Lugn och trygg.
Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att jag är lugn och trygg, alldeles särskilt när det kommer till barn och deras omvårdnad. Det känns alltid så fint att veta att jag uppfattas som sådan, att föräldrar känner förtroende för att lämna sina barn till mig, och att barnen faktiskt verkar tycka samma sak. Att en ledsen liten unge kan söka tröst hos mig när föräldern lämnar, att ett oroligt barn kan somna i min famn eller att få höra att barnet pratar om mig hemma, det värmer i själen. Till viss del får såklart egot en skjuts, men framför allt känns det så jäkla bra att veta att jag är en trygg person för barnet, någon de kan lita på. Det är nog det finaste som finns. Inom barnomsorgen ställer det till det ibland, när barnet så tydligt har en favorit att övriga inte riktigt duger. Men jag har inte vetat vad jag ska göra åt saken, annat än att aldrig tala negativt om en kollega eller på något vis framhäva mig själv eller ta över.
Nåväl. Senast för ett par dagar sen fick jag veta att en vän uppfattade mig som just lugn och trygg. När vuxna säger det blir det dubbelt för mig. Dels tycker jag såklart att det är fint att uppfattas så men dels känns det också som att jag har något att leva upp till. Det blir svårare att visa vad som finns bakom.
Men lugn och trygg, det finns väl inget finare? Jag är såklart mer än så, och i min tillvaro är just lugn och trygg två egenskaper som kommer väldigt långt ner på listan över allt jag är. Jag vill dock hemskt gärna kunna ge andra känslan av lugn och trygghet. Jag vill gärna vara den där trygga famnen man kan fly till när livet är stormigt, jag vill gärna att den som behöver hjälp vet att hen kan räkna med mig. Jag vill ge trygghet. Och jag vill vara lugn. Någon med koll på läget.
Jag är det inte. Varken lugn eller trygg. Jag har absolut inte mitt shit together, som det kanske verkar. Jag har ingen jävla aning. Men jag vet varför jag vill ge det där till den som behöver det - jag har det nämligen inte själv. Jag har ingen grundtrygghet eller grundtillit, och kan jag ge en orolig själ lite ro så är det så himla värt att det tar hårt på mig. För jag vill inte att andra ska virra bort sig i det där otrygga och röriga. Jag vill inte det.
Jag har det inte själv, men jag vill ge till andra. Jag vet ju hur jävla ont det gör inte ha den där famnen.
Så lugn och trygg. Klartänkt och redig. Jo.
.