Den stora ensamheten.

.
 
I ett forum för bipolär sjukdom diskuterades vad de sjuka upplever som är det värsta med sjukdomen. Många nämnde de ständiga svängningar (nej, bara för att man får mediciner betyder inte det att allt blir bra. Det är inte febernedsättande vi pratar om.) eller att det kan vara svårt med relationer. För min del så är svängningarna inget större problem, mitt grundläge är depression, min senaste ordentliga uppåtperiod hade jag september 2015, och den var medicininducerad. Jag har korta perioder av eutymt (neutralt) stämningsläge, vilka jag uppskattar enormt. Mina relationer... Ja, vad ska jag säga? Jag är inte särskilt social längre, så jag kan kanske inte säga att jag har så många relationer. Men jag förstör dem inte under hypomana episoder, jag är inte otrevlig och skriker åt folk eller får utbrott. Fast det är klart, min tystnad är väl knappast vårdande för en relation. Att Andreas står kvar och står stadigt förundras jag över. Jag orkar inte alltid ens med mig själv, än mindre andra.
 
Det jag nog tycker är värst med hela den här skiten är ensamheten. Den stora ensamheten. Den beror överhuvudtaget inte alls på att jag saknar fantastiska människor som är villiga och beredda att lyssna. Verkligen inte. Jag vet att jag har stöd, personer som tar emot mig med öppna armar om jag behöver. Min läkare finns där. Litiumsjuksköterskan finns där. Jag vet att vården mobiliserar om det krisar. Men jag kan inte berätta.
 
En del saker som händer går inte att förklara. En del saker vill jag inte ge till någon annan. En del saker är för tunga för att dela. En del saker kan ge negativa konsekvenser om de kommer fram i ljuset. Jag vill och behöver ibland skydda andra från mitt jävligt kletiga och kaotiska inre. Det låter som en klyscha, men skulle jag berätta allt som händer, allt det där som är så svårt att förklara, som inte går att förklara, så skulle andra se på mig på annat sätt. Kanske börja fundera och oroa sig. Jag vet, jag har provat. Att andra oroar sig, att jag skulle ta plats, det går inte. 
 
Och då blir det ensamt. När det är dåligt och jag får en impuls att ringa någon så stannar det alltid vid "tänk om jag stör". Eller "hur ska hen kunna hjälpa mig?". "Vad ska hen tro..?" Jag vet att psykvården finns där. Men dels är jag sjukt sjukt dålig på att påbörja ett samtal där jag behöver hjälp med mig själv. Får jag "fel" bemötande så lägger jag på. Som alltid. Och, psykvården och jag har inte samma defintion på vad som är akut. Därför är jag tyst. Ibland, hos läkaren, börjar jag prata. Jag ser att hon smygtittar på klockan, tiden hos henne är begränsad. Hon förstår inte alltid vad jag vill få fram, men jag har förtroende för henne. Det finns ett fåtal personer som jag bestämt mig för att inte ljuga för. Inte skydda. Inte försköna.
 
Och gissa vad det innebär? Att jag drar mig undan och skapar en distans. Jag fastnar i ensamheten, trots att jag har allt stöd i världen.
 
Det är det värsta.
 
 
.
 
.
Upp