Folks reaktioner på suicid.

 
 
Så snart man diskuterar suicid med "normalstörda" människor så kommer samma gamla trötta argument upp: "DET ÄR SÅ SJÄLVISKT ATT TA LIVET AV SIG!". Fast alltså... Nä. Det är inte själviskt. Det är den yttersta handlingen, när hoppet slocknat. Det är ett enormt misslyckande från samhällets sida, att inte lyckats hjälpa en sjuk människa. Det är en tragedi. Det är naturligtvis en sorg. De som lämnas kvar förstår inte alltid varför. Det är en ilska som måste få ta plats. Ilska kanske just för att man inte förstår.
 
Psykisk ohälsa är potentiellt dödlig. Bipolära har en förkortad livslängd, inte bara på grund av suicid, utan för att sjukdomen frestar på hjärta och blodkärl, bland annat. Det sliter på kroppen att slängas mellan depression och hypomani/mani. Bipolär sjukdom ligger på WHO:s tiotopplista över mest funktionshindrande sjukdomar. Det ska inte förringas. 
 
Jag hör och ser folk säga och skriva till personer med suicidtankar "tänk på din familj!" eller "du är älskad!". Låt mig säga såhär: när man är så långt nere i det där mörkret att man börjar se döden som ett alternativ, då är det skit samma vem som älskar en. Då spelar inte ens familj någon större roll. Det är lite det som är grejen, när man mår så dåligt så har man inte förmågan att ta in andras upplevelser. Man blir oerhört självupptagen, vilket är fullt förståeligt. Man orkar inte med yttre stimuli. Man är så sjukt skuldtyngd, och att någon då (i all välmening) börjar jiddra om att man ska tänka på andra, det gör inte saken bättre. Kanske kan det till och med göra saken värre, någon lägger sten på börda. 
 
Det är en jämförelse som haltar en aning, men när någon dör av cancer så är det just vad som sägs, det var canccern som vann. När någon dör för egen hand så borde vi kanske bli bättre på att säga "det var hens depressioner som vann, sjukvården lyckades inte hjälpa". Inte sopa under mattan och mena att personen aktivt valde att dö, som en självisk gärning. 
 
Jag har pratat med många personer med suicidtankar, jag har haft dem själv i perioder. Bara att någon vågar prata om det, utan att vara rädd, gör mycket. Det är tungt att prata med någon som har för avsikt att avsluta sitt liv, men många vittnar också om att den person som gjorde skillnad kanske inte gjorde så mycket konkret, men att hen inte backade när det blev jobbigt. Kanske följde hen med till psykakuten. Kanske lämnade hen inte den suicidala ensam när det krisade som mest. Kanske bokade de in att ses ofta, om så bara för att gå och handla, små små framtidsplaner. För det viktigaste att komma ihåg - det kommer att gå över. Till dess får man som vän agera respirator åt den sjuka, vara den konstgjorda andningen, utföra hjärt- lungräddning till personen står pall för att andas själv. 
 
Men en sjukt viktig sak, man ska inte låta sig dras ner med den sjuka. Man måste våga ställa krav på den sjuka, att ta emot hjälp från vården till exempel. Sätta gränser om sig själv är väldigt viktigt. För båda inblandade.
 
.
 
.
bipolär, psykisk ohälsa | |
#1 - - Isabell:

Hej! Jag läste om dina problem med granulom efter förlossningen. Jag har samma o mår väldigt dåligt over detta. Hur är du nu? Blev du helt bra?

Mvh, Isabell

Svar: Hej och förlåt för sent svar! Jag blev helt återställd efter en enda behandling, läkaren penslade på något och sen var det bra. Har inga som helst besvär efter granulomen. Jag fick dock först höra att jag skulle få vänta i ett halvår innan de kunde operera, det knäckte mig. Sen fick jag prata med läkaren som sydde mig efter förlossningen och hon berättade att behandlingen är jätteenkel. Det sved lite precis när hon penslat på medlet, men lite xylocainsalva tog bort det också. Har du fått hjälp?
Linda

Upp