”Behöver jag vara orolig?”

Jag vet inte hur jäkla många gånger jag fått höra de orden, från både anhöriga och sjukvården. Jag förstår naturligtvis varifrån frågan kommer, varför och vad som menas, men jag blir så irriterad av den. JAG ansvarar väl för fasen inte över din oro? Är du orolig så är du, det kan jag inte göra något åt. 

Och jag skulle väl för allt i världen aldrig svara "ja" på den frågan? "Ja, du behöver vara orolig, nu får du sitta hemma och vara det i fem dagar tills vi ses igen." Och förlåt, men när du börjar vädja till mitt samvete tappar jag lite förtroende för dig. Jag vägrar bära dina skuldbeläggande frågor och känslor. I mitt huvud är det alldeles pinfullt med skuld och skam, lägg inte sten på börda är du snäll. Särskilt inte om du möter mig inom vården. DU är där för att hjälpa MIG. Inte för att skuldbelägga mig för att jag mår så jävla dåligt att jag inte tänker klart, eller få mig att hamna i en situation där jag plötsligt bär ansvaret för hur du mår och känner. Lägg av!
Gnäll, bipolär, förtroende, psykisk ohälsa, rant | |
#1 - - Maria:

Jag tror att du är fel ute. Att du tolkar frågan fel... det handlar nog om kärlek och välvilja. Inte skuldbeläggande. Du har varit under isen länge nu och de frågar nog för att de önskar att du ska få må bra och inte må ännu sämre. Du har kanske uttryckt på ett sätt som gör de oroliga. Det är ju inte helt ovanligt med självmord när det gäller psykisk ohälsa.

Svar: Jag vet varför de ställer frågan. Det är en del av deras suicidbedömning. Men jag hade hellre sett att de sa ”jag är orolig för dig” eller ”kommer du skada dig?/har du konkreta självmordsplaner?/orkar du fortsätta en vecka till?”. Jag har väldigt svårt att vara ärlig jämt i kontakter med vården och det finns inte en chans att jag skulle svara ”ja” på frågan om vårdgivaren behöver vara orolig för mig. Ingen behöver vara orolig, jag mår inte bättre av att uppleva att ansvaret för vårdgivarens känslor läggs på mig.

Men jag vet naturligtvis mycket väl att frågan inte är menad att få mig att må sämre, utan att den ställs av välvilja.
Linda

Upp