Funktionsnedsättning.

Som bekant har jag lidit av depressioner och ångest sen jag var barn. Jag har testat antidepressiv medicin men inte fått något bra resultat. Det dröjde ända tills jag var 30 år gammal innan jag fick min rätta diagnos - bipolär typ 2. IDAG hörde jag för första gången någon som kallade mitt tillstånd för en funktionsnedsättning. Jag har inte tänkt på det så. Jag har naturligtvis förstått att jag har svårt att klara av sånt som andra fixar utan att tänka på det, men jag har mer tänkt att det beror på att jag just då är i en depression, eller en hypomani. Men det här kan mycket väl hänga kvar hela livet. Funktionsnedsättningen alltså, det bipolära VET jag att jag kommer få leva med.
 
En klar fördel med att ändå ha en funktionsnedsättning är att jag har rätt till hjälp. Till exempel kan min arbetsgivare få bidrag för att anpassa arbetsplatsen så den passar mig. Det öppnar ju upp en massa nya möjligheter, yrken jag ratat för att jag inte tror mig klara det skulle kunna vara aktuella igen, med lite anpassningar. 
 
Ibland slår det mig att jag är så fruktansvärt dålig på att prata om hur jag mår, ingående. Det var faktiskt mamma som för något år sen frågade "men vad är det egentligen som gör att du inte kan jobba?". Jag var tvungen att fundera. I första hand är det ångest som förstör. Ingen ångestriden människa gör ett bra jobb. Sen är det en massa följer av det. Får jag ångest är jag ännu mer stresskänslig än vanligt. Jag blir fysiskt dålig. Jag glömmer saker och kan inte fokusera. Jag får katastroftankar. Det låter kanske som det är något som man kan skjuta undan, om man bara skärper till sig. Kanske kan jag det, ett tag. Sen kraschar jag hårt. Det är inte värt det. Det är inte bara det omedelbara obehaget, det är det som släpar efter. För mycket stress kan trigga ett skov, uppåt eller neråt kan jag bara gissa. Varje skov lämnar hjärnan mer sårbar för ännu ett skov, och sådär håller det på. Ju fler jag får ju fler kommer jag få. Tiden mellan skoven tenderar att bli kortare och kortare hela livet. Men jag medicinerar ju, och kan förhoppningsvis hålla både topparna och dalarna borta. 
 
Min psykolog frågade mig hur det känns när jag är deprimerad. Jag kunde inte svara. Det känns som att det är mitt naturliga tillstånd, det bara svänger lite litegrann, uppåt och nedåt. Ibland är det bättre, ibland är det sämre. Ibland tänker jag inte på att jag mår apa, ibland är det det enda som uppfyller mina tankar. Men det finns ju alltid där, så länge jag inte är hypomanisk. Jag vet inte om det begränsar mig, jag är så van. 
 
Något som däremot begränsar mig är min sociala fobi. Eller sociala ångest, som det heter nu. Det händer att jag inte åker och handlar ensam för att jag tycker det är så jobbigt med människor. Har jag sällskap är det lättare att skingra tankarna. Jag tycker det är sjukt jobbigt att äta tillsammans med människor jag inte känner väl. Jag ringer inte ens och beställer pizza på grund av det här. Förr kunde räkningar gå till inkasso och kronofogden för att jag inte klarade av att lyfta telefonen och ringa ett simpelt samtal. Jag tackar nej till diverse sociala tillställningar för att jag tror att jag inte fixar det. 
 
Jag har förstått att det finns de som absolut inte kan tänka sig att jag har social ångest, och jag kan på sätt och vis förstå det. Det jag måste göra gör jag ju, och det jag ignorerar lider bara jag av. Oftast. Jag har ändå ganska lätt att prata med nya bekantskaper, jag kan ställa en fråga på ett föräldramöte, men när jag kommer hem är jag helt slut. Jag blir arg och irriterad för att det blivit för mycket. Jag vet inte hur jag ska reda upp det här, jag har ju förstått att tidiga insatser är viktiga, jag har förmodligen haft det här i sådär 20 år. När jag var liten fick jag ofta ont i magen när vi skulle göra något, åka bort, gå på fest... Det var inget fel på min mage, och såhär i efterhand har jag förstått att det var ångest. Redan då. 
 
En del av mig vill självklart bli så frisk det bara går. En del av mig vill inte, jag vet inte hur man är och gör när man är frisk. Vem är jag då? Det kanske är någon jag inte alls tycker om? Hur är det att vakna på morgonen och känna att man inte behöver tänka på hur man mår, för det finns inget att tänka på? Att kunna köpa rakblad till hällskrapan utan att få impulsen att gömma undan ett för framtida bruk? Att med lätthet sätta sig och äta tillsammans med sina kollegor eller ytliga bekanta? Att känna att man slutit fred med sig själv, att man inte ständigt jagas av tankar om att kroppen och hjärnan svikit? 
 
Jag har ingen aning. De gånger jag "mått bra" har jag varit hypomanisk. Det är definitivt inte att må bra, även om det känns bra. Jag älskar att vara sån! Det är fantastiskt!
 
Tänk om jag vetat om allt det här mycket tidigare, kanske fått rätt hjälp redan när jag var 18 (senast!). Kanske hade jag mått bättre, men framför allt hade jag inte gjort så många människor illa på vägen. Jag har förstört så jävla mycket på grund av hur jag mått, jag skäms som en hund när jag tänker på en del saker, och kunde jag göra det ogjort hade jag gjort det direkt. Å ena sidan vill jag be en del personer om ursäkt, men å andra sidan vill jag inte kontakta dessa personer igen. Jag tror inte det skulle ge dem något. De får tro att jag bara var dum i huvudet, det är enklast. 
 
(Sen finns det förstås en person som jag faktiskt bad om ursäkt, jag var inte snäll mot honom. Jag kunde inte fått bättre respons, han tackade för ursäkten, utan att försöka släta över eller säga emot. Han förstod tidigt att det var mer än bara lite deppighet, men jag förmådde inte förstå hur det påverkade honom.)
 
Jag försöker inte skylla ifrån mig på sjukdomen, det är jag som tagit alla beslut, jag som agerat, jag som hanterat, och inte hanterat. Men till allra största delen har jag varit påverkad av den här satans sjukdomen, vilket jävlats med mitt omdöme. Rejält. Jag kan bara hoppas att resten av livet kan löpa lite mer smärtfritt, att jag kan undvika att göra fler människor illa. Hur Andreas står ut förstår jag inte. Jag är förmodligen svinsvår att leva med.'
 
 
Gnäll, Social ångest, bipolär, psykisk ohälsa | |
Upp