En smal liten stig mot acceptans?
I måndags träffade jag min psykolog igen. Han är faktiskt hyfsat fantastisk, det känns som att jag kan tänka lite mer klart när han är med. Vi pratade om vad det är jag behöver, vad jag vill ha hjälp med. För mig har det varit så svårt att sortera, vad går ens att få hjälp med? Den här ätstörningen vet jag ju går att få bukt med, på ett eller annat sätt, men jag känner mig inte alls motiverad. Men så när jag satt där hos honom så kunde jag börja formulera tankarna. Jag tog upp att jag så himla ofta tror att jag är inbillningssjuk, att jag tycker att alla andra hanterar allting så himla mycket bättre än vad jag gör, att jag liksom är semisjuk bara. Och jag tror att det faktiskt bottnar i att jag aldrig fått mina diagnoser och besvär validerade, liksom godkända. Det har varit mest "jaha, du har bipolär sjukdom typ 2, men det går utmärkt att leva ett vanligt liv, det är väldigt många som gör det, som i princip är friska, så länge de tar medicin" typ. Och "jo, men alla har mer eller mindre ångest, ingenting du känner är unikt, men nästan alla kan leva som vanligt och hantera det". Allt är så normaliserat och avdramatiserat. Jag försöker jämföra det med när jag var gravid med tjejerna, alla inom vården varnade mig för att de skulle komma så tidigt, vi skulle få tillbringa lång tid på neonatal avdelning och många komplikationer väntade. När jag frågade hur jag kunde förbereda mig för förlossningen, vad jag hade att vänta mig, så viftades det bort med ett "tänk inte på det, det är så långt kvar". Jag kände aldrig att graviditeten var en risk egentligen, eftersom allt förminskades hela tiden. Så bytte jag mödravårdscentral och fick träffa en barnmorska som tog mig på allvar, förklarade hur förlossningen förväntades gå till, utifrån mina förutsättningar, såg mig i ögonen och sa att en duplexgraviditet (=tvilling) ÄR tuff, och en mycket större risk än en enlingdito. Där någonstans kändes det som att jag kunde ta in vad som pågick.
Och det är ju precis det samma med vården nu. Allt är så normalt, och alla kan leva normalt med bipolär sjukdom, ergo jag är svag som inte klarar det. Jag försöker se tillbaka, jag var inlagd för sluten psykiatrisk vård i nästan två månader. Det var inte tal om att jag skulle skrivas ut tidigare. Det innebär ju ändå att vården gjort bedömningen att jag faktiskt var i så pass dåligt skick att jag behövde den tiden. Det kostar knappast gratis för samhället. Ändå tyckte jag att jag mådde rätt bra. Jag fick så ofta höra att "du är så klartänkt och redig!" och kände bara att jag kanske inte var så sjuk då i alla fall? Andra gången jag var inlagd fick jag inte åka hem ensam från psykmottagningen för att packa mina grejer, två personal följde med, liksom en i taxin till Danderyd. Sånt kostar de ju inte på en person som mår bra, tänker jag?
Hur som, i måndags tog jag upp just den saken med Joakim, psykologen. Och för första gången var det någon från vården som bekräftade, ja, jag har rätt svåra problem, MEN jag har också en jävla kapacitet att kompensera och köra på ändå. Och just därför kan det bli svårt att ta svårigheterna på allvar, framför allt för mig, men till viss del också omgivningen. Och ja. Så är det ju. Jag bryter inte ihop och gråter när ångesten äter upp mig inifrån. Jag blir irriterad. Darrig. Kanske hyperfokuserad. Men jag KAN dölja det, så faktiskt ingen ser. Jag vinner inget på det längre, vissa personer är jag helt okej med att de ser. Men jag förmodar att det är lättare att förstå att någon mår dåligt om vederbörande visar det utåt, kanske med tårar? Jag fattar att man kanske inte blir så välvilligt inställd till någon som fräser ifrån när man frågar hur det är, jag tror inte att man alltid förstår vad det där fräsandet döljer, vad det syftar till.
Grejen är ju att jag inte vill ha en massa uppmärksamhet offentligt, jag vill faktiskt inte alltid prata om det, och inte med vem som helst. Jag kan inte be om det jag behöver just då, och då säger jag hellre bara nej. Ungefär.
Men. Jag har tackat ja till behandling. Jag vet inte ännu vad den kommer innebära, men förhoppningsvis kommer vi att rota rätt på grundproblemet (vilket jag tror är tilliten) och försöka utgå från det och läka det som går. Det känns som att det kan bli vansinnigt jobbigt, men något måste ju hända. Jag kan inte vandra runt i den här geggan så mycket längre.
Håll ett par tummar för mig?