Mediciner och sånt
Herregud, jag är inne i ett stim av blogginlägg!
Jag har tänkt mycket på det här med mediciner. Jag äter ju som bekant en hel del:
Lithionit - stämningsstabiliserande (och det enda läkemedlet som är bevisat effektivt mot suicid) (inte för att jag behöver det)
Voxra - antidepressivt och bra mot lite av varje, till exempel är det en nikotinantagonist
Seroquel - stämningsstabiliserande
Oxascand - lugnande
Theralen - lugnande
Också D-vitamin och Folsyra. Och Levaxin för att sköldkörteln inte lirar som den ska.
Jag har faktiskt haft ungefär samma dosering på det mesta rätt länge. Alla blodprov som tas ligger väldigt bra. Det är skönt att få allt relevant kollat minst en gång om året, njurvärdena kan påverkas av litium, liksom sköldkörteln. Men den är ju paj sen tidigare och kontrolleras bara så den inte går bananas helt plötsligt.
En klar fördel med litium jämfört med andra psykofarmaka är att man kan mäta funktionen genom blodprov. Man ska ha ett värde mellan 0,6 och 0,9 för att medicinen ska ha verkan, men inte bli farlig. Det är ganska enkelt och exakt, och det gör inget om man glömmer en dos eller två. Missar jag seroquel blir jag illamående dagen efter, Voxran känner jag också av om jag inte tagit. Det lugnande tar jag bara vid behov, väldigt sällan.
Tidigare hade jag också Stilnoct för att somna på kvällarna. Den fungerade oftast, men en natt vaknade jag cirka fyra timmar efter intag för att gå upp och kissa. På toaletten svimmade jag. Eller somnade. Jag vaknade med huvudet nere på golvet, mellan väggen och toaletten, liggandes på rygg över toastolen. Och jag kunde inte röra mig. Inte en millimeter. Dels gjorde det väldigt ont i ryggen och dels var kroppen som förlamad. Jag kunde bara ropa på Andreas, som till slut kom och hjälpte mig därifrån. Det var som att vara sådär sjukt full så man inte kan röra sig av rädsla för yrseln som kommer. Efter den natten bestämde jag mig för att inte ta dem igen. Jag måste ju kunna vakna och hjälpa ett barn som är oroligt eller kissnödigt eller vad som helst. Men jag sover faktiskt bra ändå. Eller ja, läkaren var inte helt nöjd, jag sover mycket tyngre än jag brukar. Jag vaknar inte av barn som kommer inte och kryper ner under mitt täcke. Men läkaren är å andra sidan sällan nöjd med det jag gillar.
En annan sak som varit aktuell nu i höst är min läkares uppfattning om att jag har en ätstörning. Jag VET att mitt ätbeteende är stört, men det har varit mycket värre än vad det är nu. Under ett samtal med min psykolog kom jag på att en stor del av det störda snarare är ett uttryck för social fobi. Eller social ångest som det heter nu. För det vet jag också att jag "lider av". Det märkliga är att jag inte uppfattar att jag lider av det. Det är ju bara sån jag är, så jag fungerar. Psykologen sa att man kan bota sånt, men vad blir det kvar av mig då?
Åh, en massa funderingar såhär på kvällen. Jag är trött, det har varit många intryck idag. Jag borde absolut gå och sova.