Så klartänkt och redig!
Det låter väl bra, eller? Alla vill väl vara klartänkta och rediga, det är ju bra egenskaper?
Nja. Det här är vad jag får höra nästan varje gång jag har kontakt med sjukvården. Jag är klartänkt och redig. Vältalig med fötterna på jorden, och med ordentlig sjukdomsinsikt. Och på sätt och vis så är det ju bra, det förstår jag också. Problemet är att jag inte upplever det som att de förstår hur jävla illa jag mår bakom allt det här klartänkta och rediga. Ibland tänker jag att det vore mer på sin plats att bryta ihop och visa hur det är, men ni vet ju allihop att jag inte är sån. Jag är ju klartänkt och redig. Och då har man inte ångest eller har svårt att ta sig för att ens duscha. Trots att jag ibland försöker förklara att jag går efter någon typ av snuskighetsskala när det kommer till duschandet, ska jag till läkaren ligger nivån för dusch lägre än om jag ska ut och handla. Och ska jag bara vara hemma så ligger den ännu högre, helst skulle jag slippa omaket alls. Tur att jag har saker och ting inbokat i veckorna, och ska hämta ungarna på förskolan, jag blir liksom tvungen att duscha vare sig jag vill eller inte.
Nä, det där kanske ni inte ville läsa om? Ni kanske inte vill veta att det här med att duscha faktiskt kan vara ett problem? Men så är det. Jag kammade håret senast för en vecka sen. När jag var och klippte mig. Däremellan har jag faktiskt både duschat och tvättat håret, men det är inte alldeles självklart. Jag räknar med att någon säger ifrån om jag luktar illa eller ser för taskig ut i håret.
Om en vecka kommer soc på hembesök, det känns inte ett dugg läskigt, förutom att jag upplever att vi måste städa en jävla massa innan han kommer hit. Och städning är inte min grej. Tur att jag är gift med en man som kan det där med att städa. Jag hittar inte ett dugg när han städat, men fint blir det!
I morgon läkaren nere på psyk, så jag har redan planerat in en dusch i morgon bitti... Wish me luck!