Inte tillräckligt.
Svar på kommentarer:
Karin - jag drömde faktiskt om dig också, och systra din! Men jag skrev inte det. Förlåt!
Helen - L borde ju inte vara så svår, vi umgicks ju mycket tillsammans! :D
Hannie - jaaa! Sjukt verkliga och ändå så knäppa! Det finns inget som slår dem! :D
Igår förmiddag börjde jag må dåligt. Kände mig darrig och svag, tänkte att jag nog var nervös. Var nämligen på ultraljud igår, utan Andreas, och jag hade oroat mig lite för tvilling två, att jag inte känt hen böka så mycket som vanligt. Men det visade sig att ungen vänt sig om och låg med ryggen utåt/uppåt och därför mest sparkar inåt, mot sitt syskon liksom. Båda sprattlade på så fint, och var ungefär lika stora. De väger strax under 600 gram styck nu, och det känns jätteskönt. Det har fötts mindre barn än så, som har klarat sig. Självklart vill jag inte att de ska komma redan nu, men OM något skulle hända så har de en chans att överleva i alla fall. :) Dock tyckte barnmorskan inte att jag behövde komma tillbaka förrän om fyra veckor, och det känns faktiskt som alldeles för lång tid. Ska ringa mvc i morgon och se till att de skickar en remiss för en tid om två veckor, som jag blivit lovad från början, och som jag känner är viktigt. Det känns lite konstigt att en barnmorska kan göra den bedömningen när läkaren som var med på första ultraljudet sa att det var viktigt att komma in varannan vecka. Nåja, jag ringer och ordnar det.
Men i alla fall. Jag mådde inte särskilt bra, och efter ultraljudet hade jag lunchdejt med Johanna, och mådde okej, så jag trodde det berodde på lågt blodsocker och för lite sömn (jag sover ju normalt i stort sett hela dagarna, igår gick jag upp halv åtta och var inte hemma förrän vid tre-fyra igen). Gick och lade mig tidigt och sov hela natten. När Andreas gick upp vid sex så vaknade jag och mådde kasst. Svagt illamående, lätt ont i magen, darrig och svimfärdig, sju resor värre än igår. Leon sov till kvart i åtta, så jag gick inte upp förrän då, men jag kom inte så långt. Kröp runt på golvet och mådde jävligt dåligt. Leon klappade mig på huvudet och satt i mitt knä. Tog min hand och sa "mamma?" när jag vred mig på golvet och grinade. Andreas fick lov att komma hem, jag kunde inte ens ge ungen frukost. Så efter ett samtal till sjukvårdsrådgivningen fick jag åka ner till akuten, där det konstaterades att mitt hb störtdyker trots järntabletter, och att albumin-halten låg en bit under referensvärdet. Så järnbrist och näringsbrist. Härligt.
Det värsta med det här är inte själva bristen, det kan åtgärdas på ett eller annat sätt. Hjälper inte dubbel dos Niferex och att äta ännu mer så får jag dropp. Det värsta är att jag är fullständigt värdelös som mamma till Leon. Jag kan inte vara ensam med honom, och det fick jag lov att inse idag. Andreas lämnade honom med buss medan jag var på sjukhuset. Från och med i morgon måste vi lämna honom tillsammans, alltså vid halv sju, och hämta strax före fyra. Det suger så jävla hårt! Och det gör ont i hjärtat. Som fan.
Den där lilla ungen har en mamma som inte klarar av att ta hand om honom, och i svaga stunder tänker jag att det inte är värt det. Det är inte värt att inte kunna lyfta upp lill-fisen när han gjort sig illa, och det är inte värt det att behöva stänga in sig i sovrummet och sova när jag egentligen borde leka med honom. Jag hatar att veta att jag lämnar bort mitt barn för att, just det, sova. Jag är sjukt tacksam att han trivs på förskolan, han utvecklas enormt och han tycker om personalen, men ändå. Jag KAN inte ha honom hemma en hel dag för att mysa, trots att jag vill det. Om han är lite hängig en dag så måste Andreas stanna hemma för att ta hand om honom, jag klarar det inte. Min förhoppning är att jag ska kunna hämta honom tidigare från förskolan i alla fall, om jag har en bra dag, eller när den här skiten vänder.
Fan, hjärtat går sönder när jag bara tänker på det, att inte räcka till som mamma till min fina unge.
Det är vad som är jobbigast. Halsbränna kan jag överleva, ont i ryggen kan jag ta, liksom foglossningen och sammandragningarna. För MIG är inte drygt tio veckor någon lång period, jag har insett att jag kommer få spendera större delen av den i horisontellt läge, och det känns trist, men inte skitjobbigt. Jag kommer missa en hel del kul i vår, men ja. För Leon är drygt tio veckor en evighet. Jag vill inte, orkar inte, vågar inte tänka på hur han kommer utvecklas under den här perioden, och hur han kommer hantera det hela. Hur kommer han påverkas av att jag så ofta måste säga nej till honom? Hur kommer hans och min relation påverkas av det? Än så länge får han sova i vår säng så mycket han vill, vi kan i alla fall vara nära på natten.
Jag hatar det! Jag hatar det så innerligt, och jag älskar min grabb precis lika mycket! Det svider som fan när jag varje morgon lämnar honom på förskolan, när jag vet att jag borde ta med honom hem och hitta på saker med honom, han och jag, tillsammans. Jag missar så jävla mycket av livet, av hans liv, av VÅRT liv nu!
Fy fan...
Men hallåååå! Sluta med det där. Leon är fortfarande liten. Jag är ingen barnpsykolog men jag tror inte han far illa ett dugg av detta. Jag vet att du tycker att barn under tre egentligen ska vara hemma. Jag tror tvärtom. Jag tror de behöver stimulans av andra världar och andra barn. Han utvecklas på förskolan och när han kommer hem har han dig och pappa att bara vara med. Det är ju som att du egentligen skulle åka och jobba, tiderna han går på dagis skulle väl vara desamma? Istället sover du för att orka vara dig själv och vara med honom när han kommer hem.
Jag tror skillnaden skulle varit större om Leon var 3-4 år, för då skulle han förstått mer. Eller...nä jag tror inte det hade varit några problem då heller. För då skulle han förstått anledningen.
Leon har det bra! Sluta upp med ditt dåliga samvete. Sov och gör vad du kan för att må bra och tänk på dig själv, medan han är borta.
KRAM!