På flykt.

 
Jag är en person som flyr. Hela jäkla tiden. Fegar ur, stoppar huvudet i sanden och bara drar. Såhär är det ju, ångest är de facto en kroppslig reaktion på fara, inbillad eller verklig. Det är meningen att man ska kunna fly, hela kroppen ställer in sig på flykt. Möjligen fight. I mitt fall är det bara flykt. Bort bort bort. Jag tror att ganska många känner så, jag är inte ensam om det här beteendet.
 
När man har ångest så kan man välja två vägar, antingen stanna kvar i känslan eller avleda den. Jag avleder nästan alltid, på mer eller mindre destruktiva sätt. Jag har läkemedel för att avleda och dämpa, jag har olika strategier för att få ner andningen till normal takt. Men hela kroppen skriker "RUN, YOU FOOL!". Jag vill bokstavligen springa, köra bil långt och fort, och bara röra mig framåt. Jag vill komma bort från den där vidriga känslan.
 
Ibland hjälper det att någon håller mig hårt och får mig att tänka på annat. Då kan jag fokusera på tyngden och trycket från någon annans kropp. Då behöver jag tydlighet. För lätt beröring ger mig en förstärkt känsla av obehag, jag vill känna att personen har mig under kontroll, att hen håller ihop mig när jag själv inte förmår. Tydlighet för att nå fram, och styrka att hålla i. Typ.
 
De här veckorna har varit äckliga. Vidriga. Ångesten har stundtals ridit mig hårt, jag har kämpat som ett as för att hålla näsan över vattenytan och inte gå sönder. Och jag har flytt. Det är så jävla fegt, men jag har inte vetat hur jag ska göra annars. Jag har flytt till fantastiska vänner, trygga famnar och varma leenden. Jag har lämnat familjen hemma och bara dragit. Jag avskyr mig själv för det, föräldrar gör inte så.
 
Men i ärlighetens namn (och jag försöker vara ärlig) så har min flykt förmodligen varit nästintill livsavgörande för mig. Åtminstone mycket mildare för barnen än alternativet, där jag blir inlagd och åtminstone till en början får mer ångest och inte kan komma hem eller ringa när som helst. Jag vet ju hur det brukar bli, och jag vill inte att barnen ska behöva se hur jäkla skitdåligt jag mår. Jag vill inte heller lämna dem bara sådär, Men jag vet fan inte hur jag ska hantera det annorlunda.
 
Kommande vecka kommer förhoppningsvis bli mycket nättre, när jag får tid till återhämtning, när jag får möjlighet att vara ensam. För hur jävla hemskt det än låter och är så behöver jag tid för mig själv, jag behöver vara ensam och lyssna till mina egna andetag. Ungefär.
 
Fy faan, hörrni. Jag avskyr den här pissångesten. Och i morgon ska jag börja på någon ny typ av gruppterapi, det ger ALLTID en massa ångest i början. Jag avskyr att det är så sabla långt till mina vänner. Det här är att köra drygt en timme för att komma till någon av dem, det kan vara för lång tid ibland. Jag avskyr att inte ha kontroll. Jag avskyr att vara styrd av min sjuka jävla idiothjärna.
 
Jävla skitkväll.
Upp