Vad hände här?

Ett inlägg? Jodu! Det är ju bara drygt ett år sen jag skrev, så det känns kanske som spam nu...
 
Sammanfattning av läget: Jag är fortfarande sjukskriven, men jag arbetstränar. Just nu är jag på apoteket på sjukhuset, och jag trivs jättebra! Jag plockar bara upp varor och snyggar till i hyllorna och sånt, men det känns meningsfullt och vettigt. Jag tycker ju om sjukvård och medcin, men jag vill inte behöva ha så mycket patientkontakt. Apotek passar mig perfekt, som det känns för tillfället. Jag vet inte hur det kommer bli i fortsättningen, vad jag vet har jag augusti ut på det stället. 
 
Jag tänker inte gå in på hur jag mår, men jag har inte behövt ändra något i mina mediciner på ett bra tag, och det är positivt. 
 
Sommarlovet är slut för ungarna, idag var första dagen tillbaka på förskola och fritids. Jag har jobbat hela sommaren och alltså inte varit med barnen på förmiddagarna. Andreas har dragit det tyngsta lasset här hemma, skulle tro att han tycker att det är mer semester att vara på jobbet. 
 
 
 
I helgen var det spelmansstämma ute på ön. Vackert väder och mycket folk. Många duktiga musiker, samvaro, massor av båtar (18 stycken!). Lite dramatik i form av ett huggormsbett, en gäst blev hämtad med ambulanshelikopter, men hon mådde okej och gick själv så det var inte alltför dramatiskt. 
 
Jag spelade inte så mycket alls, det var bara allspelet. Hade liksom ingen ro att göra det, och jag har ju en del scenskräck. Sen är mina syskon ljusår bättre än vad jag är när det kommer till musik, och jag ogillar att bli jämförd och bedömd utifrån hur bra jag borde vara, men inte är. Det som faktiskt är min favoritdel av stämman är kvällarna. Några spelar, andra sjunger, övriga lyssnar, njuter, pratar. Ibland är det dans. I år ägnade jag båda kvällarna åt att prata, mer den första än den andra. Den andra kvällen var mer ägnad åt musik och sång, men pratet hanns med.
 
Första kvällen kom jag och min samtalspartner av någon anledning in på psykisk ohälsa, och jag berättade om mina diagnoser, dess symptom och medicinering. Det ovanliga var att jag var ganska öppen om det kliniska. Och han jag pratade med var nyfiken och intresserad. Han frågade, ville veta, ville förstå. Och det är ovanligt att prata med någon som inte bara backar, skakar på huvudet och slår ifrån sig. Eller kommer med oombedda råd i stilen "du kanske skulle träffa kompisar mer?", "motionera!" eller "fast jag tror inte på det där med medicinering, testa kolloidalt silver!". På fredagen pratade vi i flera timmar, jag förklarade vad som händer under en hypomani, varför jag äter de mediciner jag gör och lite bakgrund. Vi pratade om själen, om att hitta sig själv, om att ha en grundtrygghet. Men där stoppade jag. Jag går inte in i detalj på mina identitetskriser. Han frågade hur jag mår, och inte ett slentrianmässigt "hur mår du?", utan mer ett "men hur mår DU? Mitt inne i allt det här?". Jag pratar dock inte om det, jag svarar inte på frågor där svaret gör mig sårbar.
 
Den andra kvällen blev vi också sittande, men då hade vi sällskap av en psykolog som kunde hjälpa mig att förklara lite bättre, ur ett vidare perspektiv, hon kunde berätta det jag inte kunde. Jag kan ju enbart utgå från mig själv när jag pratar, hur JAG upplever en hypomani eller depression, eller hur JAG upplever ångest och panik. 
 
Han jag pratade med är en kompis till pappa, jag har träffat honom på stämman i några år, och det var definitivt inte en person som jag trodde jag skulle kunna prata med på det sättet. Jag har svåra tillitsproblem. Det tog typ fem år innan jag började lita på min förra psykolog så pass att jag vågade vara sårbar hos honom. Det är litegrand så att jag inte vågar öppna dörren för jag vet inte om jag, eller den jag pratar med, kan hantera det som kommer ut. I helgen var det lite annorlunda, jag öppnade mig inte helt, men jag pratade om sådant jag normalt inte pratar om. Med någon som lyssnade, på riktigt, utan att komma med lösningar.
 
Jag har väldigt få personer jag litar helt och fullt på, och det handlar inte om att jag tror att andra för vidare vad jag berättar, utan mer om att jag inte tror att de orkar bära mitt skit. Eller att de ska se annorlunda på mig när de vet hur jag mår. Kanske någon gång använda det jag säger emot mig. När jag var inlagd så träffade jag en vän som är en sån som tar emot, hanterar och följer upp det jag berättar. Han backar inte, han flippar inte ur, oavsett vad jag säger. Han har sett mig i mitt värsta tillstånd, liksom mina bättre. Ups and downs. Precis som jag sett honom. 
 
Psykisk ohälsa skrämmer många. Jag tror att man vill att alla ska må bra, så man försöker vifta bort det som gör ont, försöker hitta lösningar, kommer med tips. Men mitt mående sköter min läkare och min psykolog. Jag VET att motion, sömn och regelbundna vanor är bra. Jag tänker inte prova kolloidalt silver. Eller cannabisolja. Jag vill inte. Om jag börjar prata om mitt mående, lite trevande, och märker att den jag pratar med blir obekväm så ljuger jag, slätar över och bättrar på. Jag ljuger mycket, för att skydda andra och mig själv. Min samtalspartner i helgen frågade om jag fejkar att jag är social, glad och trevlig. Jag tror inte jag fejkar mer än andra. Jag är så van att trycka ner ångesten att den bara syns för den som vet vad hen ska titta efter, som känner mig väldigt väl. Jag kan låtsas må bra en hel helg, men sen måste jag vila. Och förmodligen behöver jag ta hjälp av lugnande mediciner för att komma ner på en dräglig nivå igen. Men vi alla fejkar ju ibland, man svarar att allt är fint när någon frågar. Det är socialt. 
 
Jag vet inte riktigt vad jag vill förmedla. Men jag kände att jag behövde få ur mig det här. Förvåningen över samtalets vändning, glädjen över partnerns reaktioner, lättnaden att ändå kunna berätta, få förklara, utan att bli avbruten. Tacksamheten. Jag tror att jag behövde det. Det var värt tröttheten dagen efter, det här med att sitta uppe till tre på morgonen är inte något jag är van vid. Och min läkare skulle bli upprörd över att jag sovit för lite. Men ibland är det helt enkelt nödvändigt. Kanske kunde jag lätta lite på ventilerna. Allt avhandlades inte. Mycket döljer jag fortfarande. Men det var välgörande att prata med någon som tog emot.
 
Tack för att du läser och lyssnar!
bipolär, förtroende, medicin, psykisk ohälsa | |
#1 - - Maria:

Äntligen får jag höra liv ifrån dig! Jag undrar ibland hur det går och oj så glad jag blev nu när du skrivit ett inlägg! Och fantastiskt att du arbetstränar, vilka framsteg!

Svar: Oj, det blev liksom ett inlägg och sen tystnad igen. Hej! Det går rätt okej faktiskt, arbetsträningen är riktigt bra och jag får stanna kvar till efter årsskiftet. Kram!
Linda

Upp