"Kan jag så kan du!"

För några år sen så kom Charlotte Perelli ut med en bok med titeln "Kan jag kan du". Det var en träningsbok och hon menade på att om hon kunde träna efter den och komma i form så kunde vem som helst. Det uttrycket hör man lite varstans, menat som pepp och inspiration. Jag ogillar det starkt. Särskilt när Charlotte Perelli uttalar det kring träning, hon har helt andra förutsättningar än en låginkomsttagande ensamstående mamma utan socialt skyddsnät, till exempel. Inte samma ekonomi, samma kontaktnät, samma stöttning, samma vardagsliv. Det är naturligtvis inte det minsta dåligt att uppmuntra till ett hälsosamt leverne, tipsa om träning som går att göra hemma och enkla sätt att förändra kosten utan att behöva lägga en massa mer pengar på exotiska och svindyra frukter, men att påstå att alla kan träna och äta som Charlotte om hon kan funkar inte. Det är att trycka på att "du kan bara du vill. För jag kan."
 
Jag hörde ofta lärare och andra vuxna i skolan säga just det "du kan bara du vill!", menat som pepp för att klara av något. Ett sätt att säga att eleven har förmågan att göra en viss uppgift. Det uttrycket kan landa så jäkla fel, den elev som ändå inte förstår hur uppgiften ska utföras känner sig jävligt lat, det måste ju vara enda anledningen till att det inte går, eftersom den vuxna säger att man kan. Tänk dig ett barn med oupptäckt dysleksi, där läraren kommer med glada tillrop om att eleven bara måste bestämma sig, för "du kan om du vill!". Hur tror ni den eleven känner sig? Hen KAN faktiskt inte bara bestämma sig för att börja förstå och få ihop bokstäverna, däremot bekräftas hens misstankar om att hen är dum. Och lat. Jag har läst och hört om SÅ många personer som efter många år fått veta att de är dyslektiker eller kanske har adhd att de fått veta att de inte är korkade. Att de fått bekräftat att de faktiskt inte kunde, vad läraren än sa. 
 
Jag har många många gånger fått höra just det där att jag kan bara jag vill. Det har aktualiserats igen nu, och jag brottas med tankarna om att jag faktiskt är en latröv, att jag inte ville, att jag slarvade bort en chans till bra betyg bara för att jag inte bara bestämde mig för att förstå och göra. Någonstans så VET jag förstås att jag gjorde vad jag kunde, med det jag hade att tillgå då. Jag hade en jäkla massa att slåss mot i gymnasiet, förutom skolarbetet, och jag gick ut gymnasiet med hyfsade betyg. Jag hade kunnat prestera bättre, men jag hade inte förmågan. Då. Jag var egentligen inte lat, men det är så hårt inhamrat i mig att det är det jag fastnar på. 
 
Det är skitsvårt att komma över det. Men jag försöker åtminstone att tänka en extra gång innan jag säger "du kan" till mina barn. Då ska jag vara säker på att de faktiskt kan, och att de kan lösa uppgiften direkt. Barn ska inte behöva känna sig dumma för att vuxna inte kan inse att alla har olika förutsättningar. Och att förutsätta att enda hindret för en väl genomförd uppgift är någons vilja är rent kränkande.
 
(Ja, jag inser att en del kommer tycka jag är överkänlig. Jag ÄR känslig. Och har man inte upplevt känslan som jag beskrivit ovan så - härligt! Det betyder dock inte att man får förminska andras upplevlser. Ok?)
 
 
 
 
 
.
Allmänt | |
Upp