141

 
Ja alltså... När allting ställs på sin spets så är det väldigt fint att ha skyddsnät i flera former. Dels en familj som ställer upp trots att allting påverkar även dem, inte på ett positivt sätt. Dels av vänner som omedelbart är beredda att ta allt de kan av vad jag behöver ge, som hejar och peppar och skäller när det behövs. Och dels av en fin sjukvård som skakar fram resurser trots manfall och kort varsel.
 
Det hela mynnade ut i en ny inläggning. Jag fick träffa en överläkare på psykiatrin, jag fick två personal med mig hem för att packa (jag fick inte köra bil själv!) och sen fick jag en annan personal som följde med mig i taxin hela vägen till Danderyd och ända upp på avdelningen. Det blev inte 140 som jag hoppades, utan avdelningen mitt emot, 141:an. En psykosavdelning. Jag har ingen psykos, men det var liksom fullt på alla passande avdelningar. Det är en mer spänd stämning här än på 140, det känns inte riktigt lika tryggt, särskilt inte nu i början. 
 
Något som gjorde mig själaglad var att min fina fina vän P omedelbart tog sig hit för att kolla att allt var okej. Bara grejen, jag hade varit här i 45 minuter sådär när jag fick mitt första besök. En av sjuksköterskorna här jobbade dessutom ibland på 140 när jag var där. Känns lite skönt att känna igen folk. En skötare känns som någon som jag kan prata med och berätta för, om det behövs. 
 
Det är ju några som tjatar på mig att jag måste börja prata. Börja vara ärlig. Säg bara som det är! Mja. Det är inte riktigt så jag fungerar. Det tar tid. Idag tog jag mig över ett enormt hinder när jag ringde direkt till psyk och bad om hjälp. Berättade hur det var. Hur det är. Läkaren jag träffade var oerhört bra. Hon bad de andra två som var med att gå ut och ställde frågan igen. Hon förstod att jag inte orkade berätta för alla. Hon frågade om jag ville bli inlagd. Det vill jag såklart inte, men samtidigt tror jag det är bra. Tilltagande suicidtankar bör man se till att få hjälp med i tid. Men no worries, jag VILL fortsätta leva. Jag vill inte alls åt andra hållet, det är bara min sjuka hjärna som får för sig att den har makt att påverka det. Jävla sjuka hjärna. 
 
Men. This too shall pass. Det blir kanske inte så lätt, men det kommer att gå över. Hejar ni på mig?
 
 
 
 
....
bipolär, psykisk ohälsa, vänskap | |
Upp