utanpersonligtansvar

Jag märker att jag börjar dra mig undan. Att jag inte berättar, inte tar strid, inte vill. Det går lite i perioder, men nu verkar det vara en extra låg period på ingående. Jag vill inte det. Jag vill fortsätta kunna vara ärlig och verbal, berätta hur det är och söka stöd. Men jag vänder det inåt. Som så ofta. Jag ljuger om hur det är. Jag är så jävla duktig på att låtsas att jag inte ens behöver anstränga mig. Det går av bara farten. Jag skrattar, ler och skojar aldrig så mycket som när jag mår riktigt dåligt. Någon gång har någon sagt att jag inte ler med ögonen, och det stämmer väl. 

 

Fy fan. Jag vet inte om det här går. Skillnaden mot andra gånger är att jag i alla fall skriver det här. Det bär mig emot, men jag tänker att jag någonstans måste fortsätta vara ärlig ändå. Jag vet som sagt inte om det går. Självföraktet är dominerande och det brukar inte vara bra.