utanpersonligtansvar

Inte för att jag vet om det här är verkligheten, men ändå.

 

I torsdags skrevs jag ut från avdelning 140 på Danderyds sjukhus. Det är en låst avdelning för psykiatrisk vård. Där hade jag då spenderat två månader. Kunde ni tänka er det? Två månader på en låst avdelning. Jag har inte varit inlåst på så sätt att jag inte fått gå ut alls, men jag har behövt be personalen om hjälp för allt jag vill göra, ta fram något ur min garderob, duscha, gå ut, ladda telefonen... Allt är låst och säkerhetstänkandet högt, telefonen skulle laddas i ens garderob så ingen skulle göra sig illa med hjälp av sladden, inga halsdukar eller halsband, bälten och skärp är förbjudna. Men det var tryggt.

 

Jag är ju en trygghetsjunkie, jag behöver känna mig trygg. 140 kändes tryggt, de flesta i personalen var fantastiska, jag har funnit vänner jag inte trodde jag skulle. Det skulle bli en kortare inläggning över helgen, på sin höjd tio dagar, för lite observation och bedömning om ECT kunde vara något för mig. Så fick de nästan tvinga hem mig till slut. Jag blev väl lite hospitaliserad och kände mig trygg där. Väl hemma skulle jag ju hålla koll på mig själv och administrera mediciner och allt det där. Ingen som fanns ett knapptryck bort, oavsett tid på dygnet.

 

Men, det går bättre än jag förväntade mig. Jag kommer ihåg att ta medicinerna ungefär när jag ska. Jag mår hyfsat okej.

 

Så. En får väl säga to be continued. Välkomna att hänga med på färden. ;)