Ett obekvämt ämne.

Jag kommer skriva om självskadebeteende och självskada. Inget grafiskt, och mest i generella termer. Men jag tänker att det kanske är bäst att förvarna. De flesta tycker det är ett obekvämt ämne.
 
 
 
Jag har funderat på en sak ett tag, och häromdagen såg jag ett inlägg på instagram som aktualiserade det hela igen. Det var en sjuksköterska på en akutmottagning som hade fått in en patient som skadat sig själv. Sjuksköterskan skrev att hon frågat patienten vad som hänt för att hen skulle göra sig så illa. Hon beskrev hur patienten föll i tårar och tackade för att hon frågat.
 
Kanske låter det som ett gott bemötande? Nja, skulle jag vilja säga. Jag förstår att intentionerna är goda, och att sjuksköterskan förmodligen ville visa att hon såg patienten. Inom sjukvården är det nämligen överlag så att man inte ska bry sig om självskador. Man ska inte ge dem uppmärksamhet, av rädsla för att patienten ska använda självklada för uppmärksamhet. Sårskador sys i princip under tystnad. När jag låg inne så var det flera patienter som skadade sig på ett eller annat sätt. Det som inte behövde sys fick patienterna tvätta själva och lägga förband på. Sjuksköterskan ville oftast inte ens titta på såret.
 
Men när man mår så dåligt att man tar beslutet att göra sig själv illa så är man jävligt utsatt. Man är så desperat efter att få känna NÅGOT så det känns helt rimligt att framkalla blodvite hos sig själv. Tar man sen beslutet att söka vård, eller tvingas till det, ska man då bemötas med ett "skyll dig själv"?. Ja, i princip får man ju skylla sig själv. Men det får väl den som brutit benet i samband med utförsåkning också göra då? Det fanns patienter som vittnade om att de, när de blivit sydda utan eller med icke tillräcklig bedövning, sagt att det gjorde ont fått till svar att "det är väl precis vad du vill? Det gick ju bra att ha ont för en timme sen." eller liknande. 
 
Så, sjuksköterskan som frågade och brydde sig gjorde fel. Läkaren som inte säger något alls gör fel. Jag tror att alla förstår varför det känns väldigt fel att läkaren håller tyst. Och jag har visserligen aldrig behövt söka vård annat än på avdelningen, och då bara för plåster, men vårdens tystnad lägger verkligen sten på börda. I vilka andra situationer ignorerar man någon som mår dåligt? Att dutta och dalta med någon som gör sig själv illa leder ju förstås ingenvart, men nog fan ska man bemötas med respekt, alldeles oavsett om personalen tycker att man får skylla sig själv och att man bara vill ha uppmärksahet. En vän behövde söka vård efter självskada och hen berättade senare att både sköterska och läkare varit respektfulla och verkligen givit intryck av att förstå självskadans mekanismer. Läkaren hade sett till att min vän fått tillräcklig med bedövning och bett om ursäkt när det ändå gjort ont. Läkaren hade också sagt ifrån till en sköterska som uttalat sig klumpigt. Dessutom hade hen tagit reda på vilket stöd och vilken hjälp min vän hade, försäkrade sig om att hen hade sällskap efter utskrivning. Min vän upplevde det som att hen fick vård på samma premisser och på samma sätt som om hen råkat skära sig på en flaska som exploderat eller liknande. Mycket bra bemötande den gången!
 
Men sjuksköterskan på Instagram då? Hon brydde sig ju? Ja. Det tokiga där var att hon förutsatte att något hänt för att patienten skulle skada sig själv. Jag skulle säga att det vanligaste är att ångesten rider en så jävla hårt och så jävla länge att man till slut inte ser någon annan utväg. Det har inte hänt något specifikt. Jag skulle verkligen hata att få den frågan, för i mitt fall är det mitt huvud som är trasigt och inte lirar som det ska. Frågan innebär att sjuksköterskan ogiltigförklarar andra orsaker än något konkret, som utlösande faktor. Hon visar att hon inte förstår att självskada är ett desperat försök att få lindring. Naturligtvis kan ångesten bero på något som hänt, men jag tror det är väldigt få som skär sig på grund av att katten avlivades. Ångesten som framkallas av det är en annan sak, och det är viktigt att skilja på det. 
 
För mig så kan ångesten komma från ingenstans. Jag kan plocka varor på apoteket och plötsligt känna den sjunkande känslan i kroppen och illamåendet. Då har ingenting hänt. Ingen har sagt något fel. Ingen har gjort något. Jag har inte tänkt på något särskilt. Ångesten bara tycker det vore lämpligt att dyka upp. Den kan också komma när jag kör bil. Eller när jag är hemma. När jag vaknar till på natten. Alltså precis när som helst. Sen vet jag att den kan dyka upp vid speciella tillfällen, när jag är bland mycket folk, när ett barn har ont i magen (supertöntigt, jag vet!), när jag inte kan komma iväg. När jag känner mig trängd eller hotad. Men det vet jag. Och jag skulle kunna säga "det som utlöste ångesten var att jag var i Täby Centrum" men det hade inte varit Täby Centrum som gjort så jag hade skadat mig. Är ni med på skillnaden?
 
Jag inser och förstår att ni som läser förmodligen inte håller med mig, och kanske menar att jag tolkar saker och ting fel. Men jag tolkar saker på samma sätt som många med psykisk ohälsa gör. De som mött vården, de som blivit förminskade och ignorerade. Om jag någon gång (Gud förbjude) skulle behöva söka vård på grund av självskada så skulle jag uppskatta om någon pratade med mig om det som ligger i bakgrunden, att någon förstod att jag i det läget mår så jävla dåligt och att jag faktiskt inte mår bättre av att skuldbeläggas ytterligare. 
 
Det finns såklart personer i vården som är på helt rätt plats. Som läkaren min vän träffade. Jag skulle önska att alla förstod att en person som skär sig så illa att hen behöver vård inte skär sig för "uppmärksamhet". Men den sköra och utsatta personen som söker vård behöver också just det, hen behöver uppmärksammas, hen behöver stöd. Själva skadan behöver förstås inte uppmärksammas, men personen bakom, hens ångest och problematik behöver uppmärksammas. En person som skär sig eller skadar sig på annat sätt har inte tillräckligt med stöd och hjälp. Det borde vara uppenbart.
 
(Sen finns det ju andra sätt att skada sig, som inte handlar om att ha sönder sin kropp, men just idag var det den fysiska självskadan som var aktuell.)
 
Återigen. Jag förstår att alla inte håller med mig. Men jag skulle också vilja påstå att jag varit i psyksvängen längre än vad de flesta av er har. Och det är precis som det ska vara. Det normala är att man inte ska veta hur det är, där "på andra sidan". :)
 
 
 
 
 
.
Social ångest, bipolär, psykisk ohälsa | |
Upp