Hur blev det såhär?

Jag fick en fråga, av en gammal lärare faktiskt. Han frågade helt enkelt "hur blev det såhär?". Enkel fråga, skitsvår att svara på. Så länge jag kan minnas har jag haft perioder då jag hatat mig själv, varit arg (ehum...) och allmänt bråkig, skrikit efter uppmärksamhet. Om jag ska beskriva mig själv som barn så får jag nog säga "arg". Jag var ständigt på krigsstigen, blev retad, blev arg. Klart det är kul att reta någon som blir skitförbannad av några enkla ord.
 
Men jag var inte bara arg. Ilskan dolde allt det ledsna, det självhatande, osäkerheten och den vacklande självkänslan. Jag skrev avskedsbrev som åttaåring. Jag erbjöd mina föräldrar att jag kunde rymma hemifrån för att de skulle få slippa mig och mina utbrott. Någonstans där så gjorde mina depressioner debut, som jag fått förklarat för mig. Än tydligare blev det när jag var 18 och träffade min första pojkvän, det var första gången jag verkligen sökte hjälp, även om jag träffat en kurator i skolan tidigare. Jag tror att mina första depressiva perioder då var en kombination av hormoner från p-piller och en möjlighet för mig att bli sedd. Då föll jag liksom.
 
Jag ska inte hänga ut människor här, men min pojkvän och hans familj tog verkligen emot mig med öppna armar. De räddade antagligen mitt liv, och de gav aldrig upp, trots att jag var en trulig tonåring väldigt länge. Jag var alltid välkommen. Tyvärr var jag inte mogen nog att ta emot deras kärlek.
 
Den första hypomana perioden minns jag inte, men jag tror att det var på våren 2006, då jag bodde ensam för första gången, alldeles för mycket alkohol, för mycket pengar slösades på fel saker. Mycket festande, många nya bekantskaper, jag utsatte mig för potentiellt farliga situationer, körde bil för fort och allting rullade på i ett högt tempo. Sen har de återkommit med jämna mellanrum, varvat med depressioner. Jag har tänkt att jag mått bra i de hypomana banorna, men det har inte varit friskt.
 
Ätstörningarna då? De debuterade också tidigt, på mellanstadiet någon gång. Sen har de också kommit i perioder, med jämna mellanrum. Jag varvar att äta alldeles för lite med att äta för mycket. Dock oftare det tidigare. Tränar jag så tränar jag oftast alldeles för mycket, och det är svårt för mig att hitta en balans i det hela. Det är hela tiden av eller på, gällande det mesta. Men jag har inte förstått att det faktiskt är ett problem, förrän på senare år. Träning kan väl aldrig vara fel, har jag tänkt.
 
Jag kämpar för att hitta en balans, mellan allt. Det är ett jävla skitgöra, men jag är väl tvungen...
Allmänt, bipolär, psykisk ohälsa, ätstörning | |
Upp