Acceptans.
Tack för era kloka tankar om gårdagens inlägg! Det är så skönt att kunna ventilera och bolla lite med er, att ändå inte vara ensam med tankarna. <3 Nu behöver jag lite mer hjälp...
Det är det här med acceptans. Det är inte min starkaste gren, alls. Jag har ännu inte accepterat fullt ut att jag har bipolär sjukdom. Jag är fortfarande arg. Besviken. Mer arg. Känner mig sviken av kroppen och framför allt hjärnan. Jag kan inte skilja
min personlighet från sjukdomen. Jag har inte kommit över att det tagit så lång tid att få rätt diagnos och behandling. Jag är arg på det mesta i den frågan. Men det är gammalt.
Det har dykt upp något som är mer akut att ta tag i. Det är heller inget nytt, tvärtom debuterade det på allvar på högstadiet. Det här med ätstörningen. Jag har en ny psykolog som är duktig på att sätta fingret på problemet och säga det rakt ut. Det råkar
vara så att han jobbat med ätstörningar i många år och det gör väl att han snabbt ser vad som felas. Han kan förklara mekanismerna på ett sätt som ingen kunnat göra tidigare, han kan sätta ord på det jag känner och vill uppnå. Det handlar inte om
vikt eller kalorier. Jag väger mig sällan. Det är känslan. Det klassiska, kontrollen.
Kontroll. Jag måste ha kontroll. Jag hatar när jag förlorar den. Men ibland väljer jag medvetet att släppa taget, lite lite. Som att låta M välja te åt mig. Eller tvinga mig att fysiskt slappna av när jag sitter bredvid i bilen. Inte kräva att få veta
vart vi ska alltid. Pyttesmå saker. Ibland lite större. För kontrollbehovet går hand i hand med mina tillitsproblem. Jag kan inte riktigt förklara vad det är jag är rädd för ska hända. Men jag måste ha kontroll. Jag kan inte slappna av.
Och därför är det viktigt för mig att få bestämma själv över mat och matintag. Att få ha den kontrollen över hjärna och kropp. Psykologen säger att jag såklart får välja själv, och att en ätstörningsbehandling inte är aktuell förrän jag själv vill bli
"frisk". Såklart. Jag vet det mesta om nackdelarna med att inte äta som jag borde, men jag har inte upplevt dem. Jag vill dock inte påverka barnen, och de blir äldre och kommer börja förstå. Jag vill vara en bra förebild för dem. Så jag
behöver acceptera att mitt beteende inte är friskt.
Så hjälp mig. Hur gör man för att acceptera? På riktigt, så att en behandling skulle kunna göra nytta? Jag har eventuellt lovat att ta itu med allt, men vet inte var jag ska börja, eftersom jag inte ens riktigt köpt att jag är sjuk. Två månader på sjukhus
hjälpte inte ens åt det hållet, så jag känner mig lost. Har ni några superknep så snälla, berätta!
.