med att jag lämnar hår i duschen, gör slut på mjölken till kaffet och betalar hyran svinsent varenda månad. Ovanpå detta står han lugn när min tillvaro rasar lite då och då, han lagar mat till mig och håller mig hårt tills stormen bedarrat en aning. Han låter mig klänga på hans rygg när ångesten inte låter mig sova och ser direkt när det börjar gå utför, oavsett var vi är. Tacksamhet.
Hon. Den där. Som känt mig i snart 20 år. Som känner mig bättre än jag känner mig själv, som hör när jag ljuger och låter mig ändå göra det. Som orkar med att jag ringer 14 gånger på en dag för att byta några ord och sen avsluta samtalet. Hon följer med mig till läkaren, jag skickar utdrag ur journalen och provsvar till henne när jag inte orkar förklara. Hon släpper allt för min skull, när det behövs. Jag önskar jag kunde visa hur jävla viktig hon är för mig. Hennes man, som pallar med att hans fru plötsligt lämnar honom ensam med barnen för att jag klantat till det. Hur hon faktiskt gör, inte bara pratar. Som tar emot alla mina verbala spyor utan att röra en min. Hon pillar mig i håret när jag ligger med huvudet i hennes knä när själen går sönder. Tacksamhet.
Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag ÄR tacksam. Ibland känns det som att bröstet ska sprängas av all tacksamhet och kärlek som jag inte kan förmedla. Jag är tacksam för att vården hjälper mig så mycket de kan. Jag är oerhört tacksam för alla er som skickar kärlek och styrka på olika sätt. Som SER mig. Jävlar, vad glad jag är att jag har er!
Men mot det här svarta och kletiga hjälper inte tacksamhet. Det hjälper inte att ligga i soffan med en kurrande katt på magen, med en varm hand i min. Det tar över mer och mer och hur jag än stångas och slåss så orkar jag inte. Jag är inte tillräckligt stark. De fina sakerna i mitt liv är mer som plåster, tillfällig lindring. Och jag tänker hålla kvar i dem så länge jag kan. För även om jag klafsar omkring i det svarta kletet så vet jag ju att ni ändå står på stranden och väntar på mig. Håller ett öga. Står redo med te och filmjölk med jordgubbssmak. Eller blåbärspaj och orimliga mängder vaniljsås. Jag vet ju det. Och jag är så tacksam.
Men det är så jävla, vansinnigt, sinnessjukt påfrestande att vara mitt i det, och känna och se hur det bara växer och växer, tränger bort allt solljus och allt som är bra.