Idag, alldeles nyss, hände något väldigt otippat. Jag var på gymmet, hade sprungit enligt appen, och bestämde mig för att ta ett varv i cirkelgymet också. Nästan genom första varvet, jag hade kommit till sit-up-stationen, började tårarna plötsligt rinna. Jag gråter väldigt väldigt sällan, så jag blev sjukt förvånad, fick avbryta och gå ner och gömma mig i omklädningsrummet. Det var inte såndär snyggråt, några försiktiga tårar, nä, det hade stor potentiell att utvecklas till fullskalig fulgråt, men det hann jag stoppa. Kallt vatten på handlederna for the win.
Jag är inte alls bekväm med att gråta, det hjälper inte att psykolog och läkare påpekar det positiva med gråtande. För mig är gråt ett tecken på svaghet, att jag givit efter och tappat kontrollen. Så ser jag förstås inte på det när det gäller andra, men för egen del.
Nu vet jag inte vad som utlöste det hela, men en gissning är fysisk ansträngning tillsammans med musik som jag lyssnade på när jag låg inne. Men, kallt vatten i ansiktet och sen hämta barnen. Ledsen kan jag vara i natt.