Hemligheter.
Under en lunch tillsammans med en väldigt god vän dök frågan upp, den där om man känner sig klar med barn eller vill ha fler?
Det har jag funderat över många gånger. Om någon frågar så säger jag alltid att vi är klara, vi ska inte ha flera barn. Men inombords värker det av längtan. Längtan efter en till graviditet, en till förlossning, en till bebis... Jag har känt mig snuvad på det, i och med att vi fick tvillingar, den där tredje gången. Jag skulle så gärna vilja få en chans till att "göra rätt". Jag vill få en chans till...
Men jag vet. Ett barn till vore inte rätt mot någon. De vi har behöver oss alldeles för mycket för att vi ska skaffa en bebis som kräver fullständig uppmärksamhet. Det vore inte rätt för den nya bebisen, att födas in i en familj där det redan finns tre krävande barn. Det vore inte rätt mot Andreas, som skulle få ta sjukt mycket ansvar för hela familjen, och det vore inte rätt mot mig själv, med påfrestningen en graviditet och en bebis innebär.
Jag låter kanske säker när jag säger att vi inte ska ha fler barn, och det är jag.
Men helvete, vad ont det kan göra ibland...
Känner igen. Men undrar om man inte alltid kommer känna den där längtan efter en till bebis. Att det sätter igång nåt i en när man väl gjort det en gång. Att det alltid kommer hugga till lite i en när man ser nån med mage eller med en liten skrutt. Men man kan ju inte skaffa nya bebisar hela tiden, man ska ju räcka till för dem man har oxå. Men det är som sagt inte alltid så lätt.