Jag vet inte om jag vågar säga det här...

 
 
...men jag gör det ändå. Två kvällar och en dag den här veckan har jag träffar vänner. Och det har enbart varit positivt! Jag har åkt hem med en känsla av lätt lycka i bröstet, och jag minns inte när det hände sist. Junta i tisdags, det blev relativt sent. Träffade älskade Pernilla i onsdags, i Uppsala, på Ikea, jag kunde köra hela vägen dit och hem utan att pausa. Jag åkte hem med ett leende, inte ångest för att vi ätit (en av få människor jag inte bryr mig om felaktiga tänkanden kring mat med) och en känsla av att fått ny energi. Igår kväll var jag på sinnesromässa med en vän. Själva mässan i sig var kanske inte det jag tyckte bäst om, utan det var när jag skjutsade hem honom och vi pratade en stund innan jag körde hemåt. Jag orkade höra koltrasten i skymningen, jag orkade uppskatta det. Jag orkade inte prata med en massa okända människor, så långt har jag inte kommit än, men jag var där! Och jag kunde köra både till och från Sundbyberg utan att köra fel och utan att behöva stanna. Jag kunde!
 
Och det är en töntig sak att vara glad över, men det är inte på det här sättet det brukar vara för mig. Jag är ganska säker på att det beror på att jag tar Theralen tre gånger om dagen, ångesten hinner aldrig få starkt fäste innan det är dags för nästa dos. Jag tänker absolut inte säga att jag är ångestfri, för det är jag verkligen inte, men ångesten ligger som mest på 3-4 nånting, och det är precis innan medicinering. Någon dag hoppas jag att jag kan känna det här, och må såhär, helt utan läkemedel. Kanske kommer jag aldrig komma dit, men jag vill i alla fall! Mediciner kommer jag ju alltid behöva äta, men kanske kan jag få andra verktyg att hantera min ångest? Jag har förstått att andra får terapier och behandlingar kastade efter sig så snart de knystar ångest, jag får bara mediciner. Men efter den här utredningen kanske jag också kan få adekvat behandling? Riktad behandling. (Nej, jag räknar inte "Jag vill att du genomgår en ätstörningsbehandling" som erbjudande om terapi. Det var ju mer ett straff.)
 
Har jag förresten sagt att jag är så jävla glad för all pepp och alla hejarop ni skickade åt mitt håll under inläggningen? TACK TACK TACK! Er värme når långt in i hjärtat och ger mig en känsla av omtänksamhet. Tusen tack! Ni gör större skillnad än ni kanske tror!
 
 
 
 
<3
 
 
 
 
 
 
 
 
bipolär, medicin, vänskap, Ångest | |
#1 - - Maja - Våga prata om psykisk ohälsa:

Tycker verkligen inte att det är en "töntig" sak att vara glad över ♡ och vi borde bli bättre på att lyfta det vi blir glada över, litet som stort.

Och jag tror att så länge vi vill så kan vi kanske nå en dag där vi klarar oss utan medicin ♡ Kram

Svar: Tack snälla! Jag behöver absolut bli bättre på att lyfta det som är bra, tack för påminnelsen! Kram
Linda

Upp