utanpersonligtansvar

Jag fick en fråga om vad man egentligen gör på en psykiatrisk avdelning. Jag gissar att alla har en egen bild av hur dagarna ser ut och vad man som patient sysselsätter sig med. Bältad i sängen? Fullproppad med mediciner? Terapi? Gruppmöten? Hasar omkring håglöst i sin egen värld?

 

Mja...

 

För egen del så brukade jag vakna tidigt, sådär runt 20 över fem. Smög upp ur sängen för att inte väcka min rumskompis och gick ut i allrummet/matsalen. Nattpersonalen var kvar och hälsade och småpratade lite. Oftast brukade min bästa kompis P komma upp runt den tiden också, så satt vi och surrade tills nyhetsmorgon började.

Frukost vid halv åtta, men innan dess kom kaffetermosen ut. Morgnarna var så stillsamma. Det var jag och P, och personalen som allt som oftast pysslade med sitt.

 

Frukosten bestod av en mindre buffé, flera sorters bröd, pålägg, fil, yoghurt, kaffe, te, choklad. Ägg och grönsaker om man så önskade.

 

Klockan åtta var det väckning av de som sov, samt medicindelning de samtliga. De som skulle få ECT rullades iväg utan frukost, rökarna stod och hoppade fem i åtta, första röktiden var prick åtta. Eftersom avdelningen var låst och vissa inte fick gå ut annat än i sällskap med personal så var det alltid minst en personal som gick ut vid röktiderna.

 

Jag brukade gå och lägga mig en stund efter frukost, låg och läste eller lyssnade på musik. Halv nio sattes lappen med läkartider upp, den ville alla ha stenkoll på så en visste när det var dags för läkarsamtal. Läkarsamtalen såg alla fram emot med skräckblandad förtjusning, en del ville bara få åka hem, andra ville absolut stanna kvar, någon ville ha svar på prover, få byta en medicin, kanske få tillåtelse att gå ut på egen hand, och det var alltid upp till läkaren att avgöra vad som var lämpligt för varje patient.

 

På avdelningen finns ett motionsrum som delas med en annan avdelning, pingisbord, motionscykel och crosstrainer och några andra maskiner, och dessutom ett piano. Då och då gick en patient dit för att spela en stund, eller träna. Jag själv hade träningskläderna med mig, och fick dessutom gå ut själv, så det hände att jag gav mig ut på förmiddagen för att springa en vända. Bakom sjukhuset finns det jättefina promenadvägar längs sjön, perfekta att springa, med bänkar sådär var 25 meter eller så, om det blev för jobbigt att gå eller springa. ;)

 

Lunch. Det som alla väntar på. Fem i tolv har det bildats en liten kö framför luckan där maten delas ut. Drar det ut på tiden och klockan hinner bli någon minut över tolv så blir det oroligt i ledet. Allt kretsade kring mattider och röktider. Fast tidpunkter att hålla fast vid. Förmiddagarna kunde kännas långa, om man inte hade läkarsamtal, mellan frukost och lunch blev det många timmar att slå ihjäl. En del hade sina fasta platser i matsalen, och det lärde man sig fort, vilka som var i behov av den stabiliteten. Jag själv flyttade runt där det fanns plats, och oftast satt jag tillsammans med de jag umgicks mest med på avdelningen. Då och då fick vi efterätt vid lunchen, det var alltid spännande att se vad det var och hur det skulle smaka. Maten var helt okej, storköksmat liksom. Som i skolan.

 

Efter lunch började besökstiden. Några fick besök varje dag, andra mer sällan. En del spelade typ yatzy, andra satt och pratade, klockan två var det dags för medcindelning. Vid halv tre var det fika. Lite kakor, ibland något mer, kaffe och te.

 

Någon många sysselsatte sig med var att färglägga. Man kunde få kopior på mandalas eller andra rätt avancerade målarblad från personalen. Runt den här tiden var det också dubbla personalskift, så ofta erbjöd personalen en att följa med på promenad, för att de som inte fick gå ut själva också skulle kunna få komma ut och få frisk luft. Tv:n stod alltid på under dagarna och många satt i sofforna eller fåtöljerna och tittade på alla de högkvalitativa program som sänds dagtid. Det var dessutom bara fyran som fungerade tillfredsställande, så efter ett par veckor kunde man höra på tv:n hur mycket klockan var. ;)

 

Middag följde samma procedur som lunchen, kö vid luckan och oro om det drog ut på tiden. Samma slags mat, ofta någon efterrätt. Efterrätten var av typen inlagda päron, kräm eller saftsoppa, men ibland slog de på stort och vi fick tårta eller annat.

 

Besökstiden var inte slut förrän klockan 20, så på eftermiddagarna kunde det vara mycket folk på avdelningen, något vissa hanterade genom att gå och lägga sig, medan andra såg det som ett tillfälle att vara social med utomstående.

 

Halv åtta var det kvällsfika, mackor och kaffe eller te. I samband med det delades också kvällsmedicinerna ut. Jag brukade gå och lägga mig strax efteråt, om jag inte kunde somna direkt bad jag nattpersonalen om insomningstablett. Vid midnatt stängdes tv:n av, och då skulle alla befinna sig på sina rum. Under natten gick nattpersonalen runt och kollade att allt var lugnt. Det märkte jag aldrig, jag sov som en stock om nätterna.

 

 

Ibland hände det att stora larmet gick, antingen på grannavdelningen eller på vår avdelning. Då kom personal från andra avdelningar rusande och alla fick gå till sina rum och stanna där tills allt lugnat sig. Oftast handlade det en patient som var "stökig" av någon anledning, men jag upplevde just 140 som lugn. Personalen var väldigt bra, det fanns alltid någon att prata med om stort och smått. Jag blev inlagd med UMPA, Utgång Med Personal eller Anhörig, det är standard, tills läkaren gjort ny bedömning. Senare fick jag FF, Full Frigång inom sjukhusområdet för att sedan uppgraderas till Fria Permissioner, det "bästa" man kunde få. Misskötte man sig så kunde man också bli nedgraderad igen.

 

Sjukt nog så längtar jag ibland tillbaka till avdelningen. Tillbaka till tryggheten och förutsägbarheten. Ett ställe där man inte ens behöver ta hand om sig själv, någon annan fixar det.

 

 

Men det kanske vi alla längtar till ibland...