Självförtroende och självkänsla.

Det dröjde tills jag var vuxen innan jag förstod att självförtroende och självkänsla inte är samma sak. Så kanske det är för fler? Jag önskar att mina barn växer upp med både bra självförtroende och bra självkänsla. Jag vill att de ska veta att de är bra. Jag vill att de ska veta att de är högt älskade för de de är, inte för vad de gör. Jag vill att de ska vara så trygga i sig själva att de har råd att vara ödmjuka och sårbara. Jag vill att de ska kunna stå upp för sig själva, att de inte ska låta någon trampa på dem. Jag vill också att de ska våga stå upp för andra som inte kan, men förstås utan att försätta sig i farliga situationer.
 
Men det finns ett problem. Ett rätt stort problem, ett problem som får hjärtat att dra ihop sig när jag tänker på det. De har med stor sannolikhet ärvt sårbarheten för bipolär sjukdom. Det är stor risk att de kommer utveckla den här jävla skiten, och det gör mig livrädd. Jag vill inte det! Jag vill att de på sin höjd ska drabbas av hjärtesorg och tentaångest. Något som faktiskt går över. Det är därför jag vill hjälpa dem bygga en bra självkänsla, jag vill att de ska ha en stadig grund att stå på om de drabbas av psykisk ohälsa. Jag är övertygad om att det kan underlätta. Min egen självkänsla existerar knappt och då är det lätt att jag identifierar mig med sjukdomen. I mina ögon är jag lika värdelös som det bipolära, jag tycker att min kropp och hjärna har svikit mig, eftersom de inte samarbetar. 
 
Jag har alltid fått höra att det är något fel på mig, varje gång jag blev arg. Skuld och skam blev tidigt något jag skulle bära. Jag vet att det är väldigt lätt att ledsna på en unge som ständigt är arg eller gnäller, det tror jag alla föräldrar känner igen. Det tär på en. Jag hör ibland föräldrar säga till sina barn "nu får vi åka hem för att du är så sur/gnällig! Varför måste du alltid förstöra genom att börja sura? Varför kan du inte vara som dina syskon som kan uppföra sig?", och mitt hjärta går sönder för barnet det är riktiat till. Förstå hur ont det gör att få höra att man förstör för familjen, bara för att man är arg, något man inte kan hjälpa. Och en fyra-fem-åring kan absolut inte reglera sina känsloyttringar fullt ut eller väntas uppföra sig på ett mer socialt accepterat sätt. Jag har naturligtvis också burit ut arga, vrålande ungar från butiker eller lekland, men jag har verkligen ansträngt mig för att inte skuldbelägga dem. Barn är barn. De behöver förstås lära sig rätt och fel, men inte med hjälp av skuld och skam. Jag har bara sagt att vi åker hem, jag har inte lagt till "nu blir det ingen middag idag för att du krånglade så mycket" utan löst det senare. Jag vet hur jävla ont det gör när man får bära skulden för familjens dåliga humör eller "förstörda" middag. Det önskar jag att mina barn inte behöver uppleva.
 
Jag försöker verkligen vara ödmjuk i min föräldraroll, ibland gör jag fel och det försöker jag förmedla till ungarna. Jag ber om ursäkt om jag blivit onödigt arg, eller om jag höjt rösten för mycket. Eller om jag lovat något jag inte klarar av att hålla, kanske orkar jag inte läsa boken jag lovat, eftersom jag fick en brutal ångestattack. Mina barn är människor som ska respekteras. Jag misslyckas ofta i mina ambitioner, och jag får ångest av det. Jag vet att när jag misslyckas så river jag en del av deras påbörjade byggnad av en god självkänsla. Jag vet att om de utvecklar bipolär sjukdom så kommer jag vara delvis ansvarig för hur de hanterar den. 
 
Gode Gud, om de ändå drabbas så önskar jag så innerligt att de ska orka hantera det bättre än vad jag gjort. Jag kan bara hoppas och be att de ska orka ta emot hjälp, att jag ser så snart som möjligt vartåt det barkar och att jag då vet vad jag ska göra. Att de ska prata med mig. Att de ska våga dela med sig, och att jag ska orka förvalta deras förtroenden. Jag önskar så vansinnigt mycket att de aldrig ska drabbas av sån ångest att de inte ser något annat råd än att skada sig själva. Att de aldrig funderar på att avsluta sina liv för att de inte orkar med helvetet de går igenom. Mest av allt önskar jag förstås att de ska få vara friska, men jag vet att risken för sjukdom är stor. 
 
Under tiden tänker jag försöka stärka deras självkänsla, jag vill att de ska veta att jag är så jävla stolt över dem. Älskade ungar... 
bipolär, förtroende, psykisk ohälsa | |
Upp