Intellektualisering och tillit.

Intellektualisering kan vara världens knepigaste ord. Jag har ganska nyligen lärt mig det. Vet ni vad det betyder?
 

Vid intellektualisering betraktar personen det hotande på ett rationellt och akademiskt vis, utan att blanda in de egna känslorna. Därmed undviker man helt eller delar av den ångest eller det obehag som temat annars skulle väcka.

  • En person som diagnostiserats med en obotlig, dödlig sjukdom ger till synes lugn medicinsk information till sina anhöriga om sjukdomens olika utvecklingsstadier och berättar vad som kommer att ske i behandlingsväg, och redovisar kanske t.o.m. statistik. Personen övergår sedan till att tala om praktiska saker som hur begravningen ska ordnas, och om hur det fungerar med försäkringspengar, testamente, dödsbo, skatter och andra ekonomiska ting som familjen måste känna till.
 
(Wikipedia)
 
Jag ägnar mig ganska mycket åt det här beteendet, och jag har inte riktigt förstått att det är en försvarsmekanism. Det var inte förrän i onsdags, hos läkaren, som jag blev införstådd med vad det heter, vad det är och vad det beror på. För första gången var det en läkare som ville samla ihop alla mina "problemområden" och hon ville att vi skulle ta tag i dem nu, på riktigt. Det blev en relativt lång lista med problem, men tack vare intellektualiseringen kunde jag faktiskt identifiera alla problem på egen hand. Sen var vi lite oense om en del saker som jag inte såg som ett problem alls, men som hon tyckte var tydligt. Vi är inte alltid ense, min läkare och jag, men jag antar att det inte är så ovanligt inom psykiatrin. Hon är väldigt respektfull och tar mig på allvar, gör det hon lovat och följer upp. Hon var dock lite bekymrad över att jag valsat runt i psykiatrin i så många år utan att någon sett till att gräva lite djupare och inte bara skrapa på ytan. Men det är ju inte vårdens fel att jag inte pratar. Jag tror inte någon därifrån kan göra så att jag litar på en människa såpass att jag orkar berätta, det ligger ju enbart hos mig. Ärligt talat har jag lite svårt att förstå hur det är tänkt att vi ska jobba på mina tillitsproblem när jag inte litar på min behandlare?
 
Att jag inte litar på någon behöver inte betyda så mycket alls egentligen, personen behöver inte ha gjort mig något eller ljugit någon gång. Däremot kan ett förtroende under uppbyggnad raseras av ett ord, en gest, en handling, en blick. Och det ligger inte hos den här personen. Jag har försökt förklara för psykologer hur det fungerar i mitt huvud, men det är så svårt. Min nuvarande vill veta vad jag är rädd för, och varför det är så viktigt att lita på någon fullt ut. På något sätt landade det i att jag är rädd för att mina svaghet ska utnyttjas. Jag vet inte om det verkligen är så, för jag är ju till exempel väldigt öppen med mina "svagare" sidor här. Och på Facebook. Och i verkliga livet. Men det är inte samma sak. Det handlar mer om hur den jag pratar med hanterar det jag berättar, det jag är. Att bemöta mig helt rätt är nog omöjligt, och när det blir fel är det inget jag visar. Jag kan ju inte försöka styra hur andra människor ska bete sig mot mig. Ibland kan jag börja berätta något och jag märker att den jag pratar med blir obekväm, och då slätar jag över och byter ämne. 
 
Det handlar om detaljer. Jag skrev igår att jag lägger märke till allt. En aldrig så liten rätning av ryggen, en huvudvridning, ett andetag, en paus. En nanosekund och allt är förändrat. Jag fattar att inte alla vill prata om psykisk ohälsa (som många nog tycker borde blivit bättre vid det här laget), ätstörningar, självskador, ångest och all annan skit. Jag måste portionera ut det, lite i taget, läsa av personen framför mig och avgöra hur jag kan gå vidare. Nästan alltid slutar det med att jag tystnar. Jag låtsas som att allt är som vanligt, och känner mig ännu lite mer ensam i röran. 
 
Jag behöver någon som jag vet orkar när jag inte gör det. Som inte mår dåligt själv av att jag mår apa. Jag nådde nästan ända fram med min förra psykolog, fantastiska Lawrence. Det tog fem år innan jag började vara ärlig hos honom. Min nuvarande kommer förmodligen aldrig få det förtroendet. En del tycker ju att man ska byta om man känner så, men jag orkar inte med fler som ska försöka nå fram. På sätt och vis tänker jag att jag kommer aldrig reda upp det här, jag måste helt enkelt lära mig hantera och dölja det.
 
Jag önskar att jag bara kunde luta mig tillbaka och lita på att bli omhändertagen när jag behöver det. Men jag kan inte. Har aldrig kunnat. Det känns som att jag aldrig kommer kunna göra det. Och det beror inte alls på människorna jag omger mig av. Jag vet att så många har de bästa intentioner, som så gärna vill stötta och hjälpa. Och jag känner mig som en svikare när jag inte kan ta emot. Min läkare har kommit längst av mina vårdkontakter. Hon ställer rätt frågor tror jag. Jag vet inte. 
 
Usch, jag känner att jag kanske borde strunta i det här med bloggandet. Det blir så spretigt och ofokuserat, det blir inte som jag vill. Men det här är ett forum där jag kan förklara för dig varför det är som det är. Hur det står still bakom det som ses. Och kanske är det inte mest du som är intresserad, det är kanske bara är jag som behöver skriva. Ventilera. Bekänna. Intellektualisera och rota lite bland allt det jobbiga. Lite som en dagbok, med skillnaden att jag inte har behov av att hålla det hemligt. Om det kan ge någon minsta lilla uns av en tanke eller känsla av att läsa så är det bra. Om någon får lite större förståelse för psykisk ohälsa, och då naturligtvis mer specifikt bipolär sjukdom, och allt som kan följa med så har jag lyckats. Det blir ju NÄSTAN som att vara ärlig och berätta irl.
 
Tack, för att du läser. Tack!
 
 
 
 
.
Upp